Sonett

Sonett (Ital. sonetto, af Lat. sonare, ljuda, klinga), »klingdikt». Inom den fornfranska och den provençalska literaturen betydde »sonet» endast den melodi, på hvilken en visa sjöngs. Äfven inom den äldsta italienska poesien bibehölls denna betydelse, men inom kort utbildades inom den s. k. sicilianska skaldeskolan -- som blomstrade under 1200-talets förra hälft -- en speciel versform, för hvilken snart benämningen sonett uteslutande användes. Denna versform antages af den italienske literaturhistorikern d'Ancona hafva uppstått ur den sicilianska folkpoesien. I hvarje fall är sonetten en ursprungligen italiensk företeelse, hvilken icke -- såsom man förut antagit -- uppstått i Provence; de provençalska sonetter man anfört äro senare förfalskningar; några äkta finnas visserligen, men dessa äro diktade af italienare (Dante da Majano och Lanfranchi), som understundom skrefvo på Provensalska. Ehuru sonetten redan från början framträdde i en mångfald vexlande former, kan den i allmänhet kännetecknas på följande sätt. En »sonetto» består af fjorton elfvastafviga verser (s. k. endecasillabi), fördelade i fyra strofer, af hvilka de två första (de s. k. quadernarerna) innehålla hvardera fyra verser, de båda senare (de s. k. terzetterna) endast tre hvardera. Rimflätningen synes äldst hafva varit abababab: cdcdcd. Genom inflytande från den mera konstlade trubadurpoesien upphörde sonettens karakter af sångbar visa. Den blef reflexionspoesi. Särskildt ansågs den lämpad att uttrycka den skolastiska kärleksfilosofi, hvilken blomstrade i Nord-Italien. Till följd deraf erhöll sonetten äfven en mindre folklig form. I quadernarerna blef rimflätningen abba abba, i terzetterna tillkom ett nytt rim, men schemat blef ganska varierande. Vanligast torde cdecde hafva varit. Berömda sonettdiktare från denna tid äro Pier dalle Vigne (måhända den äldste till namnet kände sonettskalden), Fra Guittone från Arezzo, hvilken utbildade sonetten i en mångfald af konstlade, snart dock öfvergifna former, Guido Guinicelli, Guido de' Cavalcanti samt framförallt Dante och Petrarca, hvilken senare under århundraden blef alla sonettskalders mönster. På 1500-talet erhöll sonetten en egendomlig utbildning, beroende på inflytande från den klassiska smakriktningen. I tidehvarfvets poetiker började man jämföra sonetten med det romerska epigrammet, och en följd deraf blef, att äfven sonetten ansågs böra sluta i en »spets». Derigenom blef dess byggnad ännu mera konstfull. Quadernarerna sattes i bestämd motsats mot terzetterna. »Sonetten»-- yttrar en författare --» blef ej längre en konstnärlig framställning af en känsla eller tanke, som harmoniskt förtonade i terzetten, utan större delen deraf fick nu endast tjena till att framkalla en konstlad spänning, hvilken i den eller de sista verserna tillfredsställdes med ett mer eller mindre sinnrikt infall, med en concetto eller pointe». Sonetten gjordes samtidigt till uttryck för stämningar af alla slag. Vittoria Colonna diktade religiösa sonetter, och Pietro Aretino skref sina sedeslösa »sorietti lussuriosi». På 1500-talet öfverfördes sonetten från Italien till Europas öfriga kulturland. Redan Santillana (d. 1458) hade efter Guido de' Cavalcantis mönster skrifvit en mängd spanska sonetter, men först genom Boscan i början af 16:de århundradet blef sonetten verkligt populär på den pyreneiska halfön. I England infördes sonetten af Wyatt (d. 1542) och Surrey (d. 1547), hvilka efterföljdes af Sidney, Spenser, Daniel, Shakspere m. fl. Ehuru den regelbundna, italienska sonettformen är mycket vanlig i England, visar sig tidigt en tendens att spränga diktens fasta byggnad. Redan Surrey har t. ex. rimföljder som ababababababcc eller ababcdcdefefgg, hvarigenom strofbyggnaden ändras till tre quadernarer och en kuplett. Denna form (tre quadernarer och en kuplett) är känd såsom den engelska formen och har särskildt genom Shakspere vunnit stor ryktbarhet. Milton, den engelska renaissancens siste sonettskald, begagnade likväl den regelbundna formen. I Frankrike voro Clément Marot och Mélin de Saint-Gelais de förste sonettskalderna. Likväl var det först genom Joachim de Bellays 1549 utgifna samling »Olive», som sonettdiktningen på allvar infördes i Frankrike. Bland hans efterföljare märkas Ronsard, Baïf m. fl. Tidigast voro de franska sonetterna vanligen affattade på tiostafvig vers (motsvarande de italienska endecasillabi), men redan före 1560 började det blifva öfligt att i stället använda den tolfstafviga alexandrinen. Detta har sedermera blifvit en nästan undantagslös regel inom den franska poesien. Den första tyska sonetten trycktes 1556, men fullt införd blef denna versform först genom skalderna i början af nästa århundrade, Weckherlin, Opitz m. fl. De flesta af Opitz' sonetter äro efter franskt mönster affattade på alexandriner. Bekanta sonettskalder i senare tid äro Göthe, A. W. Schlegel, Rückert, Platen m. fl. Opitz och hans samtida tyckas hafva varit förebild för de äldste svenske sonettisterna, hvilka likaledes skrefvo på alexandriner. Den förste är säkerligen Stiernhielm, af hvilken två sonetter trycktes redan 1644. Sonetten a-- efter tyskarnas föredöme kallad klingdicht -- var under 1600-talet ett ganska omtyckt diktslag, som odlades af Rosenhane, Wennaesius m. fl. Under upplysningstidehvarfvet råkade sonetten i glömska, men återupplifvades af nyromantikerna, som dock i stället för den franska alexandrinen införde den femfotade jamben, som motsvarar de italienska endecasillabi. I senaste tid har sonetten icke utan framgång behandlats inom den svenska poesien, och särskildt torde Snoilsky böra räknas bland verldsliteraturens ypperste sonettskalder. H. S.