Sonat

Sonat (Ital. suonata), musikt., »klangstycke», betecknade ursprungligen instrumentalstycke i allmänhet, i motsats till cantata, »sångstycke». I nyare mening deremot är sonat en bestämd, klassisk art af cyklisk instrumentalmusik, närmast afsedd för ett soloinstrument, men äfven utsträckt till trior, qvartetter, symfonier o. s. v. Satserna äro vanligen 3--4, stundom med en kortare introduktion. Första satsen är den för sonaten karakteristiska, hvarför den ock företrädesvis fått namnet »sonatform», en högst oegentlig benämning, som naturligtvis rätteligen borde användas på hela sonaten, hvaremot första satsen lämpligen kunde heta allegroform, hvilket ej kan föranleda tvetydighet, äfven då formen tillämpas på långsammare satser. Denna form består af tre hufvuddelar: i den första exponeras temata, vanl. ett mera rytmiskt »hufvudtema» och ett mera melodiskt »sångtema»; i den andra »genomföras» de, d. ä. underkastas en motivisk, harmonisk eller kontrapunktisk bearbetning; i den tredje upprepas första delen, med modifikationer till förmån för hufvudtonarten, hvarpå ofta en »coda» afslutar satsen. Andra satsen går, i motsats till den första, vanligen i långsamt tempo; dess form är antingen den nyss beskrifna, eller ock den af visa, rondo eller tema med variationer. Tredje satsen är vanligen menuett eller scherzo (kan dock äfven saknas), och sista satsen har hastigt tempo samt formen antingen af första satsen eller ock af rondo, variationer, fuga eller friare sammansättningar. -- Den förste tonsättare, som använde namnet sonat, var Andrea Gabrieli, hvars 1586 utgifna sonater dock nu äro förlorade. Af hans brorson, Giovanni Gabrieli, äro deremot flere i behåll. Dessa äro satta för flere instrument, skilde sig från canzonen genom större harmonisk fyllighet och användes såsom inledning (= »sinfonia») till kyrkliga kantater. I slutet af 17:de årh. indelade man sonaterna i »sonata da chiesa» (kyrkosonat) och »sonata da camera» (kammarsonat); den förra bestod af långsamma satser, blandade med fugerade, den senare skilde sig icke väsentligen från sviten. Sonater skrefvos då för violin (Corelli, Biber) eller klavér (Kuhnau). Hos Kuhnau börjar sonaten att antaga den sedermera häfdvunna formen, men först hos Domenico Scarlatti finner man typen för den karakteristiska första satsen mera utpräglad. Emanuel Bach stadgade den tresatsiga sonatens gestalt, Haydn tillade (närmast inom stråkqvartetten) menuetten, Mozart utbildade sångtemat, och Beethoven fulländade hela formen, på samma gång han i den införde ett rikare innehåll, som slutligen sprängde eller väsentligen modifierade densamma. A. L.