Sätherberg, Carl Herman, läkare, skald, föddes d. 19 Juni 1812 vid riksbankens pappersbruk Tumba. Han inskrefs 1820 i Strengnäs-skola och 1828 i Upsala lyceum. I Upsala undergick S. 1830 studentexamen och 1835 medico-filosofie kandidatexamen. Efter att sistnämnda år hafva blifvit anställd som underläkare vid Garnisonssjukhuset i Stockholm studerade han under de följande bägge åren vid Karolinska institutet, under Anders Retzius' ledning, men fortsatte derefter sina studier i Lund och erhöll derstädes 1843 medicine doktorsdiplom. Under en mellantid, 1841--42, hade han i Stockholm varit anställd som biträdande läkare vid professor N. Åkermans ortopediska institut. Dessutom hade han 1842 ingått i fältläkarekåren som stipendiat. Som uppbördsläkare tjenstgjorde han på korvetten Karlskrona vid dess expedition till Medelhafvet 1844--45. 1847 aflade han vid Karolinska institutet kirurgie magister-examen samt öfvertog samma år föreståndareskapet för Ortopediska institutet. Detta institut, stiftadt af den ädle menniskovännen och läkaren N. Åkerman, hade, till följd af fleråriga anläggningar af ett utanför den medicinska kåren stående mäktigt parti, förlorat allmänhetens sympatier och var, då S. mottog detsamma, på branten af sin upplösning, sedan Åkerman förgäfves hade för dess upprätthållande offrat alla sina tillgångar.
När S. öfvertog det allt annat än lockande värfvet att rädda institutet, var det ej allenast för ortopediens skull, utan ock för den medikala gymnastikens, hvilken han ville i sin mån söka främja i öfverensstämmelse med de af den medicinska vetenskapen erkända läror, på hvilka all sjukvård måste vara grundad. Men då han öfvertog det i upplösning stadda ortopediska institutet, måste han ock öfvertaga försvaret mot dess mäktige fiender; och det dröjde ej länge, förrän en strid uppblossade, hvilken fortfor i decennier, och hvarunder S. hade att bekämpa fördomar och förtal af allahanda slag. De ihärdiga förföljelserna, om hvilka Aftonbladet yttrade, att »de utgjorde ett system af förvrängningar och falska beskyllningar, hvilket hittills hos oss saknat sin like inom den vetenskapliga forskningens fält», väckte allmän förtrytelse. Också läto sig rikets ständer icke förvillas af angreppen mot ortopedien. Riksdagen 1848--49 gaf nämligen institutet statsanslag, och detta anslag, som derefter ökades, uppfördes af 1868 års riksdag på ordinarie stat. Under tiden utvecklade S. mer och mer den af honom till en gymnastisk-ortopedisk inrättning ombildade anstalten. Han gjorde åtskilliga resor (bl. a. 1851 med offentligt understöd) för att taga kännedom om ortopediens utöfning i Frankrike, Tyskland och England, samt förskaffade derunder institutet en värdefull samling af gipsafbildningar jämte modeller för ortopediens mekaniska detalj. Det anseende han alltmer vann som skicklig sjukgymnast och ortoped spred sig äfven till utlandet genom de af honom utställda apparaterna. Så erhöll han 1855, vid verldsexpositionen i Paris, ett pris för modeller till en fullständig sjukgymnastik-apparelj, jämte taflor öfver gymnastik-rörelser. Vid expositionen i Bruxelles 1876 fick han silfvermedalj för exposition af ortopediska appareljer och fotografier. Äfven andra utmärkelser kommo honom till del på grund af hans ifver för den sunda fysiska utvecklingen: så var han 1861 ledamot i komitén för bildandet af Stockholms skarpskyttekår och 1862 ledamot i komitén för utarbetande af förslag till ordnande af den gymnastiska undervisningen i riket. Efter att i trettiotvå år hafva förestått institutet afgick han 1879 från dess ledning. Han hade i tryck utgifvit åtskilliga afhandlingar om gymnastik och ortopedi: Berättelse till Kongl. Sundhetskollegium om en, 1851, till Tyskland och Frankrike företagen vetenskaplig resa, Anmärkningar vid gymnastikens terminologi samt utkast till system för kroppsställningarnas benämnande (1853), Om några väsendtliga fel i barnauppfostran (1856), Om senaste försöket att vanställa ortopedien och hos allmänheten inplanta fördomar mot gymnastiskt-ortopediska institutet (1858), Gymnastik och ortopedi (1862), Om Gymnastisk-ortopediska institutet, dess ställning och verksamhet (1866), Om de tvenne olika gymnastikmetoderna, den manuella och den mekaniska (1872) samt åtskilliga i Hygiea införda årsberättelser från Gymnastisk-ortopediska institutet.
Vid sidan om sin egentliga lifsuppgift har S. egnat mycken tid åt poetiskt författareskap och derunder gjort sig af allmänheten värderad som en af våra mera framstående skalder. Redan som medicine studerande skördade han bifall för en anonymt utgifven poetisk kalender, Skogsharpan (1836), som röjde klart och fint natursinne samt egde framstående formella förtjenster. Samma goda egenskaper återfunnos i hans följande vittra samlingar: Jägarens hvila (1838) och Blommorna vid vägen (4 band, 1841--46, innehållande lyriska stycken, den berättande dikten »Alfhilda» och en samling anteckningar under titeln »Utflygter på hafvet»). Mindre betydande äro tvänne lustspel, som af honom skrefvos kort efteråt: Bellman (1846, med sång) och Hvita frun på Drottningholm (uppfördt 1847, med musik af prins Gustaf och I. Hallström, men otryckt). Sedermera var S. på vitterhetens område mycket litet verksam en längre tid. Men ett nytt skede i hans vittra författareskap öppnas med reseskildringen Alprosor, Minnen från en sommarfärd i Schweitz (1855). hvilken efterföljdes af tvänne samlingar Dikter, äldre och nyare (1862 och 1863, deribland »Bellman»). Sina största diktverk har han utgifvit på äldre dagar: den dramatiska dikten Naima (1870), diktcykeln Blomsterkonungen, bilder ur Linnés lif (1879, 25 sånger), det historiska skådespelet Ur förtryckets natt (uppf. 1882, tryckt 1886) och diktcykeln Khalifens äfventyr (1888). S. är mera epiker än dramatiker och mera lyriker än epiker. Särskildt framstående äro sådana skaldestycken, i hvilka han besjunger den svenska naturen, och åtskilliga bland dessa genom sin melodiska versbildning eller sitt kraftiga språk utmärkta qväden hafva genom musiken blifvit synnerligen populära. S. erhöll 1870 guldmedalj af Svenska akademien (för »Naima») och 1879 samma akademis kungliga pris (för »Blomsterkonungen»).