Scholander [sjo-], Fredrik Vilhelm, arkitekt, målare, författare, föddes i Stockholm d. 23 Juni 1816 och egnade sig, efter slutade skolstudier, åt byggnadskonsten, i det han 1831 blef elev vid konstakademiens byggnadsskola. Hans anlag lågo i sjelfva verket mer åt måleri och diktning, men det var hans morbroder, A. Nyström, som bestämde hans bana och med energi dref honom framåt på densamma. Under studietiden var S. om somrarna murare-lärling och blef 1836 gesäll i ämbetet. I akademien, der han vann flere belöningar, uppträdde han från 1834 som utställare. 1836 blef han e. o. konduktör vid öfverintendentsämbetet samt vid slottsbyggnaden och riksmarskalksämbetet. 1840 valdes han till agré vid akademien. Som stipendiat begaf han sig 1841 till Paris, der han i nära två år var elev af H. Lebas, densamme som förut varit Nyströms lärare, samt derifrån till Italien. Midt under de stränga och flitiga formstudierna, »bröt hans afgjorda kallelse för måleriet, hvilken han så länge måste kufva, fram med kraft. Under af-tecknandet af monument och byggnader blef färgen ett för honom allt starkare framträdande element; och småningom växte arkitekturstudierna ut till bilder i rik färgskiftning, med vexlande och karakteristiskt figurstaffage. Det är den friskt qvällande känslan af frihet från skolan och skolmästarnas tvång, som tager sig form i dessa hans första aqvareller». Dessa aqvareller, med ämne från fransk arkitektur, inköptes af konstföreningen och eröfrade genast ett bemärkt rum. Snart skulle dock S. ryckas från målaredrömmarna i södern till värf, som för honom blefvo en källa till förödmjukelse och ledsnad. Han hade från Paris 1843 hemsändt ett projekt till museibyggnad, egentligen såsom prof på sin färdighet i arkitekturritning. Man fann genast i öfverintendentsämbetet förslaget lämpligt för det vid denna tid påtänkta nationalmuseet; och Anckarsvärd och Nyström genomdrefvo dess framläggande utan täflan inför riksdagen, som godkände det lågt beräknade kostnadsförslag, hvilket medföljde från ämbetet. Nyström lagade jämväl så, att förslaget skulle läggas till grund för ny ritning med de ändringar, som redan funnos nödiga, och S. kallades att i München öfverlägga om ärendet, trots sin motvilja mot all befattning med museifrågan. S., som redan 1844 utnämnts till ord. konduktör vid öfverintendentsämbetet, hemkallades 1846 och möttes med stora förhoppningar, hvilka straxt uttalades genom hans väljande till ledamot af konstakademien. Slutet på museifrågan blef emellertid, att både de ursprungliga och de omarbetade ritningarna underkändes, och att den tyske arkitekten F. A. Stiller fick uppdrag att framlägga nya. Det blef en fullkomlig bankruttförklaring för den inhemska byggnadskonsten och en svår stöt för det lilla kotteri, som dittills styrt Sveriges konstangelägenheter.
Lexan verkade i synnerhet på den känslige S.; och hela hans återstående lif egnades i främsta rummet åt att lyfta den svenska arkitekturen ur det lägervall och den förkrympning, på hvilka nationalmuseets planläggande af en utländing utgjorde inseglet. Kallad 1847 till vice professor och 1848 till professor i byggnadskonst vid akademien, blef han en framstående, flitig och energisk lärare, som både genom föresyn och vidsträckt vetande fick ett djupt och varaktigt inflytande. Den lyftning, som den svenska arkitekturen fått under de båda sista årtiondena, har i väsentlig mån varit en frukt af hans trägna och trogna sätt att sköta undervisningen och sörja för konstnärsämnenas vidare utbildning. De flesta af våra nu lefvande arkitekter hafva bildats i hans skola: Zetterwall, Gellerstedt, Dahl, Jacobson, Clason, Möller m. fl. Äfven finnarna Sjöström och Höijer voro hans lärjungar. Hvad S. stadigt fasthöll var, att arkitekturen är i främsta rummet en skön konst, som af sina utöfvare fordrar vetande af konstnärlig och konsthistorisk art. Det var också med missmod han betraktade den nya organisation af konstakademien, genom hvilken den förberedande arkitekturundervisningen förlades till tekniska högskolan. Hans verksamhet inom akademien inskränktes för öfrigt ej till denna lärareplats. 1851--53 var han t. f. direktör och 1851--60 skattmästare. Efter Nyströms afskedstagande blef han sekreterare, 1868, och innehade denna befattning till sin död. Hvad han i denna riktning verkat kan ännu ej till fullo bedömas; men säkert är att hans glödande kärlek till konsten och mångsidiga kunskaper på alla dess områden kommo vår konstutveckling i rikt mått till godo. Som arkitekt fullgjorde S. framgångsrikt och nitiskt en mängd uppdrag för offentlig och enskild räkning, alltid med elegans och konstnärlig säkerhet, ofta med användande af renaissancens former. Af kyrkliga arbeten, som han utfört, må nämnas: Bernadotteska grafkoret (1858--60), Ulriksdals kapell (1865), Wånga kyrka (1866), Östermalmskyrkans kupol (1866--68), Gerdhems kyrka (1879) samt, framförallt, Synagogan i Stockholm (1867--70), med en rik och konstnärligt intressant inre utsmyckning. Bland läroverkshus uppgjorde han ritningar till det i Visby (1855--59), tekniska högskolan (1863), det i Upsala (1867--69) m. fl. Andra byggnader af hans hand äro Vasamonumentet i Utmeland (1859), Warodellska och Barclayska husen i Stockholm, ombyggnaden af slotten Sörby och Vik m. m. Såsom arkitekt vid Drottningholm (1847--57) och vid Vetenskapsakademien (1848--60) samt intendent vid slottsbyggnaden i Stockholm (1850--73) var han verksam särdeles för om- och nyinredningar. Vid Nationalmuseum var han arbetschef 1864--65. Äfven i öfverintendentsämbetet, der han sedan 1864 var intendent och flere gånger t. f. chef, verkade han ganska mycket, ehuru ibland kanske för litet ingripande, der något stred mot hans öfvertygelse. Den betydande samling af arkitektoniska studier (öfver 1,200 n:r), som S. efterlemnat, inlöstes 1882 för statens räkning och förvaras i Nationalmuseum.
Men om arkitektens värf af S. omfattades med den kärlek, som fyllandet af en pligt ingifver, var det målarens, som egde hans hjertas varmaste hängifvenhet. Efter sin studieresa kunde han allt oftare egna sig åt teckningen och aqvarellen, såsom ett nöje och en vederqvickelse från de allvarliga sysselsättningarna. Detta, att hans måleri, trots hans rika begåfning, hans friskt qvällande fantasi, hans utmärkta kunskaper på dithörande områden, dock aldrig egentligen blef något annat än dilettantens älsklingsnöje eller en lätt improviserad lek, är kanske en af de största förluster, som den svenska konsten lidit i 19:de årh. En öfverblick af hans ovanligt mångsidiga alstring skänkte den utställning af hans ritningar och akvareller, som konstakademien 1882 ordnade. Den omfattade byggnadsstudier, arkitektoniska motiv med figurstaffage, ofta af sjelfständig betydelse, serier af bildkompositioner till några hans egna dikter, utkast till teaterdekorationer, byggnadsdetaljer och byggnader, dels i aqvarell, dels i penn- och kolteckningar, äfvensom ett och annat i oljefärg. Bland hans yppersta arbeten må ihågkommas bildserierna Fjolners saga (1867, två upplagor, den ena i originalritningarnas storlek; dessa tillhöra Nationalmuseum) och Den blödande rosen (1881, aqvareller; med musik af författaren) samt Sagor (s. å.) och Pennteckningar (1882), samtliga till text af honom sjelf. Bland de outgifna serierna äro aqvarellerna till Böghs »Sanningens pilgrimsfärd» kanske de, i hvilka hans uppfinningsgåfva och oerhördt utvecklade sinne för karakteristiska arkitekturformer fått sitt mest slående uttryck. »Men på samma gång dessa ypperliga verk visa höjden af S:s förmåga, gifva de oss också en inblick i dess begränsning. Utöfver det typiska, det för ett visst tidehvarf eller en viss lokalitet betecknande i yttre hänseende, når ej hans konst, och ej ens dit hinner han alltid. Individen, personligheten, det själsliga lifvet i dess finare skiftningar förmår han ej skildra, när han någon gång haft en afsigt ditåt.» Också till dikten sträckte denna mångfrestande ande sina utflykter, men äfven der gällde det för honom ett tidsfördrif, en sysselsättning på lediga stunder, en formöfning snarare än en afsigtslös, af inre kallelse buren alstring. Oaktadt sin öppet erkända dilettantism på detta område, nådde S. en synnerligen smidig versbehandling, särskildt af ottave rime, en färgrik och fantasipräglad framställning och en humoristisk fläkt, som låter oss ana, hvilka betydande anlag han egde. Också väckte hans Luisella, en qvinnomodells öden (1867), påverkad af Byron, och Noveller (1868), båda utgifna under psevdonymen »Acharius», betydande uppmärksamhet. Mer i romantiska skolans stil äro hans ballader samt prosaberättelserna Casa Polidoro och Sune Hårdssons äfventyr. En konsthistorisk afhandling, Ornamentikens formlära, föreligger endast i fragment, men är särdeles vigtig för bedömande af hans ståndpunkt såsom arkitekt. Mycket angenäma, öppenhjertiga och af varm konstkärlek genomandade äro hans bref, som ofta illustrerades af humoristiska teckningar. Ett urval af hans literära arbeten utgafs 1881--82 i 3 delar af J. Böttiger. S. efterlemnade jämväl musik till några bland sina egna dikter. Af de flerahanda utmärkelser, som kommo honom till del, satte han sjelf högsta värdet på sin utnämning till hedersdoktor vid Upsala högskolas jubelfest 1877 och på kallelsen till korresponderande ledamot af Franska institutet. Han var för öfrigt medlem af bl. a. Vitt., hist. och ant. akad. samt af danska konstakademien, Académie des beaux-arts och Royal institute of british architects. S. afled plötsligt i Stockholm d. 9 Maj 1881, efterlemnande minnet af en rastlöst verksam, ovanligt rikt begåfvad och för det sköna varmt hänförd personlighet.