Ségur [-gyr]. 1. Philippe Henri, markis de Ségur-Ponchat, fransk militär, född 1724, avancerade till general under Ludvig XV:s krig och blef af Ludvig XVI år 1780 kallad till krigsminister, hvilken befattning han af missnöje med hofvets politik nedlade 1787, efter att hafva upprättat ett lätt artilleri och skapat en generalstab. 1783 utnämndes han till marskalk. Under revolutionen fick S. tillbringa någon tid i fängelse, men undgick guillotinen. Död 1801.
2. Louis Philippe, grefve de Ségur-d'Aguesseau, den förres son, fransk statsman och skriftställare, född 1753 i Paris, deltog som öfverste i det nord-amerikanska frihetskriget samt var förtrolig vän med Washington och Lafayette. 1783 skickades han som envoyé till Ryssland, der han kom i stor ynnest hos kejsarinnan Katarina II och 1787 åvägabragte en för Frankrike fördelaktig rysk-fransk handelstraktat. Hemkallad 1789, slöt han sig till det liberala partiet, blef medlem af nationalförsamlingen och utnämndes till »maréchal de camp». 1791 skickades han som sändebud till Rom, men blef ej mottagen, och 1792 i samma egenskap till Berlin, för att hindra krigsutbrott, men nödgades vända tillbaka efter en föga grannlaga behandling. Efter Ludvig XVI:s afrättning tog han afsked ur statens tjenst. Då han emellertid under skräckregeringen förlorade sin förmögenhet, som var rätt betydlig, började han att som författare skaffa uppehälle till sig och sin familj. Han offentliggjorde först ett par band spirituella komedier under titeln Théâtre de l'Hermitage (1798), förut skrifna för den ryska kejsarinnans privatteater, samt derefter en Tableau historique et politique de l'Europe de 1786--96, contenant l'histoire de Frédéric-Guillaume II (1800; 5:te uppl. 1828) äfvensom en samling Contes, fables, chansons et vers (1801). År 1801 blef han medlem af lagstiftande församlingen och 1803 af statsrådet. Sistnämnda år kallades han ock till ledamot af Franska akademien. 1804 utnämndes han af Napoleon till öfverceremonimästare, 1810 till grefve och 1813 till senator. Efter den första restaurationen erhöll han pärsvärdighet; men då han under de hundra dagarna tog parti för Napoleon, förlorade han pärsvärdigheten och erhöll först 1818 åter säte i pärskammaren. På äldre dagar sysselsatte S. sig med historiska studier samt utgaf bl. a. Histoire universelle (1817), Histoire de France (1824--30, till Ludvig XI:s död) och en samling intressanta Mémoires ou souvenirs et anecdotes (1825--26), hans yppersta verk. Död 1830. Hans Oeuvres utkommo 1824--30.
3. Joseph Alexandre, vicomte de S., fransk författare, den förres broder, född 1756, blef 1788 »maréchal de camp». Under skräckregeringen förlorade han frihet och förmögenhet samt dog i Bagnères 1805. Utom till en mängd lustspel och lyriska dikter var S. författare till Correspondance secrète de Ninon de l'Enclos (1790), romanen La femme jalouse (1791) och Les femmes, leur condition et leur influence dans l'ordre sociale (1803; ny uppl. 1835). En samling Oeuvres diverses utkom 1819.
4. Paul Philippe, grefve de S., fransk militär och historisk författare, den förres brorson (son af S. 2), född 1780, kämpade under Moreau i Bajern och under Macdonald i Schweiz samt upptogs 1802 i förste konsulns generalstab och användes derefter i åtskilliga vigtiga värf, t. ex. som underhandlare med Mack om kapitulationen i Ulm. Under polska fälttåget 1807 föll han i rysk fångenskap och skickades till Sibirien, men frigafs s. å. 1808 utmärkte han sig i Spanien, der han avancerade till öfverste för ett husarregemente, och 1812 var han som brigadgeneral i Napoleons följe, under tåget till Ryssland. Efter kejsarens störtande fick S. befälet öfver det af det gamla gardets qvarlefvor bildade kavalleriet; men då han under de hundra dagarna lät sig af Napoleon användas som generalstabschef, blef han efter restaurationen aflägsnad ur tjensten. Han skref sedan sin berömda Histoire de Napoléon et de la grande armée 1812 (1824; 16:de uppl. 1852), som utmärker sig genom ett förträffligt framställningssätt, men anses mindre god från militärisk synpunkt. Vidare utgaf han: Histoire de Russie et de Pierre le grand (1829) och Histoire de Charles VIII (1834--42), en fortsättning af faderns fransk-historiska verk. 1830 invaldes han i Franska akademien. Död först 1873, i Paris. Bland hans efterlemnade manuskript hafva utgifvits: Histoire et mémoires, période 1789 à 1848 (8 bd, 1873). Se Taillandier, »Le général Philippe de Ségur» (1875).