Smilax

Smilax L., bot., ett slägte, som bildar typen för nat. fam. Smilacineae R. Br., kl. Dioecia L. De långa, refviga, högt upp till de högsta trädkronor klättrande stjelkarna äro hos somliga arter kantiga, hos andra trinda, och hos båda formerna förekomma eller saknas taggar. Bladen vexla mycket till formen hos olika arter, men hafva i allmänhet hjertlik bas samt äro alltid bågnerviga och nätådriga. Blommorna sitta i fåblomstriga enkla flockar från bladvecken. Detta slägte lefver i Amerikas varmaste sumptrakter, såsom norra hälften af Syd-Amerika, hela Central-Amerika samt södra och vestra kusttrakterna af Mejico. Dessa trakters för européer mördande klimat, äfvensom andra omständigheter, t. ex. blommornas svåråtkomlighet högt upp i trädkronorna, hafva vållat att artkännedomen inom detta slägte är mycket outredd. Några arter, som lemna den sedan 1500-talet bekanta drogen sarsaparillrot, radix sarsaparillae (radix Sarsae l. sarzae, Fr. Salsepareille). Endast en art, Smilax medica Schlecht., är med visshet känd såsom moderväxt till en handelssort af denna drog, nämligen s. k. Vera-Cruz-sarsaparill. Alla öfriga i handeln förekommande slag af sarsaparill äro af ovisst ursprung. Drogen utgöres af de underjordiska axeldelarna. Från en kort, tjock, knölig, vedartad jordstam utväxa, krypande i horisontal riktning under jordytan, långa i sitt friska tillstånd liksom köttiga rötter af 4--6 mm. tjocklek. Rötterna äro vanligtvis enkla, besatta med trådlika, greniga rotfibrer, sparsammare närmare jordstammen. Den färska roten är fyllig, men den torkade roten är mer eller mindre långsfårad. Sarsaparillens godhet bedömes dels efter färgen, som vexlar mellan gulbrunt och rödbrunt samt svartbrunt, och dels efter halten af stärkelse i barklagret. Sarsaparill med stor stärkelsehalt och således mera fylliga rötter kallas af drogisterna »mjölig»; stärkelsefattig och mer sammanfallen drog heter »mager». På kontinenten och i Sverige gifves företräde åt den mjöliga, i England och Amerika deremot åt den magra sorten. Stärkelsehalten är vanligen mindre i roten närmare jordstammen och tilltager vid längre afstånd från denna. I Sverige är den mjöliga Honduras-sarsaparillen officinel, i England användes mest den mindre mjöliga Jamaica-sarsaparillen, som är rikt besatt med rödbruna rottrådar och derför äfven kallas »rödskäggig» sarsaparill. Många andra sarsaparillslag finnas. Torr sarsaparill har ingen lukt, men under kokning afgifver den en egen lukt. Smaken är något jordartad, icke synnerligen utpräglad. I denna drog har man funnit, utom stärkelse och några andra betydelselösa ämnen, s. k. smilacin, en beståndsdel, som, enligt fysiologiska försök, icke utöfvar någon synnerlig medicinsk verkan. Man har på grund af dessa försök påstått, att sarsaparillen är en värdelös drog, ett påstående, som bestämdt motsäges af den praktiske läkarens erfarenhet. Genom sarsaparill hafva otaliga fall af syfilis och kronisk reumatism blifvit botade, äfven om man icke kunnat iakttaga de vid sådana kurer vanliga försigtighetsmåtten af instängning, svettning i hög temperatur, sträng diet o. s. v. Med denna drog jämte flere ingredienser beredes den s. k. decoctum Zittmanni. Af ett par andra arter erhålles s. k. Kinarot (se d. o.). O. T. S.