Sjelfinduktion

Sjelfinduktion, fys. En elektrisk ström åstadkommer, då dess styrka förändras, elektromotoriska krafter och strömmar uti en närliggande ledare, hvilka sträfva att motverka förändringen hos strömstyrkan. På samma sätt förmår, uti en af en ström genomlupen trådrulle, en ändring hos strömstyrkan i ett trådhvarf att uppväcka mot-elektromotoriska krafter uti de närliggande trådlindningarna. Denna egenskap kallas sjelfinduktion. För strömmar med konstant strömstyrka är denna utan betydelse, men deremot icke för sådana med föränderlig strömstyrka, såsom vexelströmmar. Sjelfinduktionen verkar der såsom ett motstånd och är i många fall hinderlig. Särskildt är detta fallet för motståndsetaloner, hvilka derför lindas efter särskilda principer (se Bifilär veckling. Suppl.), hvarigenom sjelfinduktionen reduceras så mycket som möjligt. S. A–s.