Statsanslag, de summor, som af riksdagen beviljas för bestridande af utgifter, som statens ändamål kräfva. Dessa summor kallas i Norge, Danmark och Tyskland bevillningar, hvilket ord i Sverige afser skatt, ej statsutgift. Dessa anslag äro dels uppförda på riksstaten, då de skola utgå af de statsverket (se d. o.) tillkommande medel, dels upptagna i Riksgäldskontorets reglemente, då de skola utgå från tillgångar, som höra under Riksgäldskontorets förvaltning. De på riksstaten uppförda anslag afse utgifter att ombesörjas dels af Statskontoret, dels af Riksgäldskontoret. De anslag, som afse utgifter, som skola utgå från Statskontoret, fördelas, efter utgifternas beskaffenhet, i ordinarie och extra ordinarie anslag under hvar och en af de hufvudtitlar, å hvilka anslag äro uppförda. De ordinarie anslagen afse utgifter af varaktig natur, som erfordras för att upprätthålla de särskilda statsfunktionernas jämna verksamhet. De kunna förutses skola behöfvas till fastställda belopp under en längre tid för att tillgodose statsförvaltningens under normala förhållanden städse återkommande likartade behof. De utgå derför fortfarande till sina bestämda belopp utan att underkastas pröfning i annat fall, än att särskild fråga om ändring i desamma väckes. Dessa utgifter måste i väl ordnade samhällen kunna bestridas med statsverkets vanliga inkomster, om ej staten skall gå upplösning eller omhvälfning till mötes. De extra ordinarie anslagen grunda sig pä kända, förhandenvarande behof, som anses vara af mera tillfällig beskaffenhet, och skola, derest riksdagen anser sådant anslag böra förnyas för att fortfarande utgå, särskildt å nyo beviljas. Man har velat ytterligare gifva en särskild karakter åt de ordinarie anslagen, som afse mera permanenta utgifter, så att riksdagen ej skulle vara berättigad att utan konungens samtycke nedsätta eller indraga desamma. Något bestämdt stöd för detta antagande finnes dock ej vare sig i grundlag eller i historiska förhållandena (se Extra statsreglering. Om begränsning af riksdagens rätt att vägra, indraga och nedsätta anslag se Statsreglering). Af de ordinarie anslagen äro vissa af den natur, att de dermed afsedda utgifterna behöfvas till lika belopp hvarje år, t. ex. anslag till löner, der ej särskilda händelser föranleda en eller annan besparing, t. ex. vid inträffande ämbetsledighet, och kunna sålunda på förhand till sina bestämda belopp beräknas, hvarför utgifterna måste begränsas inom den fastställda anslagssumman (bestämda anslag). Andra anslag äro lika behöfliga, men kunna ej annat än förslagsvis bestämmas. Då de emellertid afse statsbehof, hvilkas tillfredsställande ej kan uppskjutas, men för hvilka utgifterna såsom beroende af vexlande konjunkturer utgå till vexlande belopp, t. ex. till fångvård eller jernvägstrafikens besörjande, kunna de i staten uppförda anslagssummorna ej alltid lända till ovilkorlig efterrättelse, utan måste kunna öfverskridas, liksom vid vissa tillfällen utgifterna kunna understiga det fastställda anslagsbeloppet, s. k. förslagsanslag. Ett tredje slag af anslag är reservationsanslag, hvilkas karakter är att de utgifter, som å dem anordnas, måste likasom å de bestämda anslagen, begränsas inom anslagssumman, dock att uppkommande behållningar må kunna reserveras till följande år för det med anslaget afsedda ändamålet. De komma i fråga vid statsbehof, hvilkas tillfredsställande kan lämpas efter de för ändamålet anslagna tillgångar, t. ex. understöd för näringar, vetenskapernas uppmuntran m. m. Som konungen eger rätt att å de bestämda anslagen använda besparingarna (jfr Beskattningsrätt) till utgifter af tillfällig egenskap inom hufvudtiteln, men icke till fasta löner och arvoden, bildade man ett särskildt slag, reservationsanslagen, hvarå besparingars användning är begränsad till samma ändamål, för hvilket anslaget är gifvet. Att konungen icke eger att använda besparingarna å förslagsanslagen, när utgifterna understiga det förslagsvis beräknade beloppet, ligger i sakens natur till följd af konungens rätt att öfverskrida anslagen, när statsbehofvet så kräfver. De extra ordinarie anslagen, som för en gång allena eller en gång i sänder beviljas, kunna icke vare sig delvis eller i sin helhet dragas till andra ändamål, hvadan behållningarna å dem alltid skola redovisas. Dessa böra skiljas från de bland de ordinarie anslagen å de flesta hufvudtitlar förekommande extra utgifter (se d. o.), hvilka äro afsedda att användas till smärre, oförutsedda utgifter. Huru för mera betydande utgifter till vigtiga ändamål till följd af oförutsedda händelser särskilda kreditivsummor skola anvisas se Kreditiv 3. Hvad i öfrigt de extra ordinarie anslagen angår, behöfva de ej vara uppförda på någon viss hufvudtitel, utan äro vissa af dessa anslag upptagna i riksstaten utom hufvudtitlarna (se Statsreglering).
Bland extra statsanslagen böra företrädesvis märkas ett särskildt slag af anslag, nämligen till ersättning af förskottsvis bestridda utgifter. De föranledas af utgifter, som konungen med afvikelse från den fastställda staten antecipationsvis gjort (se Statsreglering). De afse godkännande af utanför staten gjorda utgifter, till hvilka konungen ej haft formel befogenhet, men som ansetts nödvändiga. Riksdagen har att välja emellan utgifternas godkännande eller vederbörande rådgifvares ställande till ansvar. Sådana i Danmark s. k. efterbevillningar förekomma i de flesta land. Jämte dessa redan förbrukade anslag, hvilka icke afse någon utgift, som tillhör den statsregleringsperiod, för hvilken staten regleras, kan uppstå behof af nya eller tillökade anslag för löpande statsregleringsår, utöfver hvad i den fastställda staten blifvit uppfördt, tilläggsanslag. Dessa kunna fastställas i den form att till den stat, som upprättas, fogas ett »tillägg till riksstaten för år 00 (det löpande statsregleringsåret)», eller ock att ett särskildt anslag för ändamålet uppföres i den stat, som regleras, med rätt för konungea att hos Riksgäldskontoret förskottsvis uppbära summor, som sedan ersättas af Statskontoret.
De uti riksstaten uppförda anslag, som af statsverkets inkomster utgå till bestridande af utgifter från Riksgäldskontoret, äro ej fördelade i ordinarie och extra ordinarie anslag, ehuru vissa af dem afse mera permanenta utgifter, såsom de till annuiteter, räntor, riksdags- och revisionskostnader afsedda, till hvilka anslag icke kunna vägras. Som dessa anslag stå under riksdagens eget verks disposition, kan ej fråga om rätt till användning af besparingar å desamma för andra ändamål än de af riksdagen bestämda komma i fråga. De på Riksgäldskontoret omedelbart anvisade anslagen, som utgå af Riksgäldskontorets medel, stå under dess disposition, att utbetalas i enlighet med särskilda af riksdagen i reglemente för Riksgäldskontoret intagna föreskrifter.
De statsanslag, som sålunda blifvit i riksstaten uppförda, kunna antingen utgöra särskilda för hvarje anslås bestämda specialsummor, hvilkas användning för dermed afsedda ändamål är fri inom de af det bestämda ändamålet gifna gränser, eller ock utgöra en generel sammanfattning af särskilda utgiftsposter för särskilda specialändamål, anslag till specialstater, såsom fallet är med de i ämbetsverksstaterna gällande anslag, för hvilka anslagsbeloppet utgör slutsumman af en mängd, vid olika riksdagar för olika föremål beviljade smärre anslag, t. ex. till aflöning, till materiel m. m. Vid utgifters anordnande å dessa anslag har man att rätta sig ej allenast efter de bestämmelser, som äro gifna vid den senast verkställda statsregleringen, utan äfven efter hvarje af de bestämmelser, som vid föregående statsregleringar blifvit intagna i riksdagens skrifvelser och derpå grundade, af konungen utfärdade regleringsbref. Dessa bref, som i allmänhet gälla ordinarie anslag, ega nämligen fortfarande giltighet, utan att de deri innehållna bestämmelser vid hvarje ny statsreglering behöfva fastställas, till dess fråga om ändring i behörig ordning särskildt väckes. Huru anslagen sammanföras under sina särskilda titlar se Statsreglering. De beviljade anslagen stå till konungens disposition, utan att i Sverige, såsom i andra land, någon viss tid är utsatt, inom hvilken åtgärd skall vara vidtagen, för att de ej åter skola falla under riksdagens disposition. Se vidare Statsreglering och Statsutgifter. H. L. R.