Serpentin

Serpentin (af Lat. serpens, orm). 1. Ofit, miner., ett vattenhaltigt talkjordssilikat, som uppstått genom omvandling af andra silikat, i synnerhet olivin, augit, hornblende och granat, i hvilkas former den då stundom uppträder. Färgen är gul, grön i flere nyanser, gråbrun och svart. Serpentin löses af svafvel och saltsyra, men är osmältbar eller svårt smältbar för blåsrör. För känseln är den fet. Hårdhet = 3--4. Egentl. v. = 2,5--2,7. Serpentin har följande artförändringar: a) Ädel serpentin, som innefattar de ljusa genomlysande och klara arterna af gul och grön färg. Förekommer vid vissa jerngrufvor i Sverige och vid Snarum i Norge. b) Krysotil (se d. o.), c) Vanlig serpentin, de mörkfärgade, orena och ogenomskinliga arterna, som icke hafva glans. De bilda lager och lagerstockar samt uppträda såsom serpentinsten, utgörande hela berg. Den vanliga serpentinen användes till slipning för arkitektoniska ändamål. Då den förekommer i intim blandning med kalk eller dolomit, lemnar den ett utmärkt material för slipning af pelare, fönsterinfattningar, plana skifvor o. s. v., hvarpå den s. k. kolmårdsmarmorn vid Bråvikens norra strand lemnar vackra prof. Vid Zöblitz i Sachsen och Épinal i Frankrike hafva små industriella anläggningar sysselsättning med förarbetande af serpentin till skålar, ljusstakar, dosor, figurer o. s. v. -- 2. Vägoch vattenb. Då en väg måste anläggas uppför en brant höjd, utstakas den vanligen i zigzag med tvära krökar, för att minska lutningsförhållandet. Sådana krökar benämnas serpentiner. -- 3. Krigsv., luntlås, ursprungligen endast hanen på ett sådant (äfven kalladt drake). 1. Ant. Sj. 2. O. A. B. 3. H. W. W.