Spårvägar äro ett slags först i Nord-Americas Förenta stater omkr. 1850 använda jernvägar med enklare öfverbyggnad, afsedda hufvudsakligen för persontrafik i större städer eller inom tätare bebyggda trakter. Den hufvudsakliga skilnaden mellan spårvägar och jernvägar ligger deri att, under det att dessa senare äro afsedda att trafikeras endast af sådana vagnar, som kunna rulla på skenorna, anläggas spårvägarna på sådana vägar, som trafikeras äfven af vanliga åkdon. Till en början lades skenorna på långsyllar af trä, hvilka nedlades i gatan eller vägen, så att endast den vid syllen fästa skenan, hvilken låg i jämnhöjd med gatan, var synlig. Skenorna voro flata och försedda med ett spår för vagnshjulets fläns. Numera gör man dock hela öfverbyggnaden af jern, enär träsyllarna dels icke lemnade säkert fäste för skenorna, dels snart förstördes af fukt. Många konstruktioner af sådana öfverbyggnader finnas. Hvarje skensträng kan bestå af tvänne tätt liggande skenor, mellan hvilka hjulflänsen löper, under det att hjulringen går på ena skenan. Ofta utgöres dock hvarje skensträng af en enda skena, hvars hufvud är försedd med ett spår. Äfven användas skenor med lätt löstagbara skenhufvud. Alltid hvila dessa skenor direkt på ett fast makadamiseradt underlag och äro omgifna af stenläggning, cement e. d., så att deras öfre del ligger i jämnhöjd med gatan. Då vexelspår förekommer, för gatutrafikens skull, måste vexeltungorna vara så anordnade, att de kunna omställas utan tillhjelp af vexelställ. I större städer användas vanligen tvänne spårlinier på samma sträcka, för vagnar gående åt olika håll. Då endast en linie begagnas, måste mötesplatser förekomma.
Vagnarna, hvilkas hjul liksom jernvägshjul äro försedda med flänsar, liknade till en början omnibusar. Deras hjul gingo lösa på axlarna. Numera har man ändrat vagnarnas konstruktion mera i likhet med jernvägsvagnarnas, i det att hjulen äro fasta på axlarna. Afståndet mellan axlarna är ganska litet, för att vagnen må med minsta möjliga motstånd kunna passera skarpa kurvor. Såsom dragkraft användas olika kraftkällor. Då man ofta behöfver stanna vagnen för passagerares af- och påstigning, lämpar sig hästkraft rätt väl och ställer sig icke alltför dyr. Nu har man dock alltmera börjat utbyta hästkraften mot en billigare kraftkälla, i synnerhet som vid större stigningar det fordras mycket betydligare kraft än pä jämn mark, hvarför extra hästar måste förspännas. Ångkraft har funnit stor användning. Dock hafva ångvagnarna det emot sig, att de stöta ut rök och ånga, som i hög grad besvära i en stad, samt skrämma hästar och lätt föranleda olyckshändelser. Man har derför försökt att konstruera maskiner, i hvilka icke finnas någon eldstad. Drifkraften erhålles vid dessa från vatten, som upphettats under tryck till mycket hög temperatur i fasta ångpannor, från hvilka det fylts på smärre slutna cisterner, hvilka placeras på vagnen och utveckla ånga i tillräcklig mängd och af erforderlig spänstighet för en tur. Äfven har man användt komprimerad luft som drifkraft, och hvarje vagn har då fört med sig en reservoar, i hvilken en erforderlig luftqvantitet inpressats. I Amerika brukas mångenstädes att låta spårvagnarna dragas af en rörlig ändlös lina, som drifves i en riktning medelst en fast motor och är belägen i ett rör under spårvägen. I dennas midt finnes ett öppet, längs hela vägens längd löpande spår, i hvilket en bred stålarm från vagnen kan nedföras, hvilken arm gripes af en sinnrik, på linan fäst mekanism. I San Francisco finnes sådan spårväg till en längd af flere tiotal km. Kabeln rör sig der med en hastighet af omkr. 10 km. i timmen. Äfven elektricitet har med fördel börjat användas, och torde denna kraft hafva mest framtid för sig. Ännu erhålles vanligen den drifvande strömmen från fasta maskiner och ledes i en ledare belägen i en kanal under vägen. Den upptages af vagnens motor medelst en samlare, som löper på ledaren och går genom ett öppet spår i kanalens öfre yta. Äfven har man användt ackumulatorer placerade på sjelfva vagnen, men då dessa ännu äro alltför tunga i förhållande till den kraft de kunna utveckla, hafva de hittills lemnat mindre tillfredsställande resultat. Jfr Hästbanor.