Rundtörn, sjöv., ett slag med ett tåg e. dyl. rundt om ett föremål; den tvinning i ett fartygs tvänne ankarkettingar, som uppkommer derigenom att fartyget svajar 1--1 1/2 hvarf omkring sina ankare. R. N.
1. Runeberg, Efraim Otto, landtmäteridirektör, nationalekonom, född å Drottningholm d. 29 Juli 1722, härstammade från en gammal bondeslägt i Runneby i Jämtland. Han blef student i Upsala 1733, ingick 1746 som volontär vid fortifikationen och utnämndes 1750 till konduktör vid befästningsarbetena å Sveaborg. S. å. blef han direktör för Finlands geografiska landtmätningskommission. Död i Vasa i Jan. 1770. Han var sedan 1759 ledamot af Vetenskapsakademien. -- Såsom landtmäteridirektör verkställde R. en omreglering af de under hans uppsigt stående arbetena och ledde bl. a. storskiftet inom flere län. Han uppträdde äfven ganska flitigt såsom författare, företrädesvis inom statsekonomiens område, der han i flere fall hyllade grundsatser, som vid den tiden voro mindre allmänna. Så framhöll han i Tankar om et rätt kammaroch skattläggningswärk (1761), att alla utlagor småningom borde utbytas mot personliga afgifter, samt att näringarna och sjöfarten så mycket som möjligt borde befrias från särskilda skatter. I den anonyma skriften Undersökning om wåre näringar äro komne eller huru de kunna komma til en emot folkhopen swarande högd (1763) ifrade han för frihet på det ekonomiska området, ville borttaga skråtvånget samt gifva alla sjöstäder stapelstadsrätt. Mindre lyckad var han i sina förslag, då han i Nödige påminnelser vid tjenstehjonsstadgan (1761) yrkade, att genom särskild lag tjenstehjonen inom hvarje socken borde fördelas efter en viss proportion på de olika gårdarna. Äfven såsom filosofisk författare försökte R. sig genom sina Samtal vid människans själ (I--II, 1770), till formen en efterbildning af Fontenelles »Entretiens sur la pluralité des mondes» och till innehållet anslutande sig till Locke och Bydelius. För öfrigt lemnade han till Vetenskapsakademiens Handlingar fem uppsatser, af hvilka den utförligaste innehåller en ganska fullständig beskrifning öfver Lajhela socken i Österbotten och ett par andra behandla frågan om vattenminskningen, hvilken R. ansåg obevisad. G. E.
2. Runeberg, Johan Ludvig, en af de störste diktare på svenskt språk, var sonson af en broder till den föregående. Han föddes d. 5 Febr. 1804 i Jakobstad i Österbotten (Finland) bland en svensktalande, handlingskraftig och frimodig befolkning. Hans fader var sjökaptenen Lorens Ulrik R. (d. 1828); hans moder, Anna Maria Malm, var dotter af en handlande i Jakobstad. Bägge hörde till slägter, som härstammade från Sverige, men sedan ett par generationer varit bofasta i Finland. I det obemedlade hemmet uppväxte R., den äldste af 6 syskon, från ett sjukligt barn till en kraftfull och yster gosse. Hans moder berömmes för ett muntert lynne, en stor förmåga att berätta slägthistorier och en god sångröst. Från hennes läppar var det sonen fick del af tidens visförråd under dess vandring genom landet. Faderns lärdare bildning och strängare tukt öfvade mindre inverkan för de långa sjöfärdernas skull, dock skall han, enligt skaldens egen uppgift, med allvar följt hans första skriftställareförsök och rättat dem med stränghet. Sin skolgång började R. i en vindskammare hos en gammal gumma, hvilken dock, såsom hemma från Stockholm, kunde lära honom att läsa svenska rent innantill, och denna omständighet kan i sin mån hafva bidragit att lägga grund för hans fina och säkra gehör för svenska språket. Vid åtta års ålder skickades han till trivialskolan i Uleåborg, der en farbroder, som var tullförvaltare, ville åtaga sig hans uppfostran för att lätta bekymren i broderns växande familj. Farbroderns frånfälle afbröt efter två läseår hans skolgång derstädes, och i början af år 1815 intogs han i Vasa trivialskola, hvilken han genomgick som primus i tredje, konrektors- och rektorsklasserna. Der grundlades den lefvande kännedom han egde af de gamla språken och författarna. En mästare i pojkdater, att springa, att med stenkast träffa fogeln i flygten, att fånga med giller och snaror, gick han i spetsen för kamraterna vid lekarna som vid lexorna. Men äfven andra nöjen bestod man sig i denna kamratkrets; vid ackompanjemang af en fiol sjöng man Bellman, hvars »Fredmans epistlar» och till en god del äfven »Fredmans sånger» R. lärde sig utantill; man spelade komedi och läste högt ur Kellgrens, Leopolds och Lidners dikter. Poesien inkastade ett förädlande element i gossarnas eljest tämligen råa lefverne och väckte hos R. lusten att skrifva vers. Choraeus blef hans första förebild. Från R:s skoltid har man ett antal dikter, dem han något år efter ankomsten till universitetet inskref i ett häfte, i hvilket han begynte samla sina förstlingar. De äro till formen efterbildningar med en anmärkningsvärd säkerhet i versen, fyndighet och klang i uttrycket samt en väl barnslig, men icke sällan egen tanke, som rör sig i den lånade formen. Intressantast bland dessa äro den s. k. »Skolvisan», som i bellmaniansk meter gifver en tämligen grofkornig, men liflig och målande bild af lifvet i Vasa skola, och ett episkt poem, »Vargen», om 298 hexametrar bildade efter Adlerbeths och Tranérs öfversättningar. Dessa stycken, i synnerhet det senare, som finnes i ett manuskript från hans femtonde år, röja den öppna blick och den lust han hade för lifvet omkring sig. Om dessa sina första försök yttrar han sjelf: »När mina första lekar med poesien börjades erinrar jag mig icke. Under min skoltid hade jag skrifvit små lyriska stycken. Tegnér, Atterbom och hela den nya skolan lärde jag känna först vid universitetet, ett bevis på huru litet bekant med literaturen den omgifning var, inom hvilken jag förlefde mina första aderton år».
Den 3 Okt. 1822 inskrefs han vid universitetet i Åbo. »Jag anlände dit såsom främling», heter det i nyss anförda meddelande, »med det sista understöd jag kunde påräkna af föräldrar och slägtingar, den konsiderabla summan af ungefär 60 rub. b:co ass. Med denna rikedom började jag gladt min bana och fortsatte den, till dess jag alltför snart vid en inventering af min kassa fann mig ega qvar blott en sedel af 50 kopeks värde. ...» Då nöden var som störst, Dec. 1823, emottog han anbudet af en kondition på två år, djupt inne i landet, i Saarijärvi och senare i Ruovesi, då hans principal, kapten E. G. af Enehjelm, flyttade till Ritoniemi vid Näsijärvi naturskönt belägna egendom. Huru han förstod att uppfatta naturen och befolkningen i Saarijärvis ödemarker ser man af den förträffliga skildring han tio år senare publicerade »om nejderna, folklynnet och sederna» i denna socken. Dittills hade han knappast varit medveten om sin skaldebegåfning; den mäktiga, tjusningsfulla inflytelse, som inlandsnaturen och dess befolkning utöfvade på honom, väckte hans ande till ett högre lif. En annan väckelse af likaså fosterländsk art emottog han i och med de minnen från 1808 och 1809 års krig, hvilka bevarades ännu helt friska i hemmet hos kapten af Enehjelm, sjelf en af deltagarna. R. skildras vid denna tid som en högväxt ung man, å ena sidan mycket allvarlig och respektingifvande, å den andra varmhjertad, glad och vänlig, fallen för muntra och oskyldiga upptåg. I Jan. 1826 återkom han till Åbo med så stora besparingar, att han med tillhjelp af ett stipendium och något konditionerande kunde fortsätta studierna på den filosofiska graden. Han tog kandidatexamen d. 13 Juni 1827 och promoverades till filos. magister, d. 10 Juli s. å., den sista promotionen vid Åbo universitet, ty d. 4 påföljande Sept. lades universitetet och staden i aska.
Den inre utveckling, som börjat på landsbygden, och som lät den mest högstämda, ädelsinnade och humana skaldeande uppkomma, främjades väsentligen af hans utmärkta kamratkrets, till hvilken hörde bl. a. J. J. Nervander, E. Lönnrot, F. Cygnaeus och B. O. Lille. Hans hufvudämnen i kandidatexamen voro den grekiska och romerska literaturen samt historia, men derjämte tillegnade han sig nu den samtida svenska vitterheten, främst Franzén, »som tidigt blef mig kär», såsom han sedermera yttrat, »och är mig lika dyrbar än.» Inflytelsen från hvartdera hållet röjes under den mognadens tid, som nu begynte. 1820 diktade han sitt första större poem, Elgskyttarne, och behandlade hexametern med ett genom studium af klassikerna vunnet mästerskap, som icke lemnar mycket öfrigt att önska. Underbar är den 24-årige skaldens säkerhet i det poetiska uttrycket, i uppfinningen af episka attribut, i valet af karakteriserande drag, i att träffa den natursanna tonen, men icke mindre märkelig är hans uppfattning genom den ädla humanitet, hvarmed han bedömer lefnadsförhållandena. »Jag började Elgskyttarne», säger han, »med varma minnen af de ödsligt sköna nejder, de enkla groft tillhuggna, men allvarliga och innerliga menniskor, bland hvilka jag de tvänne föregående åren lefvat ... En patriarkalisk enkelhet, ett djupt manligt tålamod, en medfödd klar blick i lifvets innersta förhållanden voro egendomligheter, dem jag hos honom [den finske bonden] upptäckte och dem jag blott svagt kunnat återge i de skildringar jag försökt». Ursprungligen var poemet en skildring af elgjagten, till hvilken kärlekshändelsen vid en senare omarbetning tillades. För den nya planens skull uppoffrades då tvänne sånger, medan deremot i afseende å diktion och karakteristik förändringarna äro ganska få. S. å. lät han första gången trycka en dikt, en sång »Till solen», som han dock icke upptagit bland sina samlade arbeten. Hösten efter promotionen synes han hafva lidit af en förstämning, hvarunder en större skildrande dikt, Midsommarfesten, misslyckades och några lyriska stycken (»Barndomsminnen». »Höstaftonen») fylldes af en melankoli, som eljest var honom främmande. Med 1828, hvilket år han till större delen tillbragte hos ärkebiskop Tengström i Pargas, dels som informator, dels som gäst och frände, återvann han sitt lefnadsfriska väsende, och på samma gång, som hans lifsuppgift klarnade för honom, nådde hans sångmö samma sjelfständighet i afseende å formen som i afseende å uppfattningen. Medan han ännu någon gång, hvad versoch språkformen vidkommer, ansluter sig till Bellman (Sommarnatten), till Stagnelius (Den älskande), till Tegnér (Tröst, Flyttfåglarne) eller till antiken (Till Frigga, Den väntande, Färd från Åbo), förekomma bland hans lyriska stycken från denna tid, hvilka han sedermera samlade i sitt första dikthäfte, äfven sådana, der hans egendomliga lyriska stil, denna förening af en enkel, välljudande och manlig diktion med en mild och djupsinnig lifsuppfattning, redan framträder fullkomnad (Svanen, Lärkan, Till en fågel, Vårmorgonen, Begrafningen, Till min sparf). I synnerhet röjer sig denna egendomlighet i hans Idyll och epigram, dessa med antikartad enkelhet utförda, af den varmaste känsla genomströmmade småbilder ur folkets lif, vid hvilkas formande han leddes mindre af den finska än af den serbiska folkdikten. Med denna hade han tillfälligtvis gjort bekantskap genom v. Goetzes i Petersburg 1827 utkomna öfversättningar, af hvilka han öfverflyttade större delen till svenskan. Till denna hans andes mognad bidrog väsentligen den kärlek, som uppkom mellan honom och ärkebiskopens brorsdotter Fredrika Tengström, hvilken, vid denna tid 21 år gammal, fängslade hans eljest lättantändliga hjerta, väl icke genom yttre företräden, men genom en ovanlig själens bildning. Medan hans skönhetssinne »flammade» än på ett håll, än på ett annat, förblef hon icke blott hans följeslagarinna i lust och nöd, utan ock en deltagarinna i hans lifsgerning.
Hösten 1828 samlades kamratkretsen vid det i Helsingfors återöppnade universitetet. S. å. förlofvade R. sig med Fredrika Tengström, och det gällde nu att på fullt allvar bereda sig en framtid. Han sökte och fick en amanuensbefattning vid konsistorium 1830, och s. å. utnämndes han till docent i vältaligheten på grund af sitt Specimen academicum, Medeam tragoediam Euripidis cum Medea Senecae comparans, en helt och hållet estetisk jämförelse, som går ut på att karakterisera det olika beräknande skaplynnet hos den grekiske och hos den romerske tragöden. Samtidigt utgaf han en samling af de lyriska Dikter, på hvilka nästföregående år varit så fruktsamma, och betecknade den, i känslan af sin kallelse, som »första delen». Den afslöts med ett längre poem, Svartsjukans nätter, der han på lyriskt, stundom dramatiskt sätt söker skildra förloppet af en lidelse, för hvilken man icke vet, att något sjelfupplefvadt legat till grund. S. å. publicerade han i ett litet häfte sina öfversättningar af Serviska folksånger. Men om docenturen icke var mycket inbringande, var en poetisk författareverksamhet lika litet egnad att bygga bo på. Tillsammans med andra yngre akademici, bland dem Nervander och Lille, deltog han i grundandet af ett privatlyceum i humanistisk riktning (der latinet således var ett hufvudämne), som han handhade i fem och ett halft år. Det öppnades d. 15 Mars 1831, och straxt derpå gifte han sig. Besluten att undgå skuldsättning derefter som dittills, såg han sig om efter ännu en inkomstkälla. Hans generösa natur och den handräckning han sedan sin informatorstid sökt gifva de hemmavarande i Jakobstad ökade behofvet. Det var dock ej blott för inkomstens skull han med början af 1832 begynte utgifva »Helsingfors morgonblad», en literär tidning om två halfark i veckan, hvars utgifvande han besörjde till April 1837; han hade ock på hjertat en mängd sanningar att säga de rådande riktningarna i vitterheten. I ett antal literära uppsatser och recensioner, de senare stundom i bitande ironisk form, uttalade han sina anspråk på natursanning å ena, konstnärlig sanning och fulländning å den andra sidan, i det han oförskräckt fällde förkastelsedomar öfver den gustavianska tidens och desslikes öfver dagens koryféer, öfver Tegnér, Stagnelius, Dahlgren och v. Beskow. Sin fulla sympati egnade han endast fru Lenngren, Franzén och Almqvist, hvars »Ramido Marinesco» han tolkade i en djupsinnig uppsats, hållen i Almqvists egen stil. Till en del är väl skärpan i dessa omdömen om författare, som några år tidigare voro hans förebilder, att tillskrifvas det lifliga meningsutbytet i hans umgängeskrets, der Nervander, Cygnaeus och Lille sysslade med diktkonsten i olika riktningar, dessa »lördagsqvällar», dem han sedan erinrade sig med så mycket välbehag; förnämligast härflöt den dock ur den uppfattning af konsten och lifvet, som under tiden klarnat hos honom, samt ur det käcka modet i hans kärnfriska väsende. Aldrig har spänstigheten i hans natur visat sig större än under dessa år. Utom med artiklar hade han att fylla sin tidning med lättare läsning, dikter, öfversättningar, bearbetningar af teaterstycken och berättelser, som han hemtade ur sina ungdomserinringar eller ur krigsminnena från 1808 och 1809, och af hvilka han längre fram gjorde ett urval, Smärre berättelser (1854). Och som R., med all sin rikedom på tankar, infall och bilder, saknade följetonistens lätta framställning, representerar detta skriftställeri dess större möda och arbetsamhet. Mellan redaktionsbestyret och lektionstimmarna fann han tid för allvarligare arbeten. Han utgaf 1832 Elgskyttarne, nio sånger i omarbetadt skick, och då adjunkturen i grekisk och romersk literatur vid denna tid blef ledig, sökte han den på sitt Specimen academicum, observationes quasdam cirea chorum tragicum continens (1833). I denna afhandling söker han, utgående från sin åsigt om skaldekonsten att den är »ett förhärligande af det högsta väsendet på naturens sätt», förklara kören i det grekiska dramat som ett poetiskt sätt att framställa det gudomliga i lifvet, från hvilket hjelten afviker, beredande sig sålunda sin undergång. Tjensten tillföll en annan. Samtidigt utgaf R. 2:dra delen af sina Dikter, ett sextiotal de mest fullkomnade alster af den egendomliga lyriska stil, på hvilken han gifvit några prof i sitt första dikthäfte, djupsinniga likheter mellan menniskolifvet och naturlifvet, eller själstillstånd, som spegla sig i naturtillstånd, utförda än i glädtig, än i högstämd, än i vemodig ton, men alltid mästerligt och alltid så, att en mild tröst tillflyter läsaren. Dikthäftet, som till sist upptager ett antal öfversättningar af främmande folkdikter, öppnas med tre mindre, berättande dikter, främst Grafven i Perrho, som han redan 1831 insändt till Svenska akademiens pristäflan. Han hade erhållit endast mindre priset i andra rummet bland fyra belönade; man hade anslagits af enkelheten, det rörande och originella i berättelsen, men stilen föreföll icke nog upphöjd, och det kan ju icke nekas, att den har något kärft och ansträngdt. Äfven den femfotade trokeiska meter, som han kanske funnit hos Herder, måhända sjelf uppfunnit genom att lägga en fot till den finska runometern, och som gifver dikten ett så egendomligt finskt tycke, kan hafva bidragit att låta diktionen förefalla främmande. Ännu vid hans andra dikthäfte synes kritiken i Sverige (Rydqvist: »Heimdal») varit tveksam angående sjelfständigheten af hans lyriska diktning, en punkt, i afseende å hvilken R. alltid röjde en synnerlig ömtålighet. Det var först med Hanna. En dikt i tre sånger (1836) R. erhöll i Sverige liksom i hemlandet det obetingade erkännandet att vara den störste skald århundradet födt åt svenska vitterheten. Man prisade natursanningen och friskheten i hans dikt, hans öga för det sant poetiska i verkligheten, hans konst att gömma sin konst under det naturliga, hans ädla, rena och patriotiska hjertelag.
Denna fullkomning hos hans skaldekonst motsvaras af en samtidigt försiggången utveckling i hela hans lifsåskådning. Enligt den uppfattning af poesiens väsende, som han framställde i sitt specimen om kören, betecknar han i en af de reflexioner han nedskref vid denna tid hennes uppgift närmare sålunda: »Poesin ser och återger det verkliga, den sanna verkligheten, rotad i Gud och genomblommande verlden. Poesin upphjelper icke naturen, gör den icke herrligare än den är, men den hjelper menskligheten att se sin egen och verldens herrlighet, att genomskåda ytans förvirring. Menskligheten sitter vid lifvets strand och gråter öfver den mörka vågens skum och oro. Då kommer poesin, en solblick mellan molnen, och låter henne se hur djup, klar och ren den sjö är, som så svallar». Lifsglädjen, som af naturen inlagts i hans väsende, har utvecklat sig hos honom till denna ljusa och förtröstansfulla verldsåskådning, som finnes uttryckt i hans skrifter, t. ex. i dessa hofmarskalkens ord i uppsatsen om »Ramido Marinesco», »att det icke ges ett väsen, som ej måste vilja försoning på den enkla grund att en sådan vilja är väsentlighetens innersta natur», eller i denna reflexion: »Jag kan icke tänka mig ett missförhållande i lifvet såsom för sig verkligt. Jag vet visst, att tusende individuela intressen stundeligen duka under för ett högre, men just detta högre gör allt till ett förhållande, till någonting för sig skönt och regleradt. Derföre, då jag diktar, diktar jag genom en natur-instinkt i enlighet med denna skådning af lifvet och försmår allt hvari jag icke ser en försoning, en mild ordning. Skalden skall skapa i likhet med Gud, i hvars verk sjelfva afgrunden ökar skönheten». Någon anslutning till det ena eller andra af då rådande system varsnar man icke i hans hithörande skrifter. Vetenskaplig forskning och läsning af lärdomsverk voro icke hans lust; han öfverlät dessa gerna åt sin maka, som refererade dem för honom. Af moderna tänkare var Thorild den, med hvilken han sysselsatte sig något närmare, anslagen som han måste känna sig af dennes estetiska panteism. Hans rätta lärare voro dock de grekiske skalderna, hos hvilka han lärde känna föreställningen om det gudomligas immanens i verlden, och denna föreställning försmälte hos honom till ett med kristendomens lära om en uppenbarelse af Gud i ordet och genom Kristus. På grund af denna sin tro på en vis och nådig Gud, som utstakat banorna för allt och för alla, och på Kristus, som kommit att belysa för menniskan både vägen och målet, uppträdde han emot den dystra, verldsförnekande pietism, som gripit omkring sig i närheten af hans kamratkrets. I Den gamle trädgårdsmästarens bref, som han jultiden 1837 lät trycka i »Helsingfors morgonblad», framställde han följderna af en sådan asketism; och då den unge skalden L. Stenbäck, som var en bland de »väckte», med häftighet angrep hans natur- och verldslust, utlade han meningsolikheterna dem emellan i en uppsats, som infördes i »Morgonbladet» för Mars 1838.
Då R. inlät sig i denna polemik, tillhörde han icke mera universitetet. Han hade 1837 utnämnts till lektor i romerska literaturen vid gymnasium i Borgå. För att qvarhålla honom vid högskolan hade konsistorium anhållit hos kansleren om ett löneanslag, vid hvilket man synes hafva tänkt sig förbunden skyldigheten att hålla föreläsningar i estetik. R. afböjde förslaget, genom ett bref till grefve Rehbinder, och leddes dervid af en moralisk finkänslighet, som är utmärkande för all hans handel och vandel. Medveten om att hans kall icke var vetenskapsmannens, valde han en tjensteverksamhet, som han samvetsgrant kunde fylla utan förfång för det han ansåg som sin lifsuppgift. Äfven den kyrkliga befattning, som denna tid åtföljde lekturerna i stiftsstäderna, hade ingenting främmande för honom, sedan det religiösa momentet fått en så stor betydenhet i hans lifsåskådning. Han lät prestviga sig 1838. Året derpå installerades han, d. 14 Juni, och höll då det första af sina fyra skoltal, det om de kristna legenderna, der han utlägger sin uppfattning af antiken och kristendomen. Han slöt talet med att uppläsa legenden »Den heliga Agnes», öfversatt från Kosegartens legendsamling, hvilken varit en vigtig källa för honom att lära känna de förste kristnes åskådningssätt. Från samma källa hemtade han fyra andra legender, och lika många diktade han fritt i legendens tonart, bland dem Chrysanthos, som är af vigt för kännedomen af hans egen religiösa verldsåskådning. Jämte »Den gamle trädgårdsmästarens bref» utgöra de den senare hälften af hans sista samling Dikter (3:dje häftet, 1843). Äfven de rent lyriska styckena i denna samling, till antalet sjutton, äro af allvarlig, elegisk, någon gång svårmodig art. Det är med den öfvergifnas förtviflan, med en höststämning eller med tankar och toner ur ett högre lif, som hans lyrik bortdör. Återtager han sedan någon gång lyran, är det för att besjunga Vårt land (som satt i musik både af Pacius och af Josephson, blifvit Finlands folksång) eller afsluta idyllepigrammen med den djupt elegiska cykeln Ett litet öde. Annorlunda, i sin fulla mognad och lifskraft, höjer sig hans episka sångmö under detta skede. Af de tre mindre, berättande dikter, som öppna detta häfte, är Jenny ett af de ytterst få stycken, till hvilka han hemtat ämne ur det moderna stadslifvet; den trokeiska metern, som han ännu här vidhåller, gifver dock äfven denna dikt någonting folkligt. Molnets broder, der samma meter användts, och Den döende krigaren äro förstlingar af Fänrik-Ståldiktningen, men röja den i häftet för öfrigt rådande sinnesstämningen.
Det är i de större dikterna, Julqvällen, en dikt i tre sånger (1841), Nadeschda, nio sånger (s. å.) och Kung Fjalar, en dikt i fem sånger (1844), som hans episka diktning röjer hela sin styrka och fulländning. »Julqvällen» är ett vinterstycke, som har till skådeplats herrgården, den ena af bildningshärdarna å landsorten, medan »Hanna», sommarstycket, var förlagdt till den andra, prestgården. Liksom för »Hanna» och »Elgskyttarne» användes äfven här idyllens likformiga versmått, medan »Nadeschda» och »Kung Fjalar», båda bildverk ur större lefnadsförhållanden, bestå af romanser i vexlande metrer. Ehuruväl till formen idyll, förlöper dock »Julqvällen» i en mera upprörd situation, med häftigare pulsslag, och genom krigsminnena inkommer deri en större fosterländsk halt, än som egentligen tillhör idyllen. I »Nadeschda» har R. för första gången i någon större dikt öfvergifvit hemlandets och den omedelbara verklighetens område, för att röra sig inom ett sjelfherskaredömes främmande, men färgrika och tragiska förhållanden. Bekantskapen med dem förmedlades genom de böcker, som skaffades honom af en ung literatör och tjensteman i Petersburg (numera ryske akademikern Jakov Grot), som hade egnat sig åt studium af svenska vitterheten och då som bäst var sysselsatt med sin förträffliga öfversättning till ryskan af »Frithiofs saga». Det är förvånansvärdt, med hvilken säker intuition han förmådde af jämförelsevis ringa material vinna en stor natursanning åt dikten, äfven der han icke egde någon ledning af en omedelbar verklighet. För »Fjalar» var Nils Arfwidssons 1842 utgifna metriska öfversättning af »Oisians sånger» den förnämsta källan, ur hvilken R. hemtat, jämte enskilda drag och personnamn samt vissa element för det metriska, en god del af tidsskildringen. Med anledning af J. V. Snellmans försök att tolka Fjalardikten offentliggjorde R. 1845 Några ord om poemet Fjalar, deri han, under en analys, genomförd med förundransvärd objektivitet, betecknar dikten som »en liten sång till gudarne», hvilkas nådiga och visa ledning af menniskans öden utgör dess ämne. Dermed fick det inre religiösa spörsmålet från trettiotalet sin afslutning. Som ett moment deri kan man anse äfven uppsatsen Är Macbeth en kristlig tragedi? (1842), som föranledts af ett samspråk med Stenbäck. Emellertid var tiden inne, då de krigsminnen skulle poetiskt utföras, hvilka han bevarade hos sig från barndomen (då han i sin hemstad såg v. Döbeln och hans trupp och i sina föräldrars bostad Kulnev) och från ungdomen (då han hos Enehjelm umgicks med männen från »våra segrars, våra sorgers och vår äras gyllne tid», bl. a. med underofficeren Pelander, som, hälften vapenbroder och frände, hälften nådehjon i Enehjelms gård, gaf honom ämnet till sjelfva »Fänriken»). Att dessa krigsminnen under tiden lefvat hos honom har man spår af i episoden om det gamla geväret i »Elgskyttarne», i »Grafven i Perrho», i Pistols parti i »Julqvällen» och i romanfragment i »Morgonbladet». Slutligen hade stoffet börjat forma sig i och med de båda romanserna i tredje dikthäftet. Hvad skalden i inledningsdikten Fänrik Stål förmäler om den stora diktcykelns uppkomst vill han att man skall fatta representativt: af hvad han under sin kondition såg och hörde väcktes öfver hufvud hans varma kärlek till fosterlandet jämte en djup aktning och beundran för dem, som blödt och lidit för detsamma, och ur denna fosterlandskänsla, som helt visst klarnade under inflytelsen af den nationella tendensen i »lördagsqvällarnas» samqväm, framgingo de odödliga gestalterna i Fänrik Ståls sägner. Såsom sina egentliga källor angifver han Montgomerys »Historia öfver kriget emellan Sverige och Ryssland åren 1808 och 1809» (1842) och traditionen, till hvilken han i Borgå och på herrgårdarna deromkring hade en rikligare tillgång, än hvad fallet skulle hafva varit i hufvudstaden. Förra delen af »Fänrik Ståls sägner» utkom i Borgå 1848, den senare först 1860 i Helsingfors. Efter första häftets utgifning hade nytt material begynt tillflyta i form af berättelser, som sändes honom från olika delar af landet, men icke dess mindre syntes honom svårt att uppbringa styckena i det senare häftet till 17, eller samma antal som i det förra. Lika rädd för att upprepa sig sjelf, som han tidigare varit mån om sin sjelfständighet gentemot andra, förkastade han ämnen, som eljest varit tacksamma; hos andra saknade han »den fond af individualitet», ur hvilken de borde erhålla saft och lif. Måhända var det ock en förändring i sjelfva hans skaplynne, som gjorde romans- och balladdiktandet mindre och mindre tilltalande. Jämte det han för v. Beskow klagar öfver bristen på ämnen, tillägger han: »Det dramatiska hållet kunde erbjuda vidsträckta rymder, vore jag blott yngre och egde mera speciela historiska studier». Den så i ögonen fallande skilnaden mellan sägnerna i förra och i senare häftet beror till en god del på ett mer dramatiskt uppfattningssätt. Redan på femtiotalet återtog han den lustspelsdiktning han i Heibergs manér öfvat i »Morgonbladets» spalter, men hvars alster, äfven det sjelfständigt uppfunna lustspelet Friaren från landet (1834), han med sin stränga sjelfkritik uteslutit från sina samlade dikter. I samma riktning, hvad versmått, diktion och en del karakterer vidkommer, går Kan ej. Familjemålning i 2 akter (1862), som han sände till v. Beskow för att tilläfventyrs uppföras i Stockholm. Tidigare hade han begynt sysselsätta sig med Kungarne på Salamis. Tragedi i 5 akter (tryckt 1863). Lyckligare som komposition än »Kan ej» och lika storslaget i anseende till form som till uppfattning, är detta sorgspel såsom en bild af antikens lif och tänkesätt någonting af det yppersta den moderna poesien eger. Det kan dock ifrågasättas om det i anseende till den dramatiska och särskildt den sceniska framställningen är så mönstergillt och mästerligt som R:s episka verk. Sjelf kallar han det ock endast ett lärospån. Det var öfver hufvud icke många teaterrepresentationer R. sett i sina dagar, och om hans skaldskap nu skulle utveckla sig på dramats område, hade bosättningen i Borgå, i detta hänseende, kunnat medföra en svår olägenhet. Men all vidare utveckling afbröts genom det slaganfall, som träffade skalden hösten 1863, samtidigt med att »Kungarne på Salamis» trycktes. -- Både »Kan ej» och »Kungarne på Salamis» hafva med stort bifall gått öfver scenen.
Till det långa uppskofvet med andra delen af »Fänrik Ståls sägner» bidrog väsentligen det psalmboksarbete, till hvilket R. kallats jämte ungdomsvännerna Lille och Stenbäck. Det vidtog 1854, och först till påsken 1856 hade han fullbordat sitt förslag, som vid den slutliga redaktionen våren 1857 lades till grund för den nya psalmboken. Af hans varmt religiösa och på samma gång folkliga sinnelag och hans stora formförmåga kunde man vänta sig, att omarbetandet skulle utfalla lyckligt; med mera tveksamhet frågar man sig om i hans egna psalmer, till antalet vid pass 60, det dogmatiska innehållet kunnat medföra i alla stycken en rätt inspiration. Sjelf erkänner han sig hafva haft många bekymmer och anfäktats af en osäkerhet, vid hvilken han ej varit van. En ny psalmbokskomité uteslöt 16 af hans originalpsalmer samt företog uteslutningar och tilldiktningar vid flertalet af de öfriga, så att endast få ingingo oförändrade i den slutligen antagna psalmboken. R:s Förslag till svensk psalmbok för de evangelisk-lutherska församlingarne i Storfurstendömet Finland utkom i Juni 1857 till jubelfesten med anledning af 700-års minnet af kristendomens införande. Allmänheten anslogs den tiden af den ljusare, mera förtröstansfulla och försonande ande, i hvilken den var affattad, och genom en subskription, som inbragte 68,000 mark, ville man gifva skalden ett bevis på nationens erkänsla. Vid promotionen s. å. emottog han teol. doktorsvärdigheten, hvars insignier räcktes honom af Lille. Af offentliga hedersbetygelser och enskilda tacksamhetsgärder erhöll han åtskilliga i hemlandet och från Sverige. Den första var professors titeln (1844). Den enda ynnest, om hvilken han sjelf anhöll, var afsked från lekturen med bibehållande af löneförmånerna. Han hade 1842 utbytt lekturen i latin mot den i grekiska, och då denna tjenst efter 1856 års skolreform indrogs, ville regeringen genom att bevilja hans ansökan från höstterminen 1857 bereda honom en sorgfri ledighet, af hvilken han ock njöt i fulla drag. För resten förhöll han sig lika passiv mot verldsliga utmärkelser, som han med lugn emotsåg domen öfver sina verk. Om deras värde hade han så klart begrepp som någon, och dock kunde ingen vara mera uppriktigt blygsam än han. För allt hans skaldskap gäller det han, med åberopande af sin vän Nervanders ord, säger om sina dramer: »hvarken rykte eller ära jag med dessa verser söker», och deraf kom väl lugnet. Osökt uppsökte honom ryktbarheten i de enkla, små förhållanden, der hans lefnad förflöt inom en krets af hängifna vänner, i ostörd huslig lycka. Hans namn begynte blifva europeiskt, då Xavier Marmier i en artikelserie i »Revue des deux mondes» 1839 framställt honom vid sidan af Öhlenschläger och Tegnér som en af Nordens ledande skalder, och med ledning deraf »Magazin für die literatur des Auslandes» fäst den tyska allmänhetens uppmärksamhet på honom. På v. Beskows förslag hade Svenska akademien d. 20 Dec. 1839 tilldelat honom sin stora guldmedalj, och två gånger var det fråga om att gifva honom plats bland »De aderton», senast 1847, efter Franzén, då politiska betänkligheter gjorde v. Beskows bemödanden om intet. Länge hade R. varit betänkt på att besöka Sverige för att göra personlig bekantskap »med de stora andar, ur hvilkas skrifter jag hemtat bildning och glädje», såsom han, med tanke på sina studier i Åbo, yttrar i ett bref till v. Brinkman. Obenägenheten att lemna sina sommarsysslor med jagt och fiske för att synas i stora verlden hade kommit honom att uppskjuta färden år för år. Den företogs äntligen i Juni 1851 och gestaltade sig till ett verkligt triumftåg. Den afslöts i hans hemstad, Jakobstad, som han återsett blott två gånger sedan sin skoltid, med en gärd af tillgifvenhet, som rörde honom djupt, i det stadsboarna låtit återställa hans faders fiskarestuga och öfverlemnade den åt honom med full besittningsrätt.
Till sin gestalt var R. af reslig växt, med stora, kraftfullt bildade anletsdrag och blåa, oändligt vackra ögon bakom silfverbågade glasögon; med tiden blef ryggen något buktad och hjessan kal. Den imponerande gestalten och personens ryktbarhet ingåfvo hans lärjungar en aktning, som genom det humana och förtroendefulla i hans sätt att bemöta dem, hans uppriktiga och kärnfriska väsende lätt öfvergick till hängifvenhet. Detta förhållande i förening med hans kärlek till ämnet gjorde hans lärarekall föga ansträngande, såsom han yttrar till v. Beskow. Samma egenskaper alstrade hos det samhälle han tillhörde, och hvars stolthet han var, en vördnad och kärlek, som sedan visats i det sätt, hvarpå hans minne vårdats. Tystlåten i salongsverlden, der han icke kände sig hemmastadd, lät han deremot i förtroliga lag ömsom sin djupa lefnadserfarenhet yttra sig i snillrika skildringar, ömsom ett spelande skämt rita af egenheterna hos en eller annan kund. Hans skämt var dock icke sårande, emedan han sällan skämtade utan att känna sympati för föremålet. Och hans sympati sträckte sig icke blott till de enkla och gedigna menniskor, med hvilka omständigheterna förde honom i beröring, utan ock till de enfaldiga och inskränkta, så snart der blott fanns en egenhet, ett drag af oförställd natur att taga vara på. På en liknande sympati berodde hans lust och förmåga att tämja djur, en konst, som han öfvat sedan gossåren. Man har med rätta påpekat, att hans kännedom af naturen, liksom ock hans kännedom af lifvet öfver hufvud, var mindre en frukt af läsning, än af egna iakttagelser under umgänget med henne, och att det träffande och natursanna i hans bildspråk berodde derpå. Från ungdomen en ifrig jägare och fiskare, tillbragte han somrarna på Kroksnäs, ett hemman i skären, under fiskande och skytte för vettar från morgon till qväll. Om vintrarna lade han giller för harar och skogsfogel och fångade räf, medan han gästade på någon herrgård i omnejden. Han utsatte sig dervid alltför mycket; en svår reumatisk feber hösten 1860, hvarunder han kände sig »som doppad i plågor, såsom i smält bly», var ett förebud till det, som väntade honom. Hans lynne och lefnadsmod »hade ännu icke fått sitt förra öfverdåd tillbaka», när han hösten 1863 under en jagtfärd träffades af ett slaganfall, från hvilket han icke reste sig vidare. Hans kraftfulla natur härdade ut, tidtals under svåra plågor, i tretton och ett halft år. Han afled i Borgå d. 6 Maj 1877. Då landets ständer, som vid den tiden voro samlade, deltogo i jordfästningen, fick denna karakter af en nationens sorgefest. Rörande var den hängifvenhet, med hvilken alla klasser i Borgå bidrogo att smycka grafven på Näsebacken invid staden. På denna aftäcktes d. 6 Maj 1888 ett stort granitmonument i form af en bautasten. Genom en af ständerna föranstaltad subskription aftäcktes d. 6 Maj 1885 i Helsingfors hans bildstod i brons (utförd af sonen Valter R., se denne). En staty i mindre skala (likaledes modellerad af sonen) är rest i Borgå. Den gård skalden 1851 lät uppföra åt sig vid åstranden, till en god del med hvad det svenska förlaget inbragte, inlöstes af staten för 45,000 mark och vårdas som ett Runeberg-museum, med husgeråd, möbler, preciosa, böcker och manuskript i det skick, hvari skalden lemnade dem. R. efterlemnade sex barn: Ludvig Mikael R. (f. 1835, lektor), Lorenzo R. (f. 1836, läkare), Valter Magnus R. (se R. 4), Johan Vilhelm R. (se R. 5), Jakob Robert R. (f. 1846, civilingeniör) och Fredrik Karl R. (f. 1850, läkare, d. 1884).
Af R:s poetiska verk, bland hvilka de större utkommit i finsk öfversättning och många äro öfversatta till Europas flesta kulturspråk, begyntes 1850 en ny, för Finland bestämd upplaga i oktav, hvilken 1861 följdes af en mindre, »Johan Ludvig R:s samlade arbeten» (afslutad 1871 med 6:te bandet). I Sverige utkom 1851--69 en upplaga i oktav, »Johan Ludvig R:s samlade skrifter» (6 delar). 1870 utgaf prof. C. R. Nyblom den första systematiskt ordnade upplagan (6 bd i duodes), med en lefnadsteckning, som är grundläggande för uppskattningen af R:s skaldskap. Godtköpsupplagor (»Svenska folkets upplaga») utgåfvos i 2 bd 1876 och 1886. Efter skaldens död trycktes i Stockholm hans »Efterlemnade skrifter» (3 dlr, 1878--79), upptagande disputationer, skoltal, uppsatser, reflexioner, berättelser samt dramatiska och lyriska stycken, dem R. uteslutit ur sina samlade arbeten. -- År 1862--63 utgaf målaren K. T. Staaff i litografiskt färgtryck »Taflor till Fänrik Ståls sägner» (senare upplagor med tillägg af »Finska arméns uniformer 1808--1809»). Illustrerade upplagor finnas af »Julqvällen» (med teckningar af A. Edelfelt, 1876), »Hanna» (med teckningar af J. Ahrenberg, 1879) och »Fänrik Ståls sägner» (med teckningar af A. Malmström, 1883). Af de i nämnda »sägner» besjungna personer och tilldragelser har R:s landsman J. O. I. Rancken gifvit en historisk skildring i arbetet »Fänrik Ståls hjeltar och skådeplatsen för deras bragder» (1864). -- En »Stamtafla öfver slägten R.» är utarbetad af R. A. Renvall (1880). -- Af största vigt för R:s lefnadshistoria äro lektor J. E. Strömborgs »Biografiska anteckningar om Johan Ludvig R.» (I »R:s barna- och skolår», 1880; II »R:s studenttid och första magisterår», 1881; III »R:s vistelse vid universitetet i Helsingfors», 1889). -- Bland kritiska arbeten må nämnas F. Cygnaeus: »Om Fänrik Ståls sägner, betraktelser» (1861) och »Om Johan Ludvig R». (1873); L. Dietrichson: »Johan Ludvig R., ett skaldeporträtt» (1864); G. Ljunggren: »Studier öfver R.» (1882--83); C. G. Estlander: »J. L. R:s estetiska åsigter» (1888) och »J. L. R:s förhållande till Thorild» (1889). -- Af utländska arbeten må nämnas E. Peschier: »Johann Ludwig R.» (Stuttg. 1881). C. G. E.
3. Runeberg, Fredrika Charlotta, skriftställarinna, den föregåendes maka, född i Jakobstad, d. 1 Sept. 1807, var dotter till tullförvaltaren, sedermera kamreraren i regeringskonseljen Karl Fredrik Tengström. Utrustad med en svag kroppskonstitution, men med rika naturanlag, egnade hon sig redan tidigt företrädesvis åt bokliga sysselsättningar samt förvärfvade inom kort ovanliga kunskaper i synnerhet i de moderna språken och den moderna literaturen. Också erhöll hon redan i ungdomen många väckelser till literär alstring, och det var hennes riktning åt detta håll mer än yttre fägring, som vid henne fängslade J. L. Runeberg. 1831 blef hon hans maka. Det var först vid midten af 1850-talet hon i det af J. V. Snellman redigerade »Literaturbladet» under signaturen --a --g begynte offentliggöra en mängd småstycken, de flesta i obunden form; åt hvilka utgifvaren gaf namnet Teckningar och drömmar, hvilket namn äfven bibehölls af författarinnan, då hon 1861 utgaf dem samlade. Formen förråder inverkan af Almqvist och Andersen, medan innehållet företrädesvis sysselsätter sig med qvinnans ställning till mannen och i samhället. Från sagans flyktiga verld öfvergick hon med berättelsen Fru Catharina Boije och hennes döttrar (1858; ny uppl. 1861) till den historiska romanen, och man har med rätta räknat denna berättelse, som skildrar den stora ofredens dystra skiften, bland, det bästa den finsk-svenska literaturen har att uppvisa på detta område. Svagare är deremot fru R:s andra roman, Sigrid Liljeholm (1862), hvars ämne är hemtadt från klubbekrigets dagar, men der karaktersteckningen är alltför skisserad och språket patetiskt. Hennes vittra författareskap fick dock ett hastigt och oväntadt slut genom det svåra sjukdomsfall, som drabbade hennes make. Det blef nu hennes uppgift att vårda »den fängslade barden», att under långa år vara vittne till hans lidande samt att dela och förmildra det. Sedan hon efter ett 46-årigt äktenskap förlorat sin make, hade hon dertill den svåra pröfningen att mista sina ögons ljus. Icke dess mindre återupptog hon å nyo sina literära sysselsättningar. I »Finsk tidskrift» offentliggjorde hon 1877--1879 lyriska stycken under titeln Silhouetter af --a --g, och på sista tiden af sitt lif skall hon hafva börjat låta uppteckna sina märkligaste minnen rörande sin hädangångne make. Hon afled i Borgå d. 27 Maj 1879. A. H.
4. Runeberg, Valter Magnus, finsk bildhuggare, de två föregåendes son, född i Borgå, d. 29 Dec. 1838, student i Helsingfors 1857, fick sin första konstnärliga utbildning af den svenske bildhuggaren C. E. Sjöstrand och den finske målaren R. V. Ekman i Åbo (1857--58) samt studerade sedan vid Köpenhamns konstakademi (hufvudsakligen under Bissen d. ä.) till 1862, då han på hösten med finskt statsstipendium begaf sig till Rom. I Köpenhamn hade han modellerat flere porträttbyster, bl. a, af M. Wiehe och skådespelerskan Julie Schmidt, samt i marmor utfört två byster: af sin fader och den finske landskapsmålaren V. Holmberg. -- I Rom dröjde R. till 1876, blott med afbrott af tvänne längre besök i Finland (1865--67 och 1872--73), under hvilka han modellerade Ilmarinen smidande månen (1866; motiv ur Kalevala) samt porträtt af många framstående finska män, såsom bysterna af Borgåbiskopen F. L. Schauman (1867), estetices professorn och konstentusiasten Fr. Cygnaeus och skalden Z. Topelius, en medaljong af genremålaren R. V. Ekman samt en kolossalbyst i gips af sin fader (1867), beställd af universitetet och uppställd i dess bibliotek. R:s förnämsta i Rom utförda arbeten äro: Achilles undervisas i spjutkastning af centauren Chiron (1863) och Den druckne Silenus, stödd af tvänne ungdomliga, gycklande följeslagare (1864--65), gipsgrupper i nästan naturlig storlek (i Finska konstföreningens ego), Apollo och Marsyas (fullb. 1882; marmorexemplar i Finska konstföreningen, gipsex. i studenthuset i Helsingfors), en liten Sofvande Amor (1872; marmor, inköpt af ryska kejsarinnan), Psyche med sefyrerna (1872; marmor, i kejsaren-storfurstens palats i Helsingfors), Psyche med örnen (1875; ett ex. i gips befinner sig i studenthuset, ett något mindre i marmor i enskild ego i Helsingfors), Psyche med lampan och dolken (1876; marmor, i enskild ego i Vasa) samt en Med tamburin dansande gosse (1876; marmor, i Finska konstföreningen) och reliefen till studenthusets i Helsingfors fasad: Kleobis och Biton, dragande sin moder till templet. Den danska bildhuggareskolans traditioner, vistelsen i Rom samt måhända äfven ett inflytande från hemmet af faderns kärlek till grekernas poesi och den plastiska fulländningen af hans diktning betingade R:s anslutning till den klassiska riktningen inom den moderna skulpturen. Han icke endast valde sina ämnen förnämligast ur grekernas mytologi, han anslöt sig äfven i formen mer eller mindre till den antika konsten. Idealiseringen är påtagligast i Apollo samt de två äldre Psychefigurerna; mer realistiska och äfven mera lifsvarma äro Marsyas och Silenus. -- Från Rom flyttade R. till Paris, och derefter ställde han sig helt och hållet under den franska realismens fana. Öfvergången, kanske redan märkbar i den sista Psychefiguren, bildas hufvudsakligast af en barngrupp: Amor och Bacchus (marmor; ett exemplar finnes i Finska konstföreningen i Helsingfors, ett annat i privat ego i Borgå). Jämte den modernt djupsinniga uppfattningen af de grekiska myterna, som skönjes äfven i Apollo-gruppen samt i Kleobis och Biton, framträder här den älskvärda humor, som är ett utmärkande drag hos R., både som konstnär och som menniska. I Paris har R. förnämligast varit sysselsatt med monumentalstoderna öfver sin fader, Per Brahe samt kejsaren-storfursten Alexander II (den första och den sistnämnda beställda på initiativ af Finlands ständer). Runebergsstoden blef 1881 gjuten i brons, men aftäcktes i Helsingfors först d. 6 Maj 1885. Skalden står upprätt utan något emblem, men mot piedestalen stöder sig en allegorisk qvinnofigur (»Finland»). I ungefär naturlig storlek samt äfvenledes i brons är den af R. modellerade Runebergsstaty, som är rest i Borgå. 1884 fick R. beställning på Brahestoden, hvartill penningar samlats förnämligast i Åbo stad. Modellen utfördes under vintern i Köpenhamn; i förstorad skala göts statyn i brons i Paris 1887 och utställdes på samma års salong, der den erhöll »mention honorable». Den aftäcktes i Åbo sommaren 1887. För närvarande är R. sysselsatt med Alexandermonumentet, den största af dessa tre uppgifter. Färdig i gips anlände hufvudfiguren till den af ständerna tillsatta delegationens bedömande till Helsingfors i Mars 1889. Utom kejsarens staty kommer monumentet att omfatta följande allegoriska grupper och figurer å piedestalen: »Patria» (Finland värnande sina lagar), »Lux» (vetenskap och konst), »Labor» (arbetet) och »Pax» (freden). -- Utom dessa större arbeten har R. sedan sin öfverflyttning till Paris modellerat en mängd porträttbyster, t. ex. af frih. A. E. N. Nordenskiöld (1877), A. Fryxell (1879; i gips och i brons, Nationalmuseum), finske senatorn m. m. frih. J. M. Nordenstam, »Helsingfors Dagblads» hufvudredaktör R. O. Lagerborg, finske senatorn L. Mechelin (1887), professor C. G. Estlander (1889), Jonas Lie (1884) och B. Björnson (1887) samt monumentalbyster i brons af kommerseråden A. W. Wahren (uppställd vid Forssa bomullsfabrik, 1887) och H. Borgström (i Tölö park vid Helsingfors, 1888). I alla dessa verk förstår R. att adla sin omsorgsfulla, numera ofta långt gående efterbildning af det individuella genom den upphöjdhet i tanke och uttryck, som städse utmärkt hans konst. -- R. är ledamot af konstakademierna i Petersburg (1874), Stockholm (1877) och Köpenhamn (1883). Han erhöll 3:dje medalj vid verldsexpositionen i Paris 1889. J. J. T.
5. Runeberg, Johan Vilhelm, finsk universitetslärare, den föregåendes broder, född i Borgå d. 8 Febr. 1843, blef student i Helsingfors 1860, med. licentiat 1870 och med. doktor 1871, sedan han utgifvit ett arbete Om ros i sår (1870), samt utnämndes 1877 till professor i medicinsk klinik vid Helsingfors universitet. Hans professorsspecimen, Om albuminurins patogenetiska vilkor (1876), och en till grund för detsamma liggande experimentel undersökning Über die filtration von eiweisslösungen durch thierische membranen (i »Arch. d. heilkunde», s. å.) föranledde, att frågan om orsaken till ägghvitans uppträdande i urinen å nyo togs till diskussion af icke få forskare. R. offentliggjorde sjelf under de följande åren flere afhandlingar i detta ämne (Om albuminuri hos friska personer, 1880; Om filtration af ägghvitelösningar genom djuriska membraner, 1882). I samband med dessa stå hans arbeten Om albuminhalten i ascitisvätskor (1883) och Om halten av fixa ämnen i de patologiska transsudaten (1884). Dessutom har han offentliggjort kliniska studier i flere andra delar af sin vetenskap, såsom Om behandlingen af inflammationer i och invid blindtarmen (1882), Über die künstliche aufblähung des magens durch einpumpen von luft (1884), Om operativ behandling af sjukdomar i lungorna (1886) och Bothriocephalus latus och perniciös anämi (l887), i hvilken sistnämnda afhandling han försöker ådagalägga, att åtminstone i vissa fall den perniciösa anämien framkallas af nämnde intestinalmask och botas genom dennes bortdrifvande. De flesta af dessa afhandlingar äro tryckta i Finska läkaresällskapets handlingar. -- I arbetet för Finlands politiska och ekonomiska utveckling har R. deltagit med intresse och framgång, specielt såsom ombud för universitetet vid landtdagarna 1882 och 1885. Från den förra må särskildt framhållas hans manliga och vältaliga uppträdande för medborgarerätt åt i landet bosatta judar. Vid 1885 års landtdag var han ordförande i bankutskottet. Sedan 1888 är R. ordförande för Helsingfors stadsfullmäktige. R. T-dt.