Skiktning. 1. Fys. Om en induktionsström ledes genom ett geisslerskt rör, så lyser gasen i rörets inre omkring negativa elektroden med ett vackert blått sken, hvaremot från den positiva elektroden utgår ett rödaktigt ljus, som sträcker sig genom största delen af röret nästan fram till det blåa skenet, från hvilket det dock alltid är skildt af ett fullkomligt mörkt mellanrum. Denna från positiva elektroden utgående röda ljusström bildar likväl icke ett sammanhängande helt, utan består af vexlande ljusa och mörka tvärränder eller skikt, såsom figuren antyder. Skiktningen är icke särdeles utpräglad, när röret innehåller endast luft i fortunnadt tillstånd, men framträder deremot med full tydlighet, om man i detsamma inför ångor af terpentinolja, nafta, alkohol eller andra flyktiga vätskor. I smala rör är antalet af dessa skikt öfvermåttan stort. Plücker observerade omkring 400 sådana i ett med vätgas fyldt geisslerskt rör af 2 mm. diameter och 40
cm. längd. Skikten ligga icke stilla på samma plats i röret, utan oscillera mestadels något fram och tillbaka i rörets längdrigtning, så att det ser ut som om ljusströmmen skrede framåt med en korkskruflik rörelse. Orsaken till detta fenomen är ännu icke fullt utredd. -- 2. Geol. Skiktning l. lagring l kallas egenskapen hos en bergart att bestå af en mängd mer eller mindre tunna hvarf eller skifvor, s. k. skikt, hvilka vanligen äro skilda genom tunna sprickor eller aflossningar (skiktfogar, skiktningsklyfter). Skiktning är egentligen utbildad endast hos bergarter, som afsatts i vatten, skiktade eller lagrade bergarter, t. ex. sandsten och kalksten, samt har sin grund deri att afsättningen ej skett oafbrutet eller att åtminstone tidtals en förändring egt rum i afseende på det aflagrade materialets mängd eller beskaffenhet. Om än icke alltid tydlig, är skiktningen likväl merendels antydd genom någon olikhet i bergartens färg eller gry, hvarigenom en randning uppkommer. Till följd af skiktningen underlättas betydligt brytningen af lagrade bergarter, och särskildt blir det möjligt att erhålla större, jämna skifvor eller plattor. De ytor, som begränsa skikten (skiktytor, skiktningsplan), äro i de flesta fall parallella och plant utbredda. Tjockleken eller mäktigheten hos de särskilda skikten är mycket olika: hos lerskiffren och hvarivig lera endast några få mm. eller cm., hos åtskilliga sandstenar och kalkstenar ända till en half eller hel meter. Jfr Lagring och Lagringsförhållande. E. E.