Slunga, krigsv., ett kastverktyg, som består af en lång, i midten för kastkroppens stöd något bredare rem af läder, tågvirke, senor e. d., hvilken, sammanlagd i en slinga, försättes i en kretsformig rörelse och derigenom framdrifver kastkroppen ett längre eller kortare vägstycke. Redan hos fenicier och hebréer var slungan i bruk, hos de senare under namn af kela, ända tills David införde bågen. Homeros omtalar den, under namnet sfendone, såsom förekommande hos grekerna och närboende folk. Hos romarna funnos två slags slungor, funda och fustibalus, den senare försedd med en lång stång. Medelst båda slagen kastades runda
Slup (se art. »Slup» å följ. sida).
kiselstenar eller ogivala blykulor, försedda med en tagg, med sådan kraft, att de genomslogo stormhufvar och sköldar samt tillfogade fienden svåra sår. Slungare, spjutkastare och bågskyttar bildade i forntiden det lätta fotfolket. -- Stora, på fordon förda slungor kallades ballister l. fundibaler och utgjorde kanonens föregångare. H. W. W.