Scheffer, en från Franken härstammande ätt, hvaraf ett par medlemmar spelat en framstående rol i Sveriges historia. Slägten uppgifves härstamma från den som en af boktryckerikonstens uppfinnare bekante Peter Schöffer. Från Strassburg, der en medlem af slägten för religionsfrihetens skull bosatt sig, inkallades den lärde Joh. Schefferus (se d. o.) till Sverige. Af hans söner blef en, Johan S., 1689 adlad under ramnet von Scheffer, en annan, Peter S. (f. 1657 i Upsala, d. 1731 som president i Svea hofrätt), 1698 naturaliserad svensk adelsman med namnet Scheffer von Gernsheim och 1719 friherre, med namnet Scheffer. Dennes söner Karl Fredrik S. och Ulrik S. (se nedan) upphöjdes, den förre 1766, den senare 1771, i grefligt stånd, men togo ej introduktion och dogo båda barnlösa. Den adliga ätten von S. utgick redan 1752. En tredje son till Joh. Schefferus, Ivar Scheffer, blef stamfader för den ännu lefvande adliga ätten Scheffer.
1. Scheffer, Karl Fredrik, grefve, statsman, son till presidenten friherre P. Scheffer, föddes i Nyköping d. 28 Mars 1715. Efter afslutade studier vid Upsala universitet blef han 1731 e. o. kanslist i K. M:ts kansli, och redan följande året fick han föra protokollet i rådet, »ett mindre vanligt förtroende vid sjutton års ålder». 1732--36 var han utrikes och studerade derunder en längre tid i Halle. Hemkommen, deltog han i riksdagen 1738 och slöt sig med ungdomlig hänförelse till hattarnas parti. Tillsvidare hyste han en brinnande kärlek till friheten, sådan den framstod i 1720 års regeringsform, ådagalade en blind tillit och beundran för Frankrike samt var ofördragsam mot politiska motståndare och icke grannlaga i valet af vapen under partikampen. Som legationssekreterare följde han 1739 grefve K. G. Tessin på beskickningen till Paris. Vid hemkomsten 1741 blef han kanslijunkare och användes derefter af kanslipresidenten Gyllenborg vid behandlingen af de hemligaste ärenden. Kammarherre blef han 1741. Ehuru icke ledamot af sekreta utskottet, hade likväl S. sin hand med uti vigtiga riksdagsärenden; så t. ex. författade han det memorial om tronföljden, som d. 13 Okt. 1742 föredrogs hos ridderskapet och adeln, varnade d. 18 Mars 1743 på riddarhuset för att sammanbinda tronföljarevalet med freden och arbetade 1743 med ifver mot danske kronprinsens val till tronföljare såsom innebärande en förnekelse af Gustaf Vasas verk. Hans anseende inom partiet bevisas bäst deraf att han blef utsedd till ett af de tre sändebud, som riksens ständer i Nov. 1742 affärdade till Petersburg, för att förkunna Karl Peter Ulriks val till tronföljare, och som tillika hade fullmakt att afsluta vapenhvila eller fredspreliminärer. Vid dalkarlarnas inryckande i Stockholm 1743 flydde S. ur hufvudstaden. S. å. utsågs han till svensk minister i Paris, der han gjorde sig både omtyckt och aktad. Kansliråd 1746, utnämndes han till riksråd 1751 och efterträddes i Paris af sin broder Ulrik. Oaktadt konungens motstånd förordnades han i Febr. 1756 till guvernör för kronprinsen; han bemöttes med en viss yttre höflighet, men drottningen sade honom, att hon aldrig kunde förlåta ständerna, att de insatt honom af egen myndighet. S. fick emellertid ett visst inflytande hos konungen, och den afbön konungen 1756 inlemnade till rådet för sin delaktighet i sammansvärjningen var en frukt af S:s råd. På riksdagen 1756 yrkade S., att bränvinsbränningen borde blifva kronans ensak såsom det verksammaste sättet att rädda statsverket ur dess betryckta tillstånd. Trots ständernas i riksdagsbeslutet s. å. uttalade önskan att bibehålla freden tillhörde han de rådsherrar, som genomdrefvo krigsförklaringen mot Preussen, och han insattes i utredningskommissionen, som skulle utrusta trupperna till Pommern. Han visade liksom de öfriga riksråden stor benägenhet att kasta skulden för krigsoperationernas dåliga resultat på generalerna och hyste de åsigter om krigarepligten att den ej skulle eftersättas för riksdagsmannarätten. Rådets flertal råkade vid nästa riksdag i en svår ställning; det hade förklarat krig och upptagit lån, ehuru endast riksens ständer dertill egde rätt; bland dem, som skulle straffas derför, var ock S. Då han ej på sina vänners tillstyrkan begärde afsked, blef han af ständerna i Febr. 1761 »licentierad», liksom riksrådet Palmstierna. Han fick emellertid stanna qvar i sin befattning som guvernör för prinsarna -- hvilken plats han afsade sig först i April 1762 --, och i Aug. 1761 återfick han ständernas förtroende samt återinträdde s. å. i rådet, efter Tessin. Kronprinsens förhållande till honom hade emellertid blifvit alltmer hjertligt och förtroligt, hvadan S. genomdref, att kronprinsens uppfostran förklarades fulländad våren 1762. Efter riksdagens slut invigdes S. ock i Fersens underhandlingar med hofvet. Ehuru han lade vigt på vänskapen med Danmark och underhöll en förtrolig brefvexling med danske statsministern Bernstorff, bemödade han sig nu, för att behaga konungaparet, för hvilket denna sak var synnerligen förhatlig, att bryta kronprinsens förlofning med den danska prinsessan. 1764 sysselsatte han sig, i samråd med några af mössornas ledare, med att utarbeta förslag till förändringar i regeringslagarna i syfte att öka konungens och i synnerhet rådets myndighet. Af farhåga att dragas till ansvar för sin ledning af vexelärendena tog han jämte riksrådet Ekeblad afsked ur rådet den 5 Aug. 1765. Efter 1765--66 års riksdag blef han den ifrigaste förkämpe för konungamaktens utvidgande. Tills vidare förordade han endast lagliga åtgärder, d. v. s. att med Frankrikes hjelp skaffa sig öfverhand vid nästa riksdag, afsätta mössrådet och genom sekreta utskottet eller en stor deputation föreslå ändringar i regeringsformen. Han förmådde konungen att inlåta sig i närmare förbindelser med franska regeringen och öfvertalade honom i Dec. 1768 att inlemna sin tronafsägelse för att af rådet framtvinga en riksdagskallelse. Vid riksdagen 1769 återinkallades han i rådet, men vägrade mottaga kallelsen. På förslag af Choiseul åtföljde han kronprinsen på dennes utländska resa 1770--71; genom sin bekantskap med franska hofvet och sällskapsverlden samt genom de förbindelser han underhållit med franska sändebuden i Stockholm var han framför andra i stånd att tjena den unge fursten vid de grannlaga underhandlingar, som förestodo. Straxt före 1771 års riksdag föreslog S. att genom öfverenskommelse under konungens medling söka bilägga striden mellan hattar och mössor. Liksom sin broder Ulrik gillade han franska hofvets beslut att upphöra med mutsystemet vid riksdagen från den 1 Jan. 1772. Invigd i Gustaf III:s planer och förhoppningar, uppgjorde han förslag till regementsförändring 1772 och utarbetade under sommaren i samråd med konungen den nya regeringsformen, ehuru han först var af den åsigten att konungen utan omsvep, åtminstone för någon tid, skulle taga enväldet. Vid revolutionen var han på sitt gods Tyresö. Ehuru S. numera icke hade plats i rådkammaren, egde han dock större inflytande än de fleste rådsherrar samt tog verksamt del i de ekonomiska och finansiella reformer, som utmärkte de första åren af Gustaf III:s regering. Den allmänna meningen såväl utom som inom landet bearbetade han genom tal och tidningsartiklar. Han författade ock det första reglementet för riksstyrelsens ordnande, som fördelade ärendena mellan de båda rådsdivisionerna. Att han och brodern Ulrik uppmuntrat konungens böjelse för allenastyrelse, för att derigenom sjelfva få herska, kan icke bevisas, men på deras tillskyndan drog konungen de vigtigaste ärendena från rådet till konseljerna och vande sig derigenom att styra ensam eller med några få förtrogna. Bröderna S. styrkte ock konungen, efter oenigheten med enkedrottningen, i hans obenägenhet att låta henne få qvarstanna i Sverige. Vid Gustafs förmälning 1766 hade S. upphöjts i grefligt stånd. Han utsågs 1786 af konungen till ledamot af Svenska akademien, men hann ej taga inträde, emedan han dog d. 27 Aug. s. å., på Trolleholm i Skåne. 1753 blef han ledamot af Vetenskapsakademien. S. var en entusiastisk beundrare af den franska bildningen och dess idéer, en ifrig anhängare af tidehvarfvets sträfvanden för allmän upplysning och samhällsförbättring; anslutande sig till de franske fysiokraterna arbetade han för en utvidgad näringsfrihet. Eldig, outtröttlig och rörlig, men alltför öppen och obetänksam, lade han i dagen en stor personlig älskvärdhet samt var ytterst tjenstaktig och hjelpsam mot behöfvande. Han var ock en ifrig främjare af konst och vetenskap samt af svenska språkets renhet. Bland hans många tal och afhandlingar torde som den vigtigaste nämnas Commerce épistolaire entre un jeune prince et son goitverneur: brefvexling mellan en ung prins och hans gouverneur (1771). A. B. B.
2. Scheffer, Ulrik, grefve, statsman, den föregåendes broder, föddes d. 5 Aug. 1716. Efter afslutade studier vid Upsala universitet blef han 1733 auskultant i Kommerskollegium och 1736 hofjunkare. Vid ryska krigets utbrott ingick han som volontär vid den i Finland varande svenska armén, tjenstgjorde derefter som Lewenhaupts adjutant och sändes ett par gånger till Stockholm i vigtiga uppdrag. 1742 blef han löjtnant vid Karelska dragonregementet och 1745 kapten vid Jönköpings regemente. Han hade redan förut gått i fransk tjenst, kämpade 1744--48 under Frankrikes fanor med utmärkelse i österrikiska successionskriget och avancerade derunder till öfverste. I svenska armén blef han 1750 utnämnd till generaladjutant och s. å. till öfverstelöjtnant vid Jämtlands regemente. Hemkommen 1751, började han utveckla en betydande verksamhet som riksdagsledamot; redan 1746--47 hade han, med tjenstledighet som fransk officer, uppträdt på riddarhuset, för att förstärka hattarnas parti. Vid riksdagen 1751--52 räknades han till partiets bästa krafter samt insattes i sekreta utskottet och mindre sekreta deputationen, der han med kraft förfäktade ständernas rättigheter, bl. a. att utan konungens deltagande utse kanslipresident, och der han vidare motarbetade offentlighet i statshushållningen äfvensom riksrådens ansökan om löneförhöjning. 1752 blef han af rådet nästan enhälligt utsedd till sin broders efterträdare som minister i Paris. Detta hindrade honom icke att bevista riksdagen 1755--56. Han var då på förslag till landtmarskalk, insattes åter i sekreta utskottet och mindre sekreta deputationen, bragte å bane frågan om ändring af kronprinsens uppfostrare, var med om att uppsätta instruktionen för kronprinsens guvernör, försvarade på riddarhuset sekreta utskottets s. k. tjenstebetänkande, genomdref utgifvandet af en riksdagstidning och uppträdde öfver hufvud som en af hofvets skarpaste motståndare. Han arbetade vidare för en fredlig politik. Som belöning för sina tjenster mottog han af ständerna en gratifikation af 3,000 riksdaler specie samt upphöjdes 1761 till ambassadör. S. hemkom från Frankrike på hösten 1764 och biträdde Fersen vid ledningen af hattvalen till 1765--66 års riksdag, vid hvilken han ifrågasattes till landtmarskalk. Sekreta utskottet, som nu beherskades af mösspartiet och ifrade för sparsamhet, beslöt dock, att hans ambassadörsvärdighet skulle upphöra, och anhöll, att regeringen måtte anbefalla alla hemmavarande ministrar att återvända till sina poster. Hällre än att sålunda drifvas bort från riksdagen och med lägre rang vända tillbaka till Frankrike, begärde S. att blifva återkallad från sin beskickning. Under riksdagen ingrep han lifligt i frågornas behandling och klandrade bl. a. de nya inskränkningar i konungamakten, hvilka mössorna genomdrifvit. Han återgick nu till tjenstgöring inom hären samt utnämndes till öfverste vid Kronprinsens regemente 1764 och vid Vestgöta-Dals regemente 1766. Vid 1769 års riksdag var han fortfarande en af hattarnas ledare i sekreta utskottet samt blef s. å. riksråd och rikskansliråd. Sedan mössorna åter fått öfverhanden, genomdrefvo de hans afsättning i April 1772, men efter revolutionen, hvarunder han vistades i Vestergötland, inkallade konungen honom åter i rådet samt utnämnde honom till kanslipresident. 1771 hade S. blifvit upphöjd till grefve och 1772 vald till kansler för Åbo akademi. Hösten 1773 följde han konungen på dennes eriksgata till de södra provinserna och 1777 till Petersburg. S. hade stort inflytande icke allenast på utrikespolitiken, hvars allmänna gång han bestämde -- så har han förtjensten af förbundet mellan de tre nordiska makterna 1780 till handelns skyddande mot Englands öfvergrepp. Såsom gammal militär betydde han ock mycket i krigskonseljen, både när det gällde armén och flottan, och han blef äfven alltmera anlitad i de stora finansiella frågorna, af hvilkas lösning det nya systemet ytterst berodde. Han nedlade alla sina ämbeten 1783 och dog d. 4 Mars 1799. S. blef 1776 ledamot af Vetenskapsakademien. Han var icke något snille och egde inga ovanliga kunskaper, men var af naturen utrustad med en säker blick och ett sundt omdöme, som han utvecklat i lifvets och erfarenhetens skola, samt egde stor menniskokännedom. Klok och försigtig, hofsam i utförandet af sina planer, orädd i rådslagen, sparsam med statens medel, var han en ypperlig utrikesminister och förstod att både leda och följa sin konung, alltefter behof. A. B. B.
3. Scheffer, Henrik Teofilus, kemist, den föregåendes kusin, son till den i slägtöfversigten nämnde Ivar S., född 1710, blef 1739 direktör för Ädelfors guldverk och 1752 myntproberare. 1747 valdes han till ledamot af Vetenskapsakademien, och 1756 blef han naturaliserad svensk adelsman. Död 1759. Utom värdefulla uppsatser i Vetenskapsakademiens handlingar författade S. Kemiska föreläsningar (utg. af T. Bergman 1775, 3:dje uppl. 1796), hvilka voro af väsentlig betydelse för kemiens studium i Sverige. Till hans vigtigaste arbeten höra hans 1752 utförda undersökning af platina, som derigenom bevisades vara en förut okänd ädel metall, samt den ännu i dag brukliga metoden att medelst svafvelsyra skilja guld från silfver.