Rococo [råkåkå'], benämning på den under 1700-talets förra halft herskande dekorationsstilen. Namnet är ej gammalt. Det uppkom efter all anledning först i början af detta århundrade inom franska emigrantkretsar i Tyskland såsom en hånfull beteckning för en äldre tids förkonstlade och förvridna former i motsats till den antika regelbundenheten, som då ansågs som den enda berättigade. Ordet sammanhänger antagligen med det franska rocaille (af Ital. rocca, klippa) i betydelsen konstgjordt grottverk af stenar, musslor, koraller o. dyl.,
användt i den äldre trädgårdskonsten. Benämningen rococo nyttjas stundom om hela den konströrelse, som utmärker perioden från Ludvig XIV:s död (1715) till framträdandet af den nyklassiska riktningen omkr. 18:de århundradets midt. Detta är likväl mindre riktigt, då den stora arkitekturen samtidigt rörde sig i helt andra banor. Riktigast är derför att inskränka begreppet rococo endast till den dekorativa konstens område. Den utgör här en efter det förnäma, lefnadsglada och förfinade privatlifvets fordringar afpassad ombildning af den föregående tidens, barockperiodens, mera pompösa och styfva prydnadssätt, på samma gång som en reaktion mot dennas braskande ståt. Rococon undviker med omsorg alla stela, skarpa, kantiga former liksom en alltför sträng regelbundenhet. Den skyr den räta vinkeln och den regelbundna cirkelbågen, liksom öfver hufvud rätliniga vinklar och förbindelser, samt försmår ofta den symmetriska anordningen. Begränsningslinierna svängas i långsträckta bågar, i ellipser, hyperbler eller S-former, som med ändarna sättas »stumt» mot hvarandra: . Den sålunda erhållna stommen siras rikt med ornament af allahanda slag, hvari musslan spelar en framstående rol; men äfven vinglika utsprång förekomma jämte stiliseradt bladverk, naturalistiskt uppfattade blomsterhängen, buketter och guirlander samt troféer och stundom figurprydnader. Rococon visar här en stark benägenhet för kinesiska motiv. -- Såsom grundläggare af den nya dekorationsstilen kunna nämnas de franske arkitekterna och ornamentisterna G. M. Oppenort (1672--1742) och J. A. Meissonier (1693--1750). Dess former, som först användes vid innandekorationen af den förnäma bostaden, för plafonder, pannåer, dörrstycken och dyl., vunno snart insteg på andra områden, inom möbelarkitekturen, guldsmedskonsten o. s. v. Framförallt erhöllo de i det nyupptäckta porslinet en tacksam jordmån. Från Frankrike, der stilen ännu betecknas med benämningen style Louis XV, utbredde den sig hastigt till grannlanden, i synnerhet till Tyskland, der riktningen längst bibehöll sig, stödd af de många tyska småhofven, men äfven till den skandinaviska norden, der särskildt Sverige under frihetstiden har att uppvisa mångfaldiga inhemska prof på en smakfull och lycklig användning af detta pikanta dekorationssätt. I södern vann det deremot en ringare utbredning. Efter 18:de århundradets midt aflöstes rococon af det nyklassiska dekorationssättet style Louis XVI, med dess benägenhet för antika motiv, dess återupptagande af den räta linien och vinkeln samt cirkelformerna. Upk.