Satisfactio superabundans, Lat., »öfverflödande tillfyllestgörelse», kallas i den romersk-katolska teologien Kristi tillfyllestgörelse for mensklighetens synder (se Försoning) såsom ej endast tillräcklig, utan mer än tillräcklig. Denna lärosats, i hvilken idén om den ställföreträdande försoningens objektiva betydelse fått sitt starkaste uttryck, formulerades af Thomas af Aqvino, men bekämpades af Duns Scotus, som lärde, att Kristi försonande vore tillfyllestgörande icke på grund af sin tillräcklighet, utan derför att Gud så ville. Som kyrklig dogm fastställdes läran af påfven Klemens VI år 1343, genom en bulla, hvari det talas om den »oändliga skatt» (infinitus thesaurus), som Kristus genom detta öfverskott af tillfyllestgörelse förvärfvat åt sin stridande kyrka. A. F. Å.
Nordisk familjebok · första upplagan
Satisfactio superabundans
Ämne: Påvedöme och romersk-katolska kyrkan · Kyrka, kristendom och kyrkohistoria
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 14 (1890), sp. 556 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗