Stäkra

Stäkra, bot., i folkspråket ett namn på en i eller vid vatten växande ört, hvars förtärande ansågs vara orsaken till förlamning af bakre extremiteterna hos hästar. Linné sökte under sina resor med ifver utreda hvilken ört detta var samt misstänkte först kärrkaflen (Alopecurus geniculatus L.) och derefter svaltingen (Alisma plantago L.), som också i vissa trakter burit namnet stäkra. Under sin vestgötaresa ansåg han sig dock hafva lärt känna den rätta stäkran i umbelliferen Oenanthe phellandrium Lam., som fortfarande går under namnet stäkra, och hvars frukter, »stäkrefrön», fructus phellandrii, ännu äro officinella i Sverige och begagnas i bröstdekokt, i den oriktiga förmodan att de innehålla en narkotisk, hoststillande beståndsdel. Emellertid såg Linné i Skåne, att hästar utan olägenhet förtärde stor mängd af denna »stäkra», som således befanns vara oskyldig. Den förlamning hos hästar, för hvilken örten fått skulden, ansågs nu kunna uppkomma genom den i stäkrans stjelkar lefvande larven till en snytbagge, Lixus paraplecticus, hvilken, inkommen i hästens mage, antogs kunna äta sig igenom ryggradsbrosken och skada ryggmärgen, hvarigenom bakdelens förlamning blef förklarlig, och hvilket skaffade skalbaggen artnamnet paraplecticus, »den, som orsakar förlamning». Det sannolikaste torde vara, att den såsom giftväxt allmänt bekanta sprängörten (Cicuta virosa L.) är den sannskyldiga stäkran. O. T. S.