Spelkort

Spelkort hafva troligen uppfunnits i Kina, men omtalas äfven i flere andra öst- och vest-asiatiska kulturfolks urgamla sagor. Enligt somligas antagande har, liksom i fråga om schackspelets pjeser, idén om kämpande partier legat till grund för deras uppkomst och användning. Sannolikt är dock, att de först nyttjades såsom spådomsredskap, hvilket tyckes framgå af deras ursprungliga namn, naipes, ett indiskt ord, som betyder spådomskonst. De kinesiska och japanska korten utgjordes ursprungligen af elfenbensbrickor, tunna träskifvor eller brända lerplattor och hafva ännu i dag ej undergått någon märkbar förändring. I Spanien hade man spelkort redan 1280, af bomullspapper, och kort derefter förekomma sådana äfven i Italien, hvarifrån de i senare delen af 14:de årh. utbredde sig till Frankrike, Holland och Tyskland. I England utfärdades 1463 ett införselförbud till skydd för landets egna spelkortsfabrikanter. Den kortlek, hvilken i allmänhet tjenade som mönster, var den italienska tarok-leken, som bestod af 78 kort, delade i 4 sviter med nummerkort och 22 kort med figurer. För att skilja de fyra sviterna användes urspr. färgerna hvitt, rödt, blått och svart samt bilderna bägare, svärd, mynt och käpp, hvilka i Tyskland förändrades till hjerta, bjellra, ollon och blad samt i Frankrike till hjerta, pik, ruta och klöfverblad, motsvarande de svenska hjerter, spader, ruter och klöfver. Man har velat göra dessa tecken till symboler för de fyra stånden: prester, adel, borgare och bönder. Bland märkliga kortlekar må nämnas de första franska korten, som omkr. 1392 i guld och färger utfördes för den vansinnige konung Karl VI. Det ännu till 52 kort fastställda antalet i en lek förekommer först 1440, och samtidigt infördes i Frankrike damen, i stället för ryttaren, bland rangkorten, som dittills varit kung, ryttare och knekt, och hvilka tid efter annan erhöllo olika namn, hemtade från bibeln eller från antikens historia eller från riddareromanerna. Derigenom att man vid spelkortsfabrikationen, från att begagna sig af sjabloner, fann på att nyttja aftryck af skurna träplattor, blef denna tillverkning af vigt för boktryckarekonstens utveckling. Ända från 15:de årh. hafva korten äfven användts till humoristiska eller ohöljdt obscena framställningar och till politiska karrikatyrer. Till kort af det senare slaget hör en i Leipzig 1798 förfärdigad lek, i hvilken de fyra kungarnas ansigten äro vrångbilder af Robespierre, Danton, Marat och Mirabeau. Denna lek är dessutom märklig derför att den är den första, som framvisar dubbelhufvud, d. v. s. två bröstbilder, hvilka stöta tillsammans på midten af kortet. På de s. k. skandinaviska spelkorten, som utgåfvos i början på 1870-talet, buro rangkorten medlemmars af de nordiska konungahusen anletsdrag. Medelpunkten för spelkortsindustrien var i början Nürnberg, sedan Amsterdam. Numera komma de elegantaste korten från London, Paris och Wien. I Sverige finnas tvänne fabriker, en i Stockholm (firman A. Boman) och en i Norrköping (Litografiska aktiebolaget). För hvarje lek skattas till staten 75 öre, hvaraf en del går till Allmänna barnhuset.