Statsskuld, finansv. Med hänsyn till statsskulders uppkomst skiljes mellan s. k. förvaltningsskulder och statsskulder i egentlig bemärkelse. De förra uppkomma derigenom att de resp. förvaltningsgrenarna genom sin normala verksamhet måste ikläda sig skuldförbindelser, t. ex. till följd af ingångna leveranskontrakt, depositioner af omyndigas medel, insättningar i postsparbanken m. m. De egentliga statsskulderna deremot härröra ur bristande öfverensstämmelse mellan statens utgifter och inkomster. Ibland kan en statsskuld vara en kombination af dessa tvänne arter, t. ex. då postsparbanken placerar i densamma insatta medel uti statspapper. Den brist i statsinkomsterna, som nödvändiggör egentliga statslån, kan vara dels af mer öfvergående natur (såsom då årets statsinkomster ej inflyta i samma mån, som de behöfvas för statens utgifter, eller då i ett års statsinkomster inträder en minskning, som dock kan utjämnas genom förutsedd ökning af de närmast följande årens inkomster), dels af mera stadigvarande natur (såsom då det gäller medel för anläggning af jernvägar, för betalning af krigskostnader m. m.). I nära förbindelse dermed står indelningen af statsskulder i sväfvande och fonderade skulder, hvarvid indelningsgrunden är tidpunkten för skuldernas betalning. Denna tidpunkt kan vid statskrediten vara bestämd på lika många olika sätt som vid kredit i allmänhet (se Kredit 4). Till den sväfvande skulden höra lån på obestämd tid med uppsägningsrätt å fordringsegarens sida, lån på bestämd tid med kort förfallotid, inlösligt statspappersmynt samt alla de s. k. förvaltningsskulderna. Till den fonderade skulden höra deremot lån på obestämd tid, utan uppsägningsrätt för fordringsegaren (resp. h. o. h. ouppsägbara lån), lån på bestämd tid med lång förfallotid (vare sig att denna är en och densamma för hela lånet eller att lånet skall småningom amorteras) samt lån utan förpligtelse för staten att återbetala kapitalet. Oinlösligt pappersmynt uppföres vanligen såsom en sjelfständig skuldform vid sidan af den sväfvande och fonderade skulden (se Pappersmynt). Den sväfvande skulden kan, om den blir af mer betydande storlek, lätt blifva ödesdiger för statens ekonomi. Staten bör derför inskränka dess belopp till det minsta möjliga och, så snart den tillväxer i alltför hög grad, ersätta en del deraf med fonderad skuld. Såsom en norm, från hvilken endast i tvingande nödfall afvikelse må ske, bör gälla, att staten ikläder sig sväfvande skuld endast för kreditbehof af mer öfvergående natur, men deremot upptager fonderade lån för fyllande af mera stadigvarande behof. Den sväfvande skulden kan ikläda sig alla de former, som kredit i allmänhet kan antaga (se Kredit). Den vigtigaste af dessa äro de s. k. skattkammareinvisningarna (Eng. exchequer-bills, Fr. bons de trésor, T. schatzanweisnngen). Dessa äro vanligen utställda med kort förfallotid, 3--12 månader, endast undantagsvis på flere år. De löpa antingen med en bestämd ränta, eller ock äro de icke räntebärande, i hvilket fall de liksom vexlar säljas med afdrag af diskontränta.
Den fonderade skulden är antingen inlöslig eller oinlöslig. Den inlösliga skulden omfattar de lån, i afseende på hvilka staten uttryckligen utfäst sig att afbetala skulden, den oinlösliga deremot de lån, med hänsyn till hvilka staten icke iklädt sig någon sådan förpligtelse. Bland den inlösliga skuldens olika former äro att märka: 1) vanliga amorteringslån, hvilkas afbetalning sker derigenom att staten på bestämda tider inlöser obligationer till ett bestämdt belopp, antingen genom inköp på börsen, efter gängse kurs, eller genom utlottning af det bestämda antalet obligationer, som inlösas till pari; 2) s. k. annuitetslån, vid hvilka hvarje fordringsegare årligen erhåller en bestämd annuitet, som innefattar både ränta och kapitalafbetalning, och hvilka antingen äro annuitetslån på visst antal år eller annuitetslån på lifstid (de sistnämnda kunna hafva formen af vanliga lifstidsräntor, som gälla blott för hvarje särskild fordringsegares lifstid eller af s. k. tontiner), samt 3) premie- eller lotterilån. Af dessa former eger den förstnämnda afgjordt företräde. Båda de andra formerna omöjligöra konvertering och hindra sålunda staten att draga fördel af räntefotens sjunkande. Annuitetslånen uppmuntra lätt till konsumtion af kapitalet, då detta återfås i små summor, hvarjämte, hvad särskildt lifstidsräntorna beträffar, staten icke kan förutse huru mycket den får betala. Premielånen lida af samma fel som lotterier (se Lotteri, sp. 126). -- Vid de oinlösliga lånen ega fordringsegarna icke rätt att fordra återbetalning af kapitalet. Deremot kan staten ega rätt till sådan återbetalning. I detta hänseende skiljer man mellan uppsägbara och ouppsägbara oinlösliga lån. De förra eger staten uppsäga till betalning till pari, de senare kan staten återbetala endast på det sätt att staten sjelf inköper obligationerna. Derför behöfva ock vid oinlösliga lån af senare slaget obligationerna endast lyda på betalning af en viss ränta, som blott är till sin absoluta storlek bestämd, men icke angifves såsom en viss procent af en kapitalskuld, hvaremot vid de uppsägbara oinlösliga lånen räntan framstår såsom en viss procent af ett kapitalbelopp, som vid inlösningen af obligationerna måste erläggas, vare sig att (såsom i Tyskland, Österrike och numera delvis äfven i England) detta kapitalbelopp finnes i obligationerna angifvet, eller dessa (såsom i Frankrike och delvis i England) lyda endast på en viss ränta, som dock angifves såsom en viss procent af ett (underförstådt) kapitalbelopp -- en skilnad som endast är af ren formel natur. I praxis användas i regeln oinlösliga lån med uppsägningsrätt för staten, om ock denna rätt ibland är begränsad, så att den ej får begagnas förr än efter vissa års förlopp. Dessa oinlösliga lån -- eller s. k. perpetuella räntor -- äro i det hela att föredraga framför äfven den bästa formen af inlösliga lån eller amorteringslånen. Benämningen perpetuel ränta är så tillvida mindre lämplig, som den lätt kan förleda till att likställa denna lånetyp med lån, som icke afbetalas, hvilket är lika oriktigt som att likställa amorteringslånen med lån, som verkligen afbetalas. Skilnaden mellan dessa låneformer är endast den, att staten eger fritt bestämma tidpunkterna för och storleken af afbetalningarna å den perpetuella räntan, under det att vid amorteringslånen af betalningarna äro på förhand bestämda såväl med afseende å betalningstiderna som beloppet. Å ena sidan är alltså den perpetuella räntan mycket väl förenlig med statsskuldens afbetalning, å andra sidan innebär amorteringslånetypen visst icke någon garanti för att statens skuld enligt den uppgjorda planen verkligen kommer att amorteras, ity att afbetalningarna ju kunna ske genom medel, som erhållits genom ny upplåning. Det tvång till verklig skuldamortering, som amorteringslånetypen förmenats pålägga staten, är derför i det hela illusoriskt. Så till vida är det alltså ingen reel skilnad mellan dessa olika lånetyper. Deremot medföra amorteringslånen den olägenheten att staten, äfven i tider, då den icke kan minska sin skuld, utan kanske tvärtom måste öka densamma, ändock formelt måste fullgöra afbetalningar, till hvilka i så fall medel måste anskaffas genom ny upplåning. Som emellertid amortering af äldre skulder medelst ny upplåning å ena sidan icke leder till verklig minskning af statsskulden, men å andra sidan är förenad med icke obetydliga kostnader, är den perpetuella räntan för staten fördelaktigare än amorteringslånen. Ur denna synpunkt måste derför 1888 års svenska treprocents lån betraktas såsom en förbättring af Sveriges statsskuldsväsende, om ock detta lån, såsom straxt skall visas, är behäftadt med en brist, som dock ej har något samband med dess egenskap af perpetuel ränta.
Statsskulder äro antingen inländska eller utländska. Till de senare räknas icke blott de lån, som ursprungligen upptagits i utlandet, utan äfven de, som efter upptagandet öfvergått från inländska på utländska händer. -- Vidare är att skilja mellan statslån mot säkerhet (af vissa statens tillgångar eller inkomster) och statslån utan säkerhet. -- Statsskulder äro i regeln räntebärande. Det vigtigaste slaget af icke räntebärande statsskuld är statspappersmynt. -- Slutligen kunna statslån vara frivilliga lån eller tvångslån. Det förnämsta slaget af tvångslån är numera oinlösligt pappersmynt. -- Med hänsyn till emissionssättet kan staten antingen 1) sjelf ombesörja emissionen genom att för egen räkning sälja obligationerna på börsen eller genom allmän offentlig subskription, eller ock 2) använda banker eller bankhus såsom mellanhänder, hvilka mot en viss provision öfvertaga lånet till en viss kurs, i syfte att sedermera sälja obligationerna för en högre kurs. Den förra metoden besparar staten de ganska dryga kostnader, som anlitande af dylika mellanhänder orsaka. Vid lån, som skola upptagas i utlandet, är det dock vanligen svårt att undvika dessa mellanhänder. I sådana fall bör staten genom offentligt utbud af lånets öfvertagande eller på annat sätt framkalla konkurrens mellan spekulanter. -- Med hänsyn till den ränta, hvarmed ett statslån löper, måste man skilja mellan obligationernas nominella räntefot och den reella räntefoten. Den sistnämnda bestämmes af förhållandet mellan den nominella räntefoten och emissionskursen. Ett lån mot 4 procents ränta, hvars obligationer emitteras till 93 procent, löper i verkligheten med en ränta af 4,3 procent. Då ett lån emitteras till pari, är den reella räntefoten densamma som den nominella. Praxis har stor förkärlek för lån mot låg nominel ränta med deraf beroende låg emissionskurs, som betydligt understiger pari, och ett stort antal statslån äro utgifna på dylika vilkor. För staten är det dock fördelaktigare att utgifva lånen till pari eller obetydligt under pari. Emitteras nämligen ett lån betydligt under pari, erhåller staten vid lånets upptagande ett betydligt mindre belopp än obligationernas nominella totalbelopp. Skilnaden mellan det kapitalbelopp, som staten sålunda förbinder sig att betala, och det belopp, som staten vid upplåningen erhåller, eller den s. k. kapitalrabatten, är i sjelfva verket detsamma som en uppskjuten räntebetalning. Enär vidare den reella räntefoten för ett dylikt lån är antingen densamma som eller ock obetydligt lägre än den, som ett till pari eller nära pari emitteradt lån skulle betinga, blir ett lån af förra slaget i regeln betydligt dyrare än ett lån af senare slaget. Dertill kommer att emission af lån betydligt under pari hindrar staten att genom konvertering minska räntan å sin statsskuld. Det förnämsta föremålet för konvertering är räntefoten, antingen höjning eller sänkning af densamma, vanligen det senare. Konvertering är antingen frivillig eller tvångskonvertering. Den senare formen är i regeln en förstucken statsbankrutt. Vid den frivilliga konverteringen erbjuder staten sina fordringsegare valet mellan att ingå på konverteringen eller att få sina obligationer inlösta till pari. Förutsättning för möjligheten af frivillig konvertering är således, att staten förbehållit sig rätt att uppsäga lånet i dess helhet till betalning. Konvertering i form af nedsättning af räntefoten är för statskassan fördelaktig, först då den allmänna räntefoten sjunkit under den nominella räntefoten å statens lån. Om en stat t. ex. vill låna 8 mill. kr. och den allmänna räntefoten är 5 procent, kan staten antingen utgifva obligationer med en nominel räntefot af 5 procent och emitterade till pari, i hvilket fall lånets nominella belopp blir 8 mill. kr., eller ock utgifva obligationer med en nominel räntefot af t. ex. 4 procent, i hvilket fall obligationernas emissionskurs kommer att stå under pari, t. ex. omkr. 85 procent, och staten således blir tvungen emittera obligationer för ett sammanlagdt nominelt belopp af omkr. 9,4 mill. kr., för att erhålla de behöfliga 8 mill. kr. Om så den allmänna räntefoten sjunker till 4 1/2 procent, är det tydligt, att staten, om det första sättet användts, kan draga fördel af räntans sjunkande genom att upptaga ett nytt lån å 8 mill. kr. mot obligationer löpande emot 4 1/2 procent, hvilka då kunna emitteras till pari, och med de så erhållna medlen inlösa de gamla 5-procents obligationerna. Har staten ursprungligen förfarit efter den andra metoden, kan den ej företaga någon konvertering. Ty då det gamla lånet måste inlösas till pari, måste staten, för genomförande af en sådan, upplåna 9,4 mill. kr. mot 4 1/2 procent ränta och med de så erhållna medlen inlösa det gamla med 4 procent löpande lånet å samma nominella belopp. Resultatet af en sådan konvertering blefve således, att staten finge betala ett högre belopp i ränta än förut. Deraf framgår ock tydligen, att en stat, som emitterat sina lån betydligt under pari, i hög grad förhindras att med afseende å den redan förefintliga statsskulden draga nytta af att den allmänna räntefotens sjunkande eller förbättring af statens kredit sätter staten i stånd att upptaga lån mot lägre reel räntefot än förr. Skulle Sverige i en icke alltför aflägsen framtid kunna upptaga lån mot 3 procent reel räntefot, kan sålunda den för 1888 års treprocentslån belöpande räntan, som utgör omkring 3,5 procent reel ränta å det erhållna beloppet, icke minskas, hvilket deremot kunnat ske, ifall den nominella räntefoten för berörda lån satts till 3,5 procent och lånet till följd deraf kunnat emitteras obetydligt under pari. Att en lyckad konvertering är en vinst för statskassan ar tydligt. Om en sådan äfven i öfrigt är det allmänna till båtnad, är en omtvistad fråga.
Innevarande århundrade utmärker sig genom en enorm tillväxt af statsskulderna. De förnämsta orsakerna till denna tillväxt hafva varit krig och jernvägar. -- Jämförelsen mellan olika staters skulder stöter på nästan oöfvervinneliga svårigheter på grund af de olika vilkor, hvarpå dessa skulder äro kontraherade. Till grund för en sådan jämförelse kan läggas antingen skuldernas nominella kapitalbelopp eller det årliga räntebeloppet. Ingendera af dessa måttstockar är likväl tillförlitlig. Då en stor del skulder emitterats under pari, och då staterna med hänsyn till en stor del af sina skulder ega i sin makt att inlösa dem efter en lägre kurs än pari, anger nominalkapitalet icke exakt storleken af skuldbördan. Dertill kommer, att skuldbördans tyngd lika mycket beror på storleken af den årliga räntan som af det kapitalbelopp, som densamma utgör. Man måste derför äfven taga hänsyn till de belopp, som årligen måste erläggas i ränta för statsskulden. Men att fastställa dessa belopp möter svårigheter af det skäl, att i de kända årliga utgifterna för statsskulderna ingå äfven utgifter för amortering. Derjämte är att beakta, att vissa stater hafva en icke obetydlig icke-räntebärande statsskuld. Alla de statistiska uppgifter, som förekomma angående statsskulder, böra derför användas med synnerligen stor försigtighet. Med denna reservation kunna meddelas följande uppgifter:
Kapitalbelopp
i mill. kr.Ränta och amortering
i mill. kr. Tyska riket (Okt. 1889) 875 (1890--91) 41,4 Preussen (31/3 1890) 4,627 223 Österrike (31/3 1890) 7,003 266 Ungern (1889) 2,813 206 England (5/4 1890) 12,529 458 Frankrike (1890) 23,000 949 Danmark (31/3 1889) 190 10,4 Norge (30/6 1889) 116 (1890--91) 4,3 Sverige (31/12 1888) 256 21,3
Af den för Österrike upptagna skulden äro 158 mill. kr. gemensamma för detta land och Ungern, hvarjämte förhållandet mellan dessa lands skuldkapital och räntebelopp förklaras af att Ungern bidrager med nära 27 mill. kr. till den före 1868 förefintliga skulden. Jfr Riksgäldskontoret och Statsbrist. D. D.