Stanley [-li], Henry Morton, tidningsman, afrika-resande, föddes nära Denbigh i Wales 1840. Ursprungligen hette han John Rowlands. Sedan han vid två års ålder förlorat sin fader, nödgades hans moder öfverlemna honom till en uppfostringsanstalt för fattiga barn, och der qvarstannade han, tills han var tretton år. Tre år senare steg han i Liverpool om bord på ett fartyg, som förde honom till New Orleans; och då han fullkomligt saknade tillgångar, måste han betala öfverresan med arbete om bord. Efter framkomsten lyckades han vinna anställning hos en rik köpman, hvilken omfattade honom med mycken välvilja, och efter honom antog han namnet S. Förhoppningar, som han gjort sig om ett stort arf, krossades genom hans välgörares plötsliga frånfälle, och derefter fick S. söka sin utkomst på hvarjehanda sätt, tills han vid det amerikanska inbördeskrigets utbrott 1861 tog anställning i sydstaternas armé. Men redan i slaget vid Pittsburgh 1862 blef han gjord till fånge, och ehuru han lyckades fly ur fångenskapen, återvände han ej till sitt forna parti, utan tog hyra som simpel matros i nordstaternas flotta. Han bevistade åtskilliga sjödrabbningar och vann en snabb befordran, för hvilken han företrädesvis torde haft att tacka sin förmåga att föra pennan; han tjenstgjorde nämligen som sekreterare, först hos sin fartygschef och derefter hos befälhafvande amiralen. Efter krigets slut tog han afsked från militärtjensten och egnade sig åt tidningsmannayrket. Hans korrespondenser från en militärisk expedition mot några oroliga indianstammar väckte uppmärksamhet och hade till följd att den bekante James Gordon Bennett anställde honom såsom flygande korrespondent för sin tidning, »New York Herald». I denna egenskap åtföljde han 1867 engelsmännens expedition mot konung Teodor af Abessinien, var 1869 närvarande vid Sueskanalens invigning och gjorde sedan vidsträckta resor i Orienten, från hvilka han återvände i slutet af 1870. Vid denna tid oroade Livingstones öde, hvarom man på flere år ingenting hört, hela den bildade verlden; Bennett, som beslöt att låta uppsöka och undsätta honom, utsåg S. till detta uppdrags utförande. Med den snabbhet och energi, som alltid utmärkt honom, gick S. genast till verket, och redan d. 28 Okt. 1871 inträffade han i Udjidji vid Tanganjikasjöns strand, der han fann Livingstone i fullkomligt utblottadt tillstånd, sjuk och öfvergifven af större delen af sina tjenare. I sällskap med Livingstone företog han en resa till Tanganjikas norra ände, hvarigenom ådagalades, att denna sjö icke hade något utlopp åt detta håll och således ej kunde tillhöra Nilens vattensystem. Derefter skildes de båda resandena, och S. återvände till Sansibar. Denna sin resa har han beskrifvit i How I found Livingstone (1872; »Huru jag fann Livingstone», 1873; 2:dra uppl. 1889). År 1873 deltog S., å nyo såsom tidningskorrespondent, i engelsmännens krigsföretag i Asjanti-landet, hvilket han jämte den förutnämnda expeditionen till Abessinien skildrat i Coomassie and Magdala (1874; »Coomassie och Magdala. Skildring af två brittiska fälttåg i Asjanti-landet och Abyssinien», 1875). Livingstone var emellertid död, och för fullföljande af dennes upptäckter fick S. å nyo, tack vare egarna af tvänne tidningar, den amerikanska »New York Herald» och den engelska »Daily Telegraph», utrusta en afrikansk expedition. Den 17 Nov. 1874 utgick han från Sansibar, och d. 8 Aug. 1877 anlände han till Boma, nära Kongos mynning. Under denna i den afrikanska upptäcktshistorien epokgörande färd hade han kringseglat Victoriasjön och sålunda ådagalagt, att denna är ett sammanhängande vatten, ej en samling af sjöar, såsom en del forskare förut påstått, han hade upptäckt en ny betydande sjö, Luta Nzige, närmare utforskat Tanganjikas stränder och slutligen följt Kongos hela lopp från Njangwe till Atlantiska oceanen, således med ett slag löst de flesta af de problem, som i Central-Afrika länge sysselsatt geograferna. Beskrifningen öfver resan utkom redan 1878, under titeln Through the dark Continent (»Genom de svartes verldsdel», 1878). S. hade knappt återvändt till Europa, förrän han fick mottaga anbud att öfvertaga ledningen af en ny Afrikaexpedition. Konung Leopold II af Belgien, hvilken 1876 stiftat den »internationella afrikanska associationen», men dittills sett alla denna associations företag förföljda af den mest ihärdiga otur, ville nämligen begagna sig af hans erfarenhet och förmåga samt af den genom honom upptäckta vägen till verldsdelen inre. S. ingick på förslaget: i Aug. 1879 landsteg han vid Kongos mynning med ett antal hvita och svarta medhjelpare och en liten flottilj af ångare och roddbåtar. I Kongos kataraktområde anlades ett antal stationer, farkosterna fördes under oerhörda svårigheter förbi vattenfallen och en kommunikationsled upprättades, på hvilken man dock först i Dec. 1881 nådde Stanley Pool, den punkt der flodens segelbara lopp vidtager. Uppför detta lopp begaf nu S. sig på sina ångare, anlade nya stationer för att förekomma Frankrikes samtidigt af De Brazza ledda annekteringssträfvanden och företog kortare forskningsfärder uppför ett par af Kongos tillflöden, hvarunder Leopoldsjön upptäcktes. I Maj 1882 återvände han till Europa, men begaf sig redan i Dec. s. å. tillbaka till Kongo, der landförvärf och anläggande af stationer fortsattes i än större skala. Den yttersta stationen, Stanley Falls, anlades af honom sjelf på den punkt, der Kongo i midten af kontinenten upphör att vara segelbar. Det belgiska kolonisationsföretaget, som på olika tider uppträdt under olika namn, hade nu nått den utsträckning, att ett ordnande af de förvärfvade områdenas statsrättsliga ställning syntes nödvändigt. Detta ordnande skedde vid den i Berlin 1884--85 sammanträdande konferensen, hvarvid den oberoende Kongostaten bildades. S. fungerade under denna konferens såsom »tekniskt biträde» åt det nord-amerikanska ombudet. Den verksamhet, som föregick upprättandet af den nya staten, har S. skildrat i sin bok: The Congo and the founding of its free state (1885; »Kongo. Den nya fristaten i de svartes verldsdel», s. å.). I slutet af 1886, då S. befann sig på en resa i Förenta staterna, återkallades han plötsligt till Europa och ställdes i spetsen för ett nytt afrikanskt företag. Det gällde nu att uppsöka och undsätta den af de upproriska mahdisterna i Sudan instängde Emin Pasja. För detta ändamål begaf S. sig först till Sansibar, der en öfverenskommelse ingicks med den mäktige arabchefen Tippu Tip. Med denne och hans folk samt en stor mängd värfvade sansibariter for han derpå med ångbåt rundt Kap till Kongo, till hvars mynning han anlände d. 18 Mars 1887. Färden uppför floden anträddes genast, och i början af Juni nåddes mynningen af Aruvimi, hvars lopp S. beslutat följa för att uppnå Wadelai vid öfre Nilen, Emin Pasjas vistelseort. Vid Jambuja, ej långt från Aruvimis mynning, upprättades ett befäst läger, der S. lemnade en del af sin styrka, under befäl af major E. M. Barttelot, jämte det bagage han icke kunde medföra. Den 28 Juni 1887 bröt S. upp derifrån med en karavan, bestående af 6 européer och 389 svarta bärare och soldater. Redan under den första dagsmarschen råkade man in i en urskog, der väg måste rödjas genom nästan ogenomträngliga snår af slingerväxter och buskar, och först d. 4 Dec. nåddes gränsen af denna skog, som beredt expeditionen outsägliga lidanden, och man trädde ut på det öppna gräslandet vester om Albert Nyansa. Den 13 Dec. stod S. på höjderna ofvanför denna sjös sydvestra ände, men då hvarken Emin Pasja der syntes till ej häller kanoter för hans uppsökande kunde erhållas, måste man vända om till skogsområdet för att afhemta expeditionens der qvarlemnade transportabla båt. För andra gången anlände S. till Albertsjön d. 22 April 1888, och ett par dagar derefter sammanträffade han med Emin, som emellertid icke obetingadt var beredd till aftåg från sin provins (jfr art. Schnitzer, Eduard). Sedan S. hos Emin qvarlemnat sin följeslagare Jephson, begaf han sig tillbaka mot Jambuja-lägret för att uppsöka major Barttelot, hvilken fått befallning att med expeditionens eftertrupp och ett antal bärare, som Tippu Tip förbundit sig att tillhandahålla, följa S. i spåren. Först d. 17 Aug. påträffades eftertruppen vid Banalya, 165 km. öster om Jambuja; befälhafvaren var då mördad af sitt eget folk och hela hans styrka nära nog i upplösningstillstånd. Med spillrorna af eftertruppen anträdde nu S. för tredje gången färden till Albert Nyansa, dit han anlände d. 16 Jan. 1889 och möttes af underrättelsen om Emins och Jephsons fångenskap hos den förres upproriska trupper. Sedan dessa lyckats återvinna friheten, förenade de sig med S. i dennes läger vid Kavalli, dit småningom en mindre del af Emins folk samlades. Uppbrottet till kusten skedde d. 10 April. Färden ställdes först mot söder längs den i Albert-sjön utflytande Semliki-floden och utefter foten af en väldig, snöklädd, hittills okänd bergskedja, det omkr. 5,500 m. höga Ruvenzori. Derefter berördes den af S. redan 1876 upptäckta sjön Luta Nzige, åt hvilken han nu gaf namnet Albert Edvard Nyansa, hvarefter han vände sig mot sydöst till Victoria-sjöns södra strand och vidare på den vanliga karavan vägen till Bagamojo vid Indiska oceanen. Efter ankomsten dit, d. 4 Dec. 1889, begaf S. sig öfver Sansibar till Kairo, der han vistades några månader, sysselsatt med utarbetandet af sin reseberättelse, som i Juni 1890 utkom under titel: In darkest Africa or the quest, rescue and retreat of Emin, governor of Equatoria (»I det mörkaste Afrika, Emin pasjas uppsökande, befrielse och återtåg», s. å.).
S. är, näst efter Livingstone, otvifvelaktigt den, som uträttat mest för Afrikas geografiska utforskning. För sina förtjenster i detta hänseende har han fått mottaga en mängd utmärkelser; Svenska sällskapet för antropologi och geografi tillerkände honom 1883 sin »Vega-medalj». Såsom resande utmärker han sig för en utomordentlig djerfhet och en hänsynslös energi, som ej vet af några hinder, men ej häller skyr några medel för att nå sitt mål. Hans literära arbeten innehålla lifliga och underhållande skildringar samt gifva i allmänhet en god bild af de besökta trakternas geografiska beskaffenhet. Deremot bära de ofta spår af den hast, med hvilken de blifvit åstadkomna, och till följd af författarens fullständiga brist på vetenskaplig bildning söker man i dem så godt som förgäfves några brukbara naturhistoriska eller etnografiska underrättelser. Det hänsynslösa och antagligen ej alltid berättigade klander, som han i de båda sista af de här ofvan omnämnda arbetena uttalat mot åtskilliga af sina medhjelpare i Afrika, har gifvit upphof till en ytterst häftig polemik, som, i fråga om hans förhållande till Emin Pasja och major Barttelot samt eftertruppens öfrige officerare, ännu (Dec. 1890) icke synes vara afslutad. E. W. D.