Scheffer

Scheffer, Ary, fransk målare, f. 1795 i Dordrecht af holländska föräldrar, visade tidigt så mycken begåfning, att modern för utvecklingen af hans konstnärliga anlag flyttade till Paris. Han blef lärjunge hos Guérin, samtidigt med att Géricault och Delacroix började sin strid mot den klassiska riktningen. Under hela denna tid af ny utveckling stod S. egentligen stilla, och han försummade till och med att fullkomna sin tekniska utbildning, hvilket han längre fram smärtsamt kände. Efter att hafva målat ett par taflor med historiska ämnen fördes han öfver till det sentimentala genremåleriet, som mera öfverensstämde med hans känsliga natur och tidens hela stämning, och i början af 1820-talet målade han med stigande framgång taflor, sådana som: Matrosens familj, Soldatens enka, Faderlösa, sörjande på en graf, Den konskriberades återkomst, En ung fiskares begrafning och andra, utmärkande sig för enkel anordning och en viss rörande sanning i uttrycket. Öfvergången till romantikerna bildar hans Gaston de Foix' lik på slagfältet vid Ravenna (1826, i Versailles). Men ännu bättre träffade han både romantikens anda och sin egen böjelse med nästa ämne, hur Sulioternas qvinnor störta sig i afgrunden, för att ej blifva turkarnas rof (1827, i Louvre). Samtidigt gjorde han bekantskap med den tyska poesien, och dermed kom han i en ämnesrymd, som allra bäst passade för hans naturel. Framförallt vände han sig till Göthes Faust samt målade efter hvarandra en mängd enstaka figurer och enkla scener derur, såsom Gretchen och Martha (1830), Faust i sin studerkammare (1831) och Gretchen vid spinnrocken (s. å.), Gretchen i kyrkan (1833), Gretchens första möte med Faust (1839), Gretchen som vålnad i Walpurgisnacht (1846) och Gretchen vid brunnen (1858). Alla äro dock mer eller mindre osäkra i formen och kraftlösa i färgen, men äfven detta slog an på samtiden, ty man fann uttryckets innerlighet derigenom förhöjd. Hufvudfelet är att de stödja sig på poetiska bilder, med hvilka vår fantasi redan är förtrogen, och söka i bild uttrycka hvad måleriet icke kan gifva, nämligen den lyriska innerlighet, som fordrar ord eller musik för att blifva begriplig. Bättre är Eberhard der Greiner, efter Schillers ballad (1834, i Louvre), och bäst Francesca da Rimini (1835), efter 5:te sången i Dantes helvete. Kring midten af 1830-talet började S. flitigt sysselsätta sig med religiöst måleri. Men som han var protestant och äfven ifrig frihetsvän, kunde han icke befatta sig med de gamla traditionella typerna. De religiösa idéernas bärare skulle framställas som mensklighetens förlossare ur det samtida eländet, och ur denna uppfattning framgingo sådana symboliserande bilder som Christus consolator (1837) och Le Christ rémunérateur (1845), omgifna af allegoriserande figurer, såsom greken, polacken, negern, tyrannerna, hycklarna o. s. v. Emellertid lemnade han denna ofruktbara mark och vände sig till sådana med religionen beslägtade ämnen, som i lyrisk känslofullhet anslogo samma ton som Faust-bilderna, såsom Qvinnorna vid grafven (1845), Augustinus och Monika, hans moder (1846) och Jakob och Rachel (1857). I synnerhet sysselsatte han sig under sina sista år med Kristusfiguren, dels i motsats mot en annan figur, såsom i Kristi frestelse (1856), en af hans bästa skapelser, och i Judaskyssen (1857), dels såsom lidande: Kristus bär sitt kors (1846), Kristus gråter öfver Jerusalem (1848) och Ecce homo (1857). Utom nämnda arbeten utförde S. flere bilder ur grekernas frihetskrig och Frankrikes äldre historia, många porträtt, bäst qvinliga, m. m. Oaktadt all hans svaghet, kan man icke frånkänna honom förmågan att på ett öfvertygande sätt gifva uttryck åt ett själstillstånd, och det var denna hans förmåga, som grep samtiden, hvilken lärde känna honom genom en ovanlig mängd af kopparstick och andra efterbildningar. Han dog i Paris 1858. C. R. N.