Rörstrand, porslinsfabrik i Stockholm, belägen vid Klara-viken inom Adolf Fredriks församling. Den egendom, på hvilken fabriken ligger, utgjordes i äldre tider af ett s. k. stadgehemman, tillhörande Solna socken, Danderyds skeppslag. Af konung Magnus Ladulås skänktes hemmanet 1288 till S:t Klara kloster, men reducerades af konung Gustaf Vasa och anslogs till underhåll för Danviks hospital. 1630 öfvergick egendomen genom gåfva eller köp till borgaren i Stockholm, sedermera kungl. räntmästaren Mårten Weiwitzer (adlad Rosenstierna), hvilken uppbyggde det ännu befintliga stora stenhuset. Sedermera innehades R. under kortare tider af Lennart Torstensson, Arvid Wittenberg, Karl X Gustaf och hans broder hertig Adolf Johan. Reducerad 1683 af Karl XI, upplåts egendomen 1698 till magistraten i Stockholm att derå »anlägga och inrätta manufacturer». Det kort derefter inträffande långvariga kriget omintetgjorde emellertid alla planer i detta hänseende, och i stället användes det stora huset till förvaring af krigsfångar. Då tyske porslinsmakaren Johann Wolff (eller Wulff) år 1725 hos Kommersekollegium anmälde sin önskan att i Sverige inrätta en »porcelaine-manufactur», fann kollegiet R. dertill särdeles lämpligt samt upplät egendomen (som fortfarande utgjordes af ett på landet beläget hemman) till ett bolag med begränsad ansvarighet, hvari öfverpostdiroktören H. Bunge och kommerserådet E. B. Caméen voro de egentlige ledarna. Desse, jämte en del andra intresserade personer, afslöto d. 13 Juni 1726 ett »associations-contract» för att under Wolffs ledning tillverka s. k. delftiskt porslin. I Sept. 1731 erhöll bolaget mot en årlig afgift af 350 dlr k. m. ett ständigt arrende å R. »så länge porcelainemanufacturen dersammastädes drifves och fortsättes». (Denna afgift utgick t. o. m. 1824, då eganderätten medelst Kammarkollegiets skatteköpebref öfverläts till dåv. innehafvarna för en köpeskilling af 2,337 riksdaler 3 sk. 7 rst. b:co.) Sedan ett fabriksbolag väl blifvit bildadt, dröjde det emellertid länge, innan något porslin tillverkades. (Den, såvidt man känner, äldsta i behåll varande pjes af R:s tillverkningar från denna tid är en i fabrikens samling befintlig oval bricka, som bär årtalet 1733.) Ännu långsammare gick det för delegarna att erhålla någon utdelning. Icke häller återfick kronan något af de rätt betydliga summor, hvilka tid efter annan offrats på denna anläggning. Sedan dåv. assessoren i Kammarrevisionen Elias Magnus Ingman (adlad Nordenstolpe) år 1753 ingått i bolaget, blef förhållandet likväl bättre. Ett nytt bolagskontrakt afslöts d. 16 Jan. 1753, och Ingman viste så begå, att han efter hand blef innehafvare af alla lotterna och vid sin död, d. 26 Jan. 1773, kunde lemna fabriken i godt skick till sina arfvingar, hvilka, sedan tillverkningen under deras skötsel blifvit alltmera underhaltig och behållningen till följd häraf föga eller ingen, år 1797 försålde fabriken till öfverdirektören Bengt Reinhold Geijer. Denne hade under det stränga kontinentalsystemet att kämpa med stora svårigheter för att anskaffa de nödvändiga råämnena samt hålla fabriken i verksamhet, men lyckades dock att bringa den i godt skick samt att å rörelsen skörda god behållning. Tillverkningen belöpte sig under denna period till omkr. 40,000 rdr b:co årligen, och fabriken sysselsatte 60--70 arbetare. Efter Geijers död, 1815, fortsattes fabriksrörelsen under firma »B. R. Geijers arfvingar» af enkan, barn och mågar, bland hvilka assessoren Per Lagerhielm var den, som verksammast egnade sig åt fabrikens drift. År 1832 ingick justitierådet Nils Vilhelm Stråle, svåger med Lagerhielm, i bolaget för en tredjedel och blef 1847, genom köp, ensam egare af fabriken. Efter Stråles död, 1853, öfvergick fabriken till hans arfvingar, hvilka år 1858 afyttrade densamma till Gustaf Holdo Stråle och Robert Almström -- hvilka alltsedan 1850 hade varit anställda vid fabriken -- samt Häradshöfdingen N. Ch. Claeson. 1868 öfverlätos egendomen och fabriken på ett aktiebolag (stadfäst d. 13 Dec. 1867), hvari säljarna ingingo såsom delegare, och de två förstnämnde åtogo sig att, i egenskap af disponenter, handhafva bolagets angelägenheter, hvarmed de ännu fortfara.
Tillverkningen, som år 1836 belöpte sig till 164,301 rdr 36 sk., hade 1840 nedgått till 133,311 rdr 31 sk. samt år 1845 till 130,773 rdr 18 sk., men ökades år 1850 till 248,888 rdr 41 sk. samt har derefter, med få undantag, varit i ständigt stigande. Så uppgick den år 1860 till 384,494 rdr, 1870 till 594,433 rdr 33 öre, 1880 till 1,298,320 kr. 29 öre samt 1889 till 2,258,853 kr. 81 öre, allt enligt priskurantpris, hvarå likväl vid försäljning rabatter afgå. Arbetarnas antal var vid 1889 års slut 964, af hvilka de fleste bo i lägenheter, som uppförts å egendomens eget område. Ända till midten af 1850-talet tillverkades vid R. endast enklare artiklar af oäkta porslin. Numera (1890) omfattar tillverkningen de flesta olika slag af lervaror från enkla chamott-artiklar till det finaste äkta porslin. Från och med 1857 har en betydande kakelugnstillverkning egt rum, och från R. hafva utgått de första af hvit lera tillverkade kakelugnar äfvensom de första i majolika och med färger i emalj dekorerade kakelugnar och praktspislar. Tillverkningen af finare hushålls- och prydnadsartiklar har under de senare åren mycket utvidgats och en ej obetydlig afsättning i utlandet uppstått. Från de utställningar, hemma och i utlandet, i hvilka fabriken deltagit, hafva många första klassens utmärkelser hemförts. -- Vid fabriken finnas till arbetarnas bästa en sjuk- och begrafningskassa samt en pensionskassa. Den förra upprätthålles genom afgifter af arbetarna jämte årliga tillskott af bolaget. Den senare, hvarifrån pensioner fr. o. m. 1891 komma att utgå, har tillkommit genom en af bolaget och enskilda personer skänkt grundfond, ökad medelst årliga inbetalningar af delegarna. -- R:s fabrik är numera, sedan fabriken i Meissen flyttats från Albrechtsburg, den äldsta, som från första anläggningen oafbrutet fortgått intill våra dagar. -- Jfr G. H. Stråle: »Rörstrands historia och tillverkningar 1726--1850» (1879).