Schönberg. 1. Stad i nordvestra Mähren, vid Hohenstadt--Zöptau- och Sternberg--Grulich-banorna. 8,562 innev. (1880). Betydande linneindustri. -- 2. Hufvudstad i det till Mecklenburg-Strelitz hörande furstendömet Ratzeburg, vid Lybeck--Strasburg-banan. 2,960 innev. (1880).
1. Schönberg, Anders, d. ä., jägare, född 1689 i Stockholm, blef 1721 öfverjägmästare i Gestrikland, Helsingland och Herjedalen, till belöning derför att han, som kapten vid det s. k. bergsregementet, genom kraftfullt gjorda anordningar 1719 räddat de inre delarna af Upland och Vestmanland från de landstigne ryssarnas hemsökelser. Han tog afsked från tjensten 1737 och dog 1759 som tit. hofjägmästare. Som riksdagsman, från 1719 till 1738, arbetade S. ifrigt för de svenska slöjdernas förkofran. De anteckningar, som han förde angående sina jagter -- han anställde en mängd jagter för konung Fredriks nöje --, äro värdefulla som kulturbilder.
2. Schönberg, Anders, d. y., häfdatecknare, den föregåendes son, föddes d. 6 Okt. 1737 på Aspenäs gård i Upland. Efter att hafva studerat i Upsala ingick han 1754 som auskultant i Svea hofrätt, men öfvergick sedan till kanslikollegium samt utnämndes redan 1761 till rikshistoriograf, efter att hafva väckt stor uppmärksamhet som författare. 1773 fick han jämväl befattningen som riksheraldiker och erhöll 1776 fullmakt som kansliråd. 1767 kallades han till ledamot af Vetenskapsakademien och 1786 af Vitterhets- historie- och antiqvitetsakademien. Han dog d. 6 April 1811 på sin gård Åsberg i Gestrikland, der han tillbragt sina sista år. S. spelade en icke obetydlig rol som riksdagsman under frihetstidens sista årtionde och Gustaf III:s hela regeringstid. Mest berömd har han dock blifvit som historisk forskare och innehar som sådan ett mycket framstående rum bland våra häfdatecknare, såväl genom grundligheten i sin forskning som ock genom den klara öfverblicken i framställningen och manligheten i stil. Tryckningen af hans förnämsta arbete, Historiska bref om det svenska regeringssättet i äldre och nyare tider, hvaraf början utgafs 1777--78, måste afbrytas på grund af konungens missnöje med de frisinnade åsigter, som deri framträdde, samt utgafs ej fullständigt förrän 1849--51, af A. I. Arwidsson. Ett annat arbete, Bref af Menalcas (1759), en samling estetiska, filosofiska och politiska uppsatser, var på sin tid mycket läst. Bland S:s öfriga många skrifter, hvilka numera ega endast historiskt intresse, må nämnas: Utkast om grunderna i allmänhet till näringars uppkomst och förfall uti borgerliga samhällen (1767) och Kort utdrag af Carl XI:s historia (1785--90, i »Historisk almanach»).