Statsbrist

Statsbrist, finansv., föreligger, då statens inkomster icke räcka till för bestridande af statsutgifterna. Från statsbrist i denna dess egentliga bemärkelse bör skiljas s. k. kassabrist, som består deri att statsinkomsterna för en viss period icke inflyta så tidigt, som erfordras för bestridande af samma periods statsutgifter. För att hafva en sådan kassabrist måste staten antingen anlita krediten (se Statsskuld) eller ock hålla en kassa af sådan storlek, att ifrågavarande brist ur densamma städse kan fyllas. Den förra utvägen är den vanligen anlitade. I Sverige användes den senare, hvilken dock i allmänhet är mindre lämplig, derför att en betydlig del af en sådan kassa ofta måste komma att ligga oanvänd och staten derigenom orsakas kostnader i form af ränteförlust. -- Den egentliga statsbristen undanrödjes antingen derigenom att man minskar statsutgifterna eller derigenom att man ökar de för dessa disponibla medlen. Det sistnämnda kan ske genom att öka statsinkomsterna (i regeln genom att öka beskattningen), genom att försälja domän, genom att tillgripa en under gynsammare tider samlad statsskatt eller genom att upptaga lån. Då domänförsäljning och samlandet af en statsskatt endast undantagsvis kunna med fördel användas, kommer valet att egentligen gälla ökning af skatter och upptagande af lån. Ordinarie utgifter i den bemärkelsen att de regelbundet återkomma böra betäckas med skatter. Att anlita statens kredit för att anskaffa medel för dessa utgifter bör endast ske i ytterst tvingande fall och äfven då endast öfvergående. Med hänsyn till extraordinarie utgifter måste man göra skilnad dels mellan kapitalrika och kapitalfattiga land, dels mellan inländska och utländska lån. I kapitalfattiga land är lån att föredraga framför beskattning, i den händelse upplåningen sker i utlandet, enär ökad beskattning skulle undandraga näringslifvet kapital, som antingen redan äro i detsamma använda, eller som behöfvas för att fylla näringslifvets växande behof af kapital. Visserligen har man mot utländska lån anmärkt, att de ställa landet i ett merendels skadligt beroende af utlandet och försämra landets utländska betalningsbalans, men äfven i det fall, der så skulle vara förhållandet, äro dessa olägenheter mindre än de, som en ökad beskattning medför. De, som ifra mot den utländska skuldsättningen, förbise, att grunden till det onda icke ligger uti denna, utan uti statsutgifternas höjd. Framför inländska lån är deremot beskattning att föredraga, enär den ökade beskattningen innebär dels en hämsko på konsumtionen, dels en sporre till ökad näringsflit. I kapitalrika land ega inländska lån företräde framför utländska. Svårare att afgöra är i detta fall frågan om förhållandet mellan inländsk upplåning och ökad beskattning. I alla de fall, då upptagande af statslån användes för att skaffa medel till statsutgifterna, gäller likväl att staten bör, i den mån detta kan ske, afbetala de sålunda åsamkade skulderna, för att skuldsumman ej oupphörligen må tillväxa och slutligen blifva staten för tung. En sådan afbetalning är i synnerhet påkallad med hänsyn till den del af statsskulden, som orsakats af sådana extraordinarie utgifter, hvilka icke skapat några nya, vare sig direkta eller indirekta inkomstkällor för staten: krigskostnader, anläggning af fästningar, anskaffande af vapen, utgifter för sjelfva statsförvaltningen o. d. D. D.