Sixtus

Sixtus. Fem påfvar hafva burit detta namn. -- 1. S. I (Xystus) var enligt traditionen biskop i Rom från omkr. 119 till omkr. 128, då han halshöggs. Han dyrkas som helgon af romersk-katolska kyrkan. -- 2. S. II blef biskop i Rom 257, men led martyrdöden följande år. Han återknöt förbindelsen mellan österoch vesterlandets kyrkor, hvilken afbrutits genom tvister om kättaredopet. -- 3. S. III, biskop i Rom 432--440, sände Patricius som missionär till Irland. -- 4. S. IV hette egentligen Francesco della Rovere och föddes 1414 nära Savona. På grund af ett af modern gifvet löfte ingick han i franciskan-orden, blef dess general och 1467 kardinal. Påfve 1471, efter Paul II:s död, gjorde han sig tili ledare för ett kraftigt motstånd mot turkarna. I öfrigt använde han sin makt till att utvidga sin familjs besittningar och var den förste påfve, som i politiken lät leda sig af ohöljd nepotism. Med Florens låg han i ett tvåårigt krig, som ökade förvirringen i Italien. Varm vän af konst och vetenskap, lät han uppföra Sixtinska kapellet m. fl. praktbyggnader samt återupprätta Vatikanens bibliotek. Död 1484. -- 5. S. V hette egentligen Felice Peretti och föddes af fattiga föräldrar d. 13 Dec. 1521, i Grottamarina i Mark Ancona. Berättelsen att han i sin ungdom varit svinherde är dock icke sann. Medlem af franciskan-orden, gjorde han sig tidigt bemärkt som en lärd man och utmärkt predikant samt blef efter hvartannat professor i Rimini, generalinqvisitor i Venezia och franciskanernas generalprokurator. Efter att 1565 tillika med en påflig legat hafva företagit en resa till spanska hofvet, utnämndes han 1570 till kardinal, hvarvid han antog namnet Montalto. Men då han af den nye påfven, Gregorius XIII, var ogerna sedd, drog han sig tillbaka till sin villa på esquilinska kullen och återuppträdde först sedan han 1585 blifvit vald till dennes efterträdare. Enligt några lär han, för att genomdrifva sitt val, bland kardinalerna hafva utspridt det ryktet att han vore ytterst svag och sjuklig. Om så var, blefvo desse snart varse sitt misstag, ty S. var både till kropp och själ en af de kraftigaste påfvar, som suttit på S:t Peters stol. Med hänsynslös energi rensade han kyrkostaten från röfvareband, fyllde sin skattkammare genom förordnande af nya pålagor och försäljning af ämbeten samt vidtog en mängd åtgärder för munkordnarnas reformation. I den yttre politiken hyste han vidtomfattande planer och sökte genom att underblåsa furstarnas strider återupprätta kyrkans verldsliga öfverhöghet. På en gång praktiskt beräknande och böjd för det fantastiska, lät den snillrike mannen sig hänföras af den dock aldrig realiserade idén om ett nytt korståg. För Roms utveckling och förskönande var han kraftigt verksam dels genom anläggandet af en storartad vattenledning, dels genom uppförandet af flere praktbyggnader, 4 egyptiska obelisker och fullbordandet af Peterskyrkans kupol. De antika monumenten förstod han dock ej att uppskatta, utan förstörde eller vanställde dem i sin ifver att gifva dem en kristen prägel. Han ifrade äfven för bildningens höjande, i det han anlade ett universitet i Fermo samt kollegier i Rom och Bologna, hvarjämte han sjelf ombesörjde nya upplagor af Ambrosius' skrifter och af Versio vulgata. Den outtröttligt arbetande, storslagne, men despotiske kyrkofursten afled d. 27 Aug. 1590.