Somme [så'm]. 1. Flod i nordöstra Frankrike, rinner upp i depart. Aisne, nära S:t Quentin, och faller ut i Engelska kanalen n. om Cayeux. Längd 245 km. S. är segelbar från Neuville-les-Bray, dock från S:t Simon till S:t Valéry blott genom den ledande Somme-kanalen. Genom S:t Quentin-kanalen står S. i förbindelse med Schelde och genom Crozat-kanalen med Oise. S. upptager en mängd små bifloder, af hvilka den största, Avre, kommer från venster och faller ut i S. nära Amiens. -- 2. Departement i nordöstra Frankrike, bildadt af delar af de forna provinserna Picardie och Artois, gränsar till Engelska kanalen samt depart. Pas-de-Calais, Nord, Aisne, Oise och Seine-Inférieure. Areal 6,161 qvkm. 548,982 innev. (1886). Kusten kantas af sandbankar, bakom hvilka det s. k. Marquenterre utbreder sig, fordom ett stort träsk, numera landets fruktbaraste del. Depart. är i allmänhet flackt samt vattnas af den segelbara Somme med Ancre, Avre och Celle och af kustfloderna Authie och Bresles. Dess åkerbruk står på höjden af utveckling; särskildt odlas säd, oljeväxter och hampa samt äpplen för beredning af cider. Ladugårdsskötseln är betydande. En särdeles omfattande textilindustri bedrifves äfvensom tillverkning af papper, jernoch lädervaror, kemiska produkter m. m. Liflig handel med England. Departementet är indeladt i 5 arrondissement: Amiens, Abbeville, Doullens, Montdidier och Péronne. Hufvudstad: Amiens.
1. Sommelius, Gustaf, orientalist, historisk samlare, född 1726 i Malmö, ankom 1742 till Lunds universitet. Han aflade magistergraden i Greifswald 1748, blef 1749 docent i österländska och grekiska språken i Lund, 1756 rektor vid skolan derstädes, 1763 tit. professor och utnämndes 1767 till universitetsbibliotekarie med skyldighet att föreläsa i lärdomshistoria. Död i Lund d. 19 Juni 1800. S. var en skicklig föreläsare samt utgaf Skånska clereciets historia (1763), Lexici eruditorum scanensium . . . . disputationibus vol. I, II (1776--97), Regiae academiae gustavo-carolinae sive dorpato-pernaviensis historia (1790--96), alla ofullbordade, samt mer än 400 andra akademiska afhandlingar. Dessutom gjorde han vigtiga historiska och bibliografiska samlingar, som i handskrift förvaras i Lunds universitets bibliotek.
2. Sommelius, Gustaf Lorens, skald (psevd. Beppo), den föregåendes sonson, föddes d. 19 Okt. 1811 i Mörrum i Bleking, hvarest hans fader var kyrkoherde. Han blef student i Lund 1829, inträdde i armén 1834, utnämndes s. å. till underlöjtnant vid Elfsborgs regemente samt befordrades 1837 till löjtnant. Om hans lefnadsbana i öfrigt ända till år 1840 har man sig så godt som intet bekant. Han synes hafva vistats i Vestergötland och Göteborg. År 1839 finnas hans första poem införda i en derstädes utgifven tidning »Göthen». Men 1840 uppehöll han sig i Stockholm, der han sedan hos en slägting tillbragte en jämförelsevis lugn tid. Der utvecklade sig hans diktareverksamhet allt kraftigare. Sedan han under åren 1840--44 varit en flitig insändare i Aftonbladet och Freja under åtskilliga psevdonymer (Beppo, Dulcamara, Qvodlibet m. fl.), utgaf han 1846 i Stockholm en diktsamling under titel: Vallmoknoppar, plockade på steppen af Beppo. Samma år utkom från Göteborg ännu ett arbete af hans hand: Silhouetter klippta i papp, samlade af doktor Dulcamara, i hvilka han gisslade åtskilliga bekanta personer i sistnämnda stad. I början af år 1848 tog han afsked ur svensk krigstjenst, dertill hufvudsakligen föranledd af ekonomiska bekymmer, och ställde sig inom kort såsom frivillig i den danska arméns led. Efter stora prof på tapperhet fann han döden d. 5 Juni 1848, under förpostfäktningen vid Dybböl. -- Till deltagandet i det danska kriget drefs S. tvifvelsutan dels af en lågande längtan efter äfventyr och faror, dels af leda vid tillvaron, som blifvit honom för tung. Till hans af verkligheten krossade förhoppningar om ära och lycka hade nämligen äfven sällat sig kroppsliga lidanden, hvilka stärkte den disharmoniska, med omgifningen missnöjda sinnesstämning, som var grunddraget i hans karakter. Denna återspeglas på ett lefvande sätt i hans diktning. Det äfventyrslystna i hans lynne tager sig uttryck i en rad af skildringar ur det äkta soldatlifvet, sådant det formade sig för hans kraftiga fantasi: Tonnerre, Demonerne, Grenadieren, Tambourmajoren m. fl. samt i styckena Bravon, Piraten o. a., i hvilka det regellöst fria äfventyrarelifvet funnit en nästan kärleksfull tolkare. Särskildt framträder hans djupa missnöje med allt, hans ideelt öfverspända anspråk på lifvet i dikterna Conrad, Anselmo, o. a. I sammanhang härmed kan nämnas den följd af bittra tidssatirer han författade i början af 1840-talet: Hjelten, En tidsbild m. fl.
Hos S. voro menniskan och skalden oskiljaktigt förenade, och det är vida mera genom själsfrändskap än genom efterhärmning han både i sitt lif och sin sång påminner om Byron. Hvad man mest har att anmärka mot honom såsom diktare är hans måttlöshet och formförakt, ehuru han i sina bästa stunder förmår visa ett slående mästerskap i språkets mejsling. Hos honom funnos element till en skald af hög rang. En ny tillökad upplaga af hans dikter utgafs af C. Eichhorn 1867. A. U. B.