Russell [rö'ssel], engelsk slägt af normandisk härkomst, steg till betydelse i 1500-talets början genom sir John R., earl of Bedford (d. 1555), som blef Englands storamiral. År 1694 upphöjdes William R. (f. 1614, d. 1700) till hertig af Bedford. -- 1. William R., den föregåendes son, f. 1639, blef medlem af 1660 års parlament, der han småningom vardt en af cheferna för det republikanska »landtpartiet» och den anglikanska oppositionen. För att nå sina afsigter gick han t. o. m. Ludvig XIV:s ärenden, dock obesmittad af mutor. 1679 måste Karl II mottaga honom i sitt råd, men året derpå utträdde R. ur detsamma för att understödja den lag, som afsåg att utesluta konungens broder Jakob från tronföljden. Misstänkt för delaktighet i den mot konungens lif riktade Rye-House-komplotten, kastades han i Tower och måste 1683 lägga sitt hufvud på stupstocken. Jfr Lord John Russell: »Life of William, Lord R.» (5:te uppl. 1853). -- 2. Edward R., earl of Oxford, den föregåendes kusin, f. 1651, d. 1727, tillhörde de missnöjdes ledare under Jakob II och slöt sig tidigt till Vilhelm af Oranien, men låg efter revolutionen 1688 djupt inne i jakobitiska stämplingar. I förtröstan härpå hade Ludvig XIV 1692 befallt Tourville att med sin underlägsna flotta angripa R., hvilken förde befälet öfver en engelsk flotta i Kanalen; men R. gjorde sin pligt och vann den stora segern vid la Hougue, d. 29 Maj 1692. R. tillhörde den grupp af framstående whigledare, som fick namnet »Juntan», och kom 1695 såsom amiralitetslord in i kabinettet. Han var alltsedan dess synnerligen förhatlig för tories och föll till sist äfven i sin monarks onåd. -- 3. John R. (f. 1710, d. 1771), var en af whigs' hufvudmän, hade plats i kabinetten sedan 1744 och anfölls skoningslöst i »Juniusbrefven». Han var Englands sändebud vid Parisfreden 1762. Hans korrespondens utgafs 1842--46. -- 4. John R., lord R., en af Englands främste statsmän, föddes d. 18 Aug. 1792. Bildad genom universitetsstudier och resor, inträdde han 1813 i underhuset, der han slöt sig till whigs och 1814 bekämpade den svensk-norska unionen. Han understödde Canning och befordrade derefter lifligt lagarna om Testaktens upphäfvande (1828) och katolikernas emancipation (1829). Starkast intresserade honom dock frågan om parlamentsreformen, och då han 1830 inkom i lord Greys ministèr, var tiden inne för det stora verket. I Mars 1831 inlemnade R. i underhuset sitt första förslag till ny vallag; huset förkastade det och upplöstes. Det nyvalda huset antog billen i Sept. s. å., men öfverhuset vägrade bifall. I Dec. framlade R. ett annat förslag, och detta blef genom landets högljudda fordran och konungens tvungna understöd bifallet i bägge husen, hvarefter den stora parlamentsreformen d. 7 Juni 1832 erhöll kunglig sanktion (jfr Parlament, sp. 798--799). I Juli 1834 måste Grey vika för en toryministèr under Peel, men i Melbournes kabinett (sedan April 1835) var R. regeringens främste man, såsom inrikesminister och underhusets ledare, till 1841, hvarefter han ledde oppositionen mot Peel, dock understödande frihandelspolitiken. 1845 erbjöds honom premierministerns plats förgäfves, men i Juli 1846 lyckades han bilda ett kabinett, som dock redan från början stod på svaga fötter. Navigationsaktens upphäfvande (1849) och verldsutställningen i London (1851) voro den russeilska ministèrens förnämsta verk. Protektionisternas anfall skakade den, och Palmerstons afgång i Dec. 1851 sprängde den alldeles, så att R. vid ett obetydligt nederlag (milisbillen) måste resignera, i Febr. 1852. I Dec. s. å. blef R. underhusets ledare i Aberdeens koalitionsministèr; han ville handla energiskt mot Ryssland, men afgick i Jan. 1855 för att blifva Englands förste ambassadör på Pariskongressen. Hans uppträdande der väckte missnöje, och en lång tid voro han och premierministern Palmerston häftiga motståndare, tills 1859 de båda whigcheferna försonades och R. i Juni mottog utrikesministerns portfölj. Från denna tid var hans politik fredlig och neutral under de stora krigen på 1860-talet, ehuru hans sympatier tillhörde Polen 1863, Danmark 1864 och Amerikas sydstater. 1861 upphöjdes R. till earl of Kingston och viscount Amberley. I Okt. 1865 efterträdde han Palmerston såsom premierminister. Han upptog åter sin ungdomstanke och framlade en ny reformbill med liberala tendenser, men föll på densamma i Juni 1866. Dermed var R:s offentliga bana slut; men ännu i Maj 1878 kunde han mottaga de talrika deputationer, som firade 50:de årsdagen af Testaktens upphäfvande. Aktad öfver hela England, dog R. på sin landtgård vid Richmond d. 28 Maj 1878. Han hade kanske icke den äkta statsmannens skarpa blick för stundens kraf och framtidens möjligheter; men han var i handling och rådslag en ärlig, uppriktig och fosterländsk man, full af mod och verksamhetslust, och i debatten glänste han genom en klar dialektisk förmåga, buren af ett stort sjelfförtroende. R. var äfvenledes en flitig politisk och historisk skriftställare, författare till Life and times of Fox (1859--66), Memoirs of the affairs of Europe from the peace of Utrecht (1824--32), Essay on the history of the English government (1821; öfvers. till svenska 1827) m. fl. arbeten. Hans Recollections and suggestions (1813--73) äro af avtobiografisk natur. En biografi öfver R. utgafs 1889 af Spencer Walpole. -- 5. Odo William Leopold R., baron Ampthill, diplomat, den föregåendes brorson, f. 1829, växte upp i Tyskland, blef 1849 attaché i Wien, arbetade 1850--52 under sin farbroder i utrikeskabinettet i London och utförde sedermera missioner till Paris (1852 och 1853--54), Wien (1852--53), Konstantinopel (1854--57), Washington (1857--58) och Rom (1858--70). 1870 blef han understatssekreterare i utrikesdepartementet, men sändes snart såsom sändebud till tyska hufvudqvarteret under fransk-tyska kriget och utnämndes 1871, efter en utomordentlig mission till Versailles, till Englands ambassadör i Berlin, der han vardt mycket populär. 1872 kom han in i privy council; 1878 var han en af Englands fullmäktige på Berlinkongressen, och 1881 blef han såsom baron Ampthill medlem af öfverhuset. R. dog i Potsdam d. 25 Aug. 1884. Kj.
Nordisk familjebok · första upplagan
Russell
Ämne: Brittiska och irländska statsmän och politiker · Brittiska personer
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 14 (1890), sp. 72–74 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗