Stäck

Stäck, Josef Magnus, landskapsmålare, f. i Lund d. 4 April 1812, blef student derstädes 1829 och ämnade blifva läkare, men egnade sig snart med ifver åt konststudier, handledd af akademi-ritmästaren Arvidsson. 1832 inskrefs han som elev vid konstakademien i Stockholm och tillbragte der tio år under flitiga studier, i synnerhet efter naturen, som då ännu föga beaktades. Hans taflor, utställda från 1834, vittnade om sjelfständig uppfattning och stor flit samt vunno alltmer insteg hos allmänheten. Det var, i motsats till de romantiska uppgifterna, tämligen enkla motiv han behandlade: utsigter från Stockholm och Mälarens strandpartier, höbåtar, fiskare vid notdragning, skogsbackar m. m. Äfven vid akademien uppmuntrades han genom stipendier och blef 1840 agré. 1842 reste han utomlands som stipendiat, först till München och derefter till Rom. Det var under denna tid han utbildade sitt nyare manér, som särskildt genom en klarare och varmare färg samt de sydeuropeiska ämnena skiljer sig från hans tidigare konstnärsskede. Från Rom begaf han sig 1846 till Paris, besökte 1847 Holland och qvardröjde sedan åter i Paris till 1848. I nämnda stad utställde han två år å Salongen, bl. a. Månsken, Holländskt vinterstycke och Fiskarebåtar vid månuppgång. I hemlandet hade han under sin resa flere gånger gjort sig påmint vid akademiens utställningar och i konstföreningen genom utsigter från romerska Campagnan, Neapel, Tivoli och Holland. 1848 hemkom han; kallades s. å. till ledamot i akademien samt utnämndes 1852 till professor. Efter flerårig sjuklighet afled han i Stockholm d. 21 Febr. 1868. »Som konstnär tillhör S. ej dessa storartadt anlagda naturer, hvilka bryta nya banor och med sitt snilles kraft förvåna och hänföra. Han är en mild och eftertänksam genius, som med öppet öga uppfattade det sköna i naturen och sökte att i dess återgifvande inlägga den lugna och rena stämning, som bodde inom hans eget bröst. Framför en tafla af S. står åskådaren ej slagen af häpnad eller intagen af öfverväldigande förtjusning; men han erfar ett stilla välbehag, en fläkt af trefnad och naturlighet, som den rena, om än något torra färgen och det flitiga utförandet framkalla kanske lika mycket som den lyckligt funna synpunkten och den modererade belysningen. Måhända mest egendomlig är S. i sina månskensstycken, som utan fråga äro att räkna bland de förnämsta af hans verk.» Nationalmuseum eger af honom: Sjöstycke i månsken (1847), Stadsport vid Haarlem, vinterlandskap (1848), Flodlandskap i Dalarna (1856, nu utgallrad) samt Italienskt landskap (1860). I statens samlingar firmas dessutom Småländskt vinterlandskap (1849) och Italienskt landskap (1865). För öfrigt äro hans målningar mycket spridda på enskilda händer. S:s egenhändiga förteckning på alla af honom målade taflor samt några bref och andra handlingar rörande honom förvaras i k. biblioteket. -rn.