Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Småland

Ämne: Svenska landskap · Norrland (socknar och sågverksorter)

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 14 (1890), sp. 1478–1481 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Småland, Götalands största landskap, är beläget mellan 56° 18' och 58° 16' n. br. samt 4° 59' och 1° 15' v. lgd från Stockholms observatorium. Det gränsar i n. till Östergötland, Vettern och Vestergötland, i v. till Vestergötland och Halland, i s. till Skåne och Bleking, i ö. till Kalmar sund och Östersjön. Smålands område torde numera böra beräknas till 30,579 qvkm., deraf 28,139 qvkm. land och 2,440 qvkm. vatten. Denna areal är fördelad på hela Kronobergs län med 9,949 qvkm., nästan hela Jönköpings län med 10,537 qvkm. och största delen af Kalmar län med 10,093 qvkm. I äldre tider, under medeltiden, omfattade Småland äfven en del, Ydre och Kinda härad, som numera allmänneligen räknas till Östergötland, och bestod då det egentliga Småland af Värend (Allbo, Kinnevalds, Norrvidinge, Uppvidinge och Konga härad), Finnveden (Vestbo, Östbo och Sunnerbo härad) samt Njudung (Vestra och Östra härad) eller tillsammans Tio härads lagsaga. Derjämte räknades äfven till Småland dels de till nuvarande Jönköpings län hörande Tveta, Vista, Norra Vedbo och Södra Vedbo härad (men icke Mo härad, som tillhör Vestergötland, men nu ofta räknas till Småland) samt de ofvan nämnda till Östergötlands län hörande Ydre och Kinda härad och dels de till Kalmar län nu hörande häraden å fastlandet.

Från såväl hafskusten som söder och sydvest höjer sig landet mot trakten sydöst om Vettern, der det småländska höglandet uppnår en höjd af 377 m., och hvarifrån det utbreder sig söder om Vettern in i Vestergötland och österut mot Östergötland. Kustlandet är lågt och jämnt; till en bredd af 10 à 12 km. uppnår det knappt en höjd af 30 m. och stiger efter ytterligare 10 km. upp till 100 m. Vid landskapets södra och sydvestra gränser ligga sjöarna 100 à 150 m. öfver hafvet, vid dess nordöstra 150 m. Vetterns höjd är fullt 88 m. De större sjöarna i landskapets södra hälft hafva en höjd af 130 till 160 m. Småland har fem från hvarandra skilda vattenområden: det norra, som omsluter Svartåns och Stångåns källor; det östra, hvars mera betydande vattendrag är Emm-ån; det södra, i hvilket de större sjöarna äro Helgasjön (50 qvkm.) och Åsnen (145 qvkm.), hvarifrån Mörrumsån flyter, samt Rottnen (34 qvkm.); det sydvestra med sjön Möckeln (47 qvkm.) och dess afflöde Helgeån, samt det vestra, omfattande sjöarna Rusken (33 qvkm.), Vidöstern (42 qvkm.), Flåren, Furen och Bolmen (183 qvkm.), som afbördar sig genom Lagan. Nära vestra gränsen flyter Nissan från källor, som ligga ej långt från Vetterns södra ände. Vidsträckta mossar upptaga en stor del af landskapets vestra och sydvestra delar. Jordmånen är i allmänhet mager och karg utom i kusttrakten. Af landet upptaga åker och annan odlad jord 10,5 proc., den naturliga ängen 12,6 proc. och den skogbärande marken blott 26,3 proc. Kustlandet frambringar spanmål utöfver behofvet, hvaremot det inre landet visserligen har öfverskott å korn och hafre, men måste från andra trakter fylla behofvet af råg. Kreatursstocken är betydlig: 30,400 hästar, 84,100 oxar och tjurar, 199,700 kor, 89,500 ungnöt, 266,100 får, 1,000 getter och 76,400 svin (år 1888). Skogstillgången är ännu så stor, att afyttring sker från nästan alla trakter, dock råder brist för eget behof förutom i några kustsocknar äfven å några orter i det inre landet, der dock torfmossar finnas. -- Smålands innebyggare utgöra (år 1889) ett antal af 549,258 personer. Befolkningens tillväxt hämmas mycket af den betydliga utvandringen, icke minst till Amerika. Under det att i riket folkmängdstillväxten under de sista 50 åren varit omkr. 53 proc., uppgår den för Småland till blott 30, och under de sista 10 åren har landskapet lidit en minskning af öfver 20,000 personer. Småländingen är till sin natur vaken och intelligent, flitig och sträfsam, rask och hurtig, men likväl foglig till lynnet, händig och, om slug, dock redbar, hvilket allt medför åt honom den förmånen att han äfven med små medel kan taga sig fram i lifvet. -- Till småländingar räkna sig i allmänhet icke kustlandets inbyggare.

Smålands vapen är ett rödt lejon stående på bakbenen och hållande med framtassarna ett uppåt riktadt armborst; gyllene fält, hertiglig krona.

Geol. Smålands grund utgöres till öfvervägande del af urbergarterna granit och gneis, jämte glimmerskiffer, eurit och hälleflinta, hvarjämte flere slag af grönstenar (gabbro, didrit, hyperit) här och der förekomma. Graniten upptager östra, gneisen vestra delen af provinsen, hvarvid gränsen bildar en från Vetterns södra del söderut dragen linie. Det är inom granitområdet som de ofvannämnda skiffriga bergarterna finnas. Jämte urbergarterna förekomma också verkligt sedimentära bergarter på skilda trakter utbredda; så t. ex. består kusttrakten af Kalmar sund, till en bredd af c:a 10 km., äfvensom hela Öland, af kambrisk-silurisk berggrund (sandsten, alunskiffer, kalksten), Visingsö och kuststräckan vid Grenna af sandsten och lerskiffer tillhörande den s. k. Visingsö-serien. Kring Almesåkra och Nässjö består ett ganska stort område af qvartsitsandstenar, konglomerat och bruna skiffrar, hvilka tillsammans utgöra den s. k. Almesåkra-serien. Bland de i ytan utbredda qvartära lösa jordlagren intager krosstensgruset största arealen; torfmossar förekomma i stort antal och flerestädes af betydlig utbredning. Skiktade leror och sand saknas ingalunda, om de än hufvudsakligen inom kustområdet vinna någon större sammanhängande utbredning. På storartade rullstensbildningar är Småland rikt. För odling hafva krossgrusmarker och mossar i icke ringa mån tagits i anspråk, der lera saknas. Flere af de småländska mossarna innehålla myrmalm. Ur en del sjöar upphemtas från bottnen s. k. sjömalm. -- Vid kuststräckan mellan Påskallavik och Vestervik brytas flerestädes vackra och lämpliga granitarter att användas för monumentala arbeten, byggnads- och gatsten. De vigtigaste stenbrotten äro belägna vid Vånevik nära Påskallavik samt Flivik mellan Oskarshamn och Vestervik. Vid Virbo n. om Oskarshamn träffas en grofkristallinisk röd granit, sannolikt en af de prydligaste, som hittills kommit till användning inom Sverige. Den har bland annat användts till Siegesdenkmal i Berlin. Svart diorit tillgodogöres vid Vestervik och Loftahammar m. fl. st., hyperit i trakten af Habo, v. om Vetterns sydligaste del. Vid Vik och Ulfsnäs, i trakten af Tenhult s. ö. om Jönköping, tillverkas qvarnstenar af en finkornig, gul sandsten, vid Fredriksberg i Vexiötrakten takskiffer af brun och grå hälleflintskiffer. Slättmossa i Järfälla socken, Kalmar län, är känd som förekomst för s. k. klotgranit eller klotdiorit, en ovanlig, endast på ett par ställen i Sverige anträffad stenart. -- Vid Taberg, 15 km. s. om Jönköping, finnes jernmalm af egendomligt slag, vid Klefva i Alsheda socken nickelhaltig magnetkis; vid Ädelfors i samma socken har förr vunnits guld ur guldhaltig svafvelkis. Brunsten brytes vid Spexeryd s. om Tenhult station.

Folkmålet i större delen af Småland, eller närmare bestämdt Finnvedens, Värends och Möres, d. v. s. »virdarnas», mål, tillhör de sydsvenska målen och ansluter sig således närmast till Hallands, Skånes och Blekings dialekter. Det har således i likhet med de sistnämnda, skorrande r, postdentalt l; t, d, n qvarstå äfven efter obetonad vokal, t. ex. taket, ropat, kallad; gumman, taken, hjulen; fornsvenskt hw motsvaras vanligen af w (Eng. w). I motsats till Skånes och Hallands mål har småländskan bevarat k, p, t, efter vokal -- r vokaliseras i slutljud, men återuppträder vid »bindning», t. ex. springe-r-in, försvinner alldeles efter a, t. ex. fa = far. -- Diftonger finnas: äi (ai, åi o. s. v.) = riksspr. e; au (åu, ao) = riksspr. ä; t. ex. stäin (stain, ståin) = sten; baut (båut) = båt. Både öppet och slutet a finnas (i skånskan har öppet a öfvervigt). i och y före två konsonanter hafva blifvit e och ö.

I böjningen har småländskan, ensam bland alla svenska mål (kanske med tillägg af något Hallandsmål), fasthållit den tematiska konsonanten efter stammens -a- i 1:a svaga konjugationen t. ex. kallade, kallad, kallat. Starka feminina substantiv hafva antingen -an, efter analogien med de svaga, eller -(e)na, d. v. s. den gamla ackusativen (skånskan har deremot den äldre formen -en). -- Njudungen (Vestra och Östra härader) står nära Ydre i Linköpings län och har i nominalböjningen östgötalynne, t. ex. eka 'eken', husa 'husen', hasta 'hästarna', vännera 'vännerna', fleckera 'flickorna', men hör genom sin ljudbildning och vokalböjning till Småland. -- Kalmar län norr om Möre (från och med ungefär en mil norr om Kalmar) har med småländskan ingenting att skaffa, utan hör till Östergötlands mål. -- Jfr Linder, »Om Almogemålet i Södra Möre härad af Kalmar län» (1867), Gadd, »Om allmogemålet i Östra härad af Jönköpings län» (1871), Hyltén-Cavallius, »Vocabularium vaereudicum» (1837), och Lundell, »Om de svenska folkmålens frändskaper och etnologiska betydelse» (i Antropol. tidskrift 1880 Nr 5). K. S. E. E. E. Ldn.