Spöken äro enligt folktron okroppsliga, endast som skuggbilder framträdande väsenden, hvilka förut som menniskor lefvat och verkat på jorden. Tron på spöken härleder sig dels från vissa allmänna psykiska fenomen, t. ex. drömmar, dels från subjektiva sinnesbedrägerier, framkallade af fruktan, ångest eller liknande affekter, dels ock från en sjuklig hjernverksamhet. Förekommande hos alla folk, anknyter sig denna tro vanligen till föreställningarna om själens lif efter döden. Merendels anses sålunda spökena vara aflidna personers vålnader, som af en eller annan orsak, ofta till straff för ett begånget brott eller för att åstadkomma ett brotts bestraffande, icke finna ro i grafven. Vanligen hafva de sitt tillhåll i kyrkor, på kyrkogårdar och galgbackar eller, om de varit missdådare, på de platser, der de öfvat sina illgerningar. De visa sig från midnattstimman till hanegället och förebåda för den, som ser dem, någon snart stundande olycka. Med spöken menas äfven tomtar, elfvor, skogsrån m. fl. dylika väsenden, med hvilka folktron uppfyllt naturen. Se vidare Andeskådning, Hallucinationer och Visioner.
Nordisk familjebok · första upplagan
Spöken
Ämne: Mytiska personer och väsen · Mytologi och sagohistoria
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 15 (1891), sp. 314 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗