Sardou

Sardou, Victorien, fransk dramaturg, föddes d. 7 Sept. 1831 i Paris. Efter att hafva idkat medicinska och historiska studier samt för existensens skull meddelat enskild undervisning slog han sig 1860 på dramatiskt författareskap, dertill uppmuntrad af skådespelerskan Déjazet, hvilken ej allenast ställde sin teater till hans förfogande, utan äfven spelade hufvudrollerna i hans första teaterstycken. Redan före sin bekantskap med denna qvinna hade han dock uppträdt med ett dramatiskt arbete, Taverne des étudiants (1854), hvarmed han afgjordt misslyckades. Hans rykte grundlades genom Monsieur Garat (1860) och Les prés Saint-Gervais (s. å.), hvilka uppfördes på Déjazets teater. Derefter skref han, mest för Gymnase och Vaudeville, en mängd komedier och skådespel, af hvilka de flesta hade en glänsande framgång öfverallt i Europa: Les pattes de mouche (1860, »En papperslapp»), Piccolino (1861), Nos intimes (s. å., »Många vänner, lite vänskap»), Les femmes fortes (s. å.), Les ganaches (1862), La papillone (s. å., »Fjärilsfebern»), Les diables noirs (1863), Don Quichotte (1864), Les pommes du voisin (s. å.), Les vieux garçons (1865), La famille Benoîton (s. å., »Familjen Benoiton»), Nos bons villageois (1866, »Våra hyggliga landtbor»), Maison neuve (s. å., »Ny firma»), Séraphine (1868), Patrie (1869, »Allt för fosterlandet»), L'oncle Sam (1873, »Onkel Sam»), Femande (1875), Ferréol (s. å.), L'espion (1876), Dora (1877), Les bourgeois de Pont-Arcy (1878, »Sqvallerherrskapet i Pont-Arcy»), Daniel Rochat (1880), Divorçons! (s. å., »Låtom oss skiljas!»), Odette (1881), Fédora (1883), Théodora (1885), Belle maman (1889, »Lilla svärmor») m. fl. Åtskilliga bland dessa stycken, särskildt de nyare, hafva rönt en storartad framgång. Utan något högre poetiskt värde och tämligen likformiga med afseende på kompositionen, vittna de likväl alla om en ovanlig dramatisk skicklighet. Merendels väljer S. till ämnen sådana konflikter, som redan blifvit dramatiskt behandlade, men han sätter dem i scen på ett originelt sätt och offrar allt för den dramatiska effekten, äfven karaktersteckningen. Af många ansedd för den främste nu lefvande franske dramaturgen, har han grundlagt en skola, hvars inflytande kan spåras till och med hos Augier och Dumas d. y. Han har på sina arbeten samlat en enorm förmögenhet. Utom teaterstycken har han ock författat operett-texter (musik af Offenbach m. fl.) samt noveller. Sedan 1877 är S. medlem af Franska akademien.