Sportler, finansv., term, härledande sig från det latinska ordet sportula, d. ä. en liten korg, i hvilken man hos romarna på republikens tid skickade till dem, som icke kunde vara närvarande vid de offentliga måltiderna, deras andel i förplägningen, en gåfva, som derefter under samma benämning förvandlades till pengar. Senare öfverflyttades detta namn på sådana afgifter, hvilka omedelbart gingo till ämbetsmännen, såsom lön för deras ämbetsförrättningar. Sådana sportler hafva i nyare tider blifvit allt sällsyntare, då det visat sig som otvifvelaktigt förmånligare, att staten sjelf tager in afgifterna -- t. ex. genom stämpel på handlingar o. s. v. -- och sjelf aflönar ämbetsmännen. -- I Sverige räknas till sportler hufvudsakligen sådana afgifter, som betalas för vissa förrättningar af större eller mindre omfång, hvilka tjenstemän göra för enskilda personers räkning. En del af dessa förrättningar består i utskrifvandet af offentliga handlingar, påskrifter o. d. Afgifterna för dylikt kallas lösen l. expeditionslösen (se d. o.). En annan del består i förrättningar af allehanda slag, till hvilkas utförande statens tjenstemän antingen äro förpligtade eller af enskilda anlitas, såsom syner, besigtningar, uppmätning af mark, uppskattning af skog, mätning af fartyg o. s. v. Till sportler kunna äfven hänföras provision efter viss procentberäkning för medel, som genom tjenstemans åtgärd inflyta i statens kassa, såsom danaarfsmedel, anmärkningsmedel, försäljningsmedel för i beslag tagen skog o. s. v. Sportler skiljas från arvode derigenom att sportler utgå endast till vissa klasser af ämbets- och tjenstemän och endast som ersättning för vissa slag af tjenster, medan arvode utgår till alla statstjenare som ersättning för deras verksamhet i allmänhet.
Det belopp, hvilket vederbörande tjenstemän ega att såom sportler uppbära, är bestämdt genom taxor. En sådan taxa af allmännare omfattning är k. förordn. ang. expeditionslösen af d. 7 Dec. 1883. Aflöning med sportler har under senare tider, i samband med verkställda löneregleringar, väsentligen inskränkts.
Strafflagen föreskrifver, att ämbetsman, som tager eller eljest betingar sig för sin ämbetsåtgärd någon belöning eller sportel, hvartill han icke är berättigad, skall straffas med mistning af ämbetet på viss tid eller böter; under synnerligen försvårande omständigheter kan straffet blifva afsättning. Jfr Rabenius, »Handbok i Sveriges gällande förvaltningsrätt», del. I o. III, Linde, »Sveriges finansrätt», och Cossa, »Första grunderna af finansvetenskapen» (öfvers.) m. fl. H. S-n.