Schwanthaler, Ludwig Michael, tysk bildhuggare, f. i München 1802, erhöll sin utbildning först hos sin fader, som äfven var bildhuggare, sedan i Münchens konstakademi och sist genom upprepade resor till Rom, der han bl. a. gjorde bekantskap med Thorvaldsen. 1835 blef han professor i Münchens konstakademi, och som sådan fortfor han att verka till sin död, ehuru ofta nog hindrad af sjuklighet. S., som i sina utkast visade en ovanlig fantasikraft och uppfinningsförmåga samt utförde sina saker med mycken lätthet, lyckades dock ej komma fram till en fullt afslutad genombildning af formen, något som berodde, utom på hans kroppsliga svaghet, äfven på den skyndsamhet, med hvilken konung Ludvig pådref arbetena i München. -- Hans verk göra derför mera en flyktigt dekorativ verkan. S. utgick från antiken och utförde i denna anda den inre; plastiska utstyrseln af glyptoteket med relief, ett uppdrag, som Cornelius skaffade honom. Men i k. slottet, der han hade att utföra en 266 fots fris öfver korstågen, började han söka sammansmälta antikt och romantiskt. I den gafvelgrupp han utförde för Walhalla, Hermannsslagtningen, tog sedan det romantiska öfverhand, och han lyckades i det hela bäst med figurer ur medeltiden, under det att en sådan idealfigur som den kolossala (20,5 m. höga) Bavaria framför Ruhmeshalle synes rent abstrakt. Till det bästa han i denna väg utfört höra 12 förgyllda bronsstoder af det bajerska konungahusets förfäder, i k. slottet i München. För öfrigt gjorde han utkast till eller fullbordade många porträttstoder, såsom Tilly och Wrede, modellerna till en mängd konstnärsstatyer till pinakoteket, kejsar Rudolf af Habsburg (i Speijers dôme) m. fl. Men der det gällde att framställa moderna personligheter, räckte kraften att karakterisera icke längre till, hvarför hans stoder af Mozart i Salzburg och Göthe i Frankfurt a. M. rent af anses misslyckade. S. dog i München 1848. C. R. N.
1. Schwartz, Gustaf Magnus, teknolog, född d. 21 Aug. 1783 i Helsingfors, studerade vid Åbo universitet, ingick 1801 i bergskollegium och 1805 i kontrollverket samt utnämndes vid sistnämnda verk 1812 till förste kontrollör och 1816 till öfverdirektör. Redan 1809 utnämnd till professor i fysik och teknologi vid Vetenskapsakademien, förordnades han 1825 till direktör vid det s. å. hufvudsakligen efter hans egen plan inrättade teknologiska institutet. Ovanligt rikt utrustad å hufvudets vägnar, var S. en intressant föreläsare och knöt derjämte sitt namn vid en mängd uppfinningar: en af svenska staten belönad metod för vedkolning i ugn, en rektifikator vid bränvinsbränning (förskaffade honom 1814 en hedersgåfva från Ryssland), en af landtbruksakademien prisbelönt linberedningsmaskin, en inrättning för spanmålstorkning, en utlakningsapparat m. fl. Med anledning af anmärkningar, som riktades mot hans förvaltning af teknologiska institutet, tog S. 1845 afsked från sin befattning och sysselsatte sig derefter nästan uteslutande med frenologiska studier. Han afled i Stockholm d. 25 Mars 1858. S. var ledamot af Vetenskapsakademien, Landtbruksakademien, Krigsvetenskapsakademien och andra lärda samfund. På trycket utgaf han bl. a. en Handbok i mineralogi (1 d. 1804).
2. Schwartz, Marie Sofie (född Birath), romanförfattarinna, den föregåendes hustru, föddes d. 4 Juli 1819 i Borås. Hennes fader, som var köpman, afled före hennes födelse och efterlemnade hennes moder i stor fattigdom. Vid halftannat års ålder upptogs hon som eget barn af en slägting, som var gift med öfvertullinspektören Trotzig på Blockhusudden utanför Stockholm. Den undervisning, som hon i barndomen åtnjöt, afbröts i hennes elfte år, till följd deraf att hennes fosterfader måste göra cession och kort derefter dog. Fjorton år gammal, blef hon genom förmögna slägtingars försorg satt i en större flickskola och tillbragte der tvänne år. 1840 blef hon gift med professor Schwartz.
Fru S., som redan under sin flicktid sysslat med författareskap, ehuru ej offentligen, erhöll först 1851 af sin man, hvilken var en stor fiende till qvinnors uppträdande som författarinnor, tillstånd att söka förläggare till en af sina berättelser. Samma år utkom, under psevd. Fru M. S. S.***, hennes första novell, Förtalet (2:dra uppl. 1863). Såväl i denna som ock i hennes närmast följande arbeten skönjes en stark påverkan dels af Wetterberghs då mycket populära tendensromaner, dels af den samtida franska romanliteraturen, hvars kanske bästa egenskap, en rask och fyllig dialog, författarinnan med framgång efterbildade. Bland hennes romaner under förra hälften af 1850-talet märkas De värnlösa (1852, 3:dje uppl. 1886) och Skildringar ur familjelifvet (1854). I den strid, som vid samma tid fördes om qvinnans frigörelse, deltog hon genom följetongromanen Emancipationsvurmen (i bokform 1860; 3:dje uppl. 1886). Efter sin mans död, 1858, måste fru S. af ekonomiska skäl på fullt allvar egna sig åt författareskapet. Stort rykte vann hon med romanen Mannen af börd och qvinnan af folket (1858, 3:dje uppl. 1878); skildringen är synnerligen liflig och spännande, men också rätt ensidig, så till vida som den alltför mycket färglägges af hennes motvilja för det privilegierade adelsståndet. Samma förtjenster och fel framträdde i de följande romanerna: Ett hämdens offer (1859; 2:dra uppl. 1866), Arbetet adlar mannen (s. å., 2:dra uppl. 1879), Ädlingens dotter (1860), Skuld och oskuld (1861; 2:dra uppl. 1886), Börd och bildning (s. å.; 2:dra uppl. 1890) m. fl. Samtidigt utgåfvos i bokform nästan alla de många större och mindre berättelser, hvilka hon förut offentliggjort i tidningar och kalendrar, hvadan det »framsvallade öfver bokhandelsdiskarna en verklig uppsjö på noveller och romaner af den populära författarinnan». Delvis genom bekantskap med K. V. A. Strandberg föranledd att studera den engelska literaturen, särskildt Dickens och Julia Kavanagh, inträdde fru S. derefter i en ny period af sin författareverksamhet, då nämligen det engelska inflytandet hos henne verkade en djupare och bättre smakriktning. Positivspelarens son (1863), som anses beteckna höjdpunkten af hvad hon åstadkommit, hör till denna period. Vidare må nämnas: Guld och namn (s. å.), Författarinnan och hennes man (1864), Den rätta (s. å.), Ungdomsminnen (s. å.), Mina lefnadsöden (1865), David Waldner (1866), Vexlande öden (1871) och Sonsonen (1872). Fru S. tillhör således en af våra mest produktiva författarinnor. De flesta af hennes arbeten hafva blifvit öfversatta på danska, tyska, franska och engelska, åtskilliga äfven på holländska, magyariska och polska. Från 1863 hafva hennes romaner sålts och tryckts i Tyskland, innan de utkommit i Sverige, och några bland dem hafva utgifvits endast på tyska. Den stora popularitet, som författarinnan således vunnit bland den läsande allmänheten, har likväl ej till alla delar godkänts af den offentliga kritiken, som tvärtom varit ganska sträng. -- En son till fru S., Eugène S., f. 1847, fllos. doktor, f. d. docent i nordiska språk i Upsala, sedan 1882 föreståndare för ett af honom upprättadt flickläroverk i Stockholm, har författat arbeten rörande svenska språket.