Rochambeau

Rochambeau [råsjangbå]. 1. Jean Baptiste Donatien de Vimeur, grefve de R., fransk marskalk, f. 1725, ingick 1742 såsom kornett i kavalleriet och deltog i österrikiska tronföljdskriget, hvarunder han avancerade till öfverste för ett infanteriregemente (1747). I April 1756 åtföljde han hertigen af Richelieu på hans expedition till Menorca och blef för sin tapperhet vid belägringen af fästningen S. Felipe befordrad till brigadier. Sedermera skickad till Tyskland höll han 1757 hertig Ferdinand af Braunschweig stången och bemäktigade sig fästningen Regenstein samt deltog med utmärkelse i drabbningarna vid Klostercamp och Krefeld 1758 samt vid Minden 1759. Utnämnd till »maréchal de camp» och kavalleriinspektör 1761, kommenderade R. högra flygeln i striderna vid Villinghausen och gjorde sin reträtt i så god ordning, att fienden icke kunde öfverväldiga honom. 1780 blef han generallöjtnant och sändes med en hjelpkår af 6,000 man till Amerika. Der landsteg han i Rhode Island och motstod lyckligt de engelske generalerna Clintons och Arbuthnots försök att fråntaga honom hans första eröfring. I förening med Washington och understödd af en fransk flotta under amiral de Grasse, tvang han general Cornwallis att kapitulera i Yorktown i Virginia d. 19 Okt. 1781. Vid sin återkomst till Frankrike efter freden i Versailles 1783 fick han befälet öfver Picardie, bevistade andra notabelförsamlingen 1788 och erhöll 1790 befälet öfver nordarmén. 1791 blef R. marskalk af Frankrike, men då hans råd i afseende på krigföringen ringaktades, tog han 1792 afsked. Under skräckregeringen blef han kastad i fängelse, men räddades genom Robespierres fall (Juli 1794). Död 1807. -- 2. Donatien Marie Joseph de Vimeur, vicomte de R., fransk general, son till den föregående, f. 1750, utnämndes 1792 till generallöjtnant och kallades till befälet öfver den franska styrkan på Antillerna. Då engelsmännen och rojalisterna 1793 samfäldt angrepo honom på Martinique, tvang han engelsmännen att inskeppa sig, men 1794 återvände de, 14,000 man starka, och nödgade honom att uppgifva staden S:t Pierre efter 49 dagars belägring. 1796 utnämndes han till generalguvernör öfver S. Domingo, men civilkommissarierna läto afsätta honom och sände honom till Frankrike, der han någon tid hölls fången på slottet Ham. 1800--01 deltog han uti italienska fälttåget, följde 1802 general Leclerc till S. Domingo och blef s. å. dennes efterträdare i befälet öfver Antillerna. I Nov. 1803 nödgades han efter tappert försvar uppgifva hufvudstaden åt engelsmännen samt blef mot tro och lofven förd såsom krigsfånge till England. Först 1811 blef han utvexlad. 1813 kommenderade han en division af femte kåren under Lauristons befäl och stupade vid Leipzig s. å. A. B. B.