Statsråd (Fr. conseil d'état, Eng. privy council), jur., betecknar vanligen ett från ministeriet (se Minister) skildt kollegium, med hvilket regeringen kan eller skall rådgöra vid utarbetandet af lagar och vigtiga förordningar, och som äfven genom andra uppgifter är ett betydelsefullt förvaltningsorgan. I de skandinaviska landen deremot är statsrådet det kollegium, som bildas af konungens officielle och ansvarige rådgifvare, eller hans ministerium. Statsråd är äfven en titel, som i Sverige och Norge tillkommer ledamöterna af konungens rådkammare och i några andra land vissa högre administrativa ämbetsmän. Det engelska »privy council», som bildas af ett stort antal af landets mest inflytelserike män, har numera undanträngts af »cabinet council» (ministeriet) och förlorat all egentlig betydelse, så att, då enligt lag eller sedvana dess sammankallande är nödvändigt, endast några ledamöter deraf pro forma sammanträda för att protokollisera beslut, som utan dess medverkan fattats. Det franska »conseil d'état», som utgör en talrik samling af ordinarie och extraordinarie ledamöter under justitieministerns presidentskap, och som arbetar dels i plenarförsamling och dels å afdelningar, har ej blott till uppgift att såsom en stor lagkommission medverka vid lagars utarbetande, utan äfven att vara domstol i administrativa rättstvister och att utan statsrättslig ansvarighet i en mängd förvaltningsärenden vara regeringsmyndighetens rådgifvare. Efter detta franska mönster finnes ett från ministerrådet särskildt statsråd i många stater, t. ex. i Nederländerna, Portugal, Preussen och Bajern. Würtembergs »geheimerath» är ett mellanting mellan ett ministerråd och ett statsråd efter franskt mönster samt liknar alltså närmast de skandinaviska landens statsråd. Det svenska statsrådet, som först i 1809 års regeringsform erhöll denna benämning efter att förut hafva kallats riksråd eller råd, bestod intill 1840 af två statsministrar, en hofkansler och sex statsråd jämte en eller flere statssekreterare (se d. o.). Genom 1840 års förändring kom statsrådet att utgöras af två statsministrar, fem andra departementschefer och tre konsultativa statsråd. Enligt grundlagsändring 1876 skall statsrådet numera bestå af sju departementschefer och tre konsultativa statsråd, af hvilka ledamöter konungen utnämner en till statsminister och statsrådets främste ledamot. Statsministern samt chefen för utrikesdepartementet, som nämnes minister för utrikes ärendena, innehafva rikets högsta värdighet och kallas excellenser; den högsta värdigheten efter denna tillerkänner grundlagen statsrådets öfrige ledamöter. Konungen eger att fritt utse statsrådsmedlemmar bland kunniga, erfarna, redliga och allmänt aktade, infödda svenska män af den rena evangeliska läran. I statsrådet få aldrig på en gång sitta far och son eller bröder. Bland de tre statsråden utan departement böra minst två hafva förvaltat civil beställning. Ingen kan hafva säte i statsrådet på grund af förordnande, och ingen statsrådsledamot må annat ämbete utöfva eller inkomster deraf uppbära. Konungen eger entlediga statsrådsledamot likasom innehafvare af annat förtroendeämbete. Det svenska statsrådets stora betydelse ligger deri att konungen ej kan afgöra några regeringsärenden, utan att det sker i statsrådet eller åtminstone i närvaro af en eller flere statsrådsledamöter. Samtliga statsrådsledamöter, som ej hafva laga förfall, skola vara närvarande, då mål af synnerlig vigt och omfattning, såsom lagstiftningsfrågor, frågor om nya allmänna inrättningar, om konungs utrikes resa, om lyftande af kreditiven, om krig och fred, föredragas och afgöras. I sådana fall säges hela statsrådet, statsrådet i plenum eller utomordentligt statsråd, sammanträda. Vid de mindre betydande regeringsärendenas afgörande är det tillräckligt, om föredraganden och tre andra statsråd äro närvarande. Likasom vid handläggning af frågor rörande lagstiftning på allmänna lagens (R. F. § 87) område ej blott hela statsrådet skall närvara, utan jämväl två ledamöter af högsta domstolen, så skola två justitieråd adjungeras, äfven då frågor om nåd, lejd och dispenser från allmän lag eller s. k. justitieärenden i inskränkt mening i statsrådet afgöras. Men statsrådet behöfver vid sådana ärenden endast bestå af chefen för justitiedepartementet, två andra statsrådsledamöter och de tvåjustitieråden (den s. k. lilla justitiekonseljen, som dock numera sällan eller aldrig förekommer). Vid handläggning af ministeriella mål (se d. o.) behöfver konungen endast höra ministern för utrikesärendena, statsministern och en annan statsrådsledamot, och vid handläggning af kommandomål (se d. o.) är det nog, att vederbörande föredragande är närvarande. Statsrådsledamöterna hafva till åliggande att råda konungen till beslut, som stå i öfverensstämmelse med grundlag och allmän lag, och hvilka syfta till rikets sannskyldiga nytta; men konungen eger att sjelf besluta; mot beslut, som uppenbart strida mot grundlag eller allmän lag, skola de göra kraftiga föreställningar. De sju departementscheferna hafva äfven den särskilda befattningen med de grupper af ärenden, som enligt konungens bestämmelser tillhöra deras departement (se d. o.), att de skola bereda dem och föredraga dem inför konungen. Ehuru grundlagen ej känner något derom, pläga jämväl de konsultativa statsråden biträda vid beredningen af vissa ärenden, särskildt s. k. besvärsmål. Detta sker i den s. k. statsrådsberedningen, som vanligen utgöres af föredraganden och de konsultativa statsråden, men som också kan utvidgas till en samling af alla statsrådsledamöterna, för förberedande öfverläggning, under statsministerns ordförandeskap, om ett eller annat regeringsärende. Departementschef skall ock, sedan konungen fattat beslut, ombestyra dess expedierande samt i alla ärenden, utom kommandomål, genom sin kontrasignation (se d. o.), som han bör vägra, om han finner beslutet strida mot regeringsformen, gifva formel giltighet åt expeditionen (R. F. §§ 4--13, 15, 26, 34, 35, 38.) Att på egen hand afgöra regeringsärende tillkommer endast i några undantagsfall svensk statsrådsledamot. Sjelfständig beslutanderätt är emellertid tillerkänd statsrådet, då det utöfvar riksstyrelsen i konungens ställe, och åt vissa statsrådsledamöter, då de äro bisittare i tillförordnad regering (se Interimsregering). Med hänsyn till riksdagen intaga statsrådsledamöterna den ställningen, att de ega deltaga i kammares förhandlingar, äfven om de icke äro valda riksdagsmän, och att de äro ansvariga inför riksdagen. De svenske statsrådsledamöternas ansvarighet inför riksdagen grundar sig på statsrådsprotokollens vitnesbörd om deras rådslag. Protokoll skola nämligen föras öfver alla regeringsärenden, dock enligt regeln icke i kommandomål. Och det tillkommer hvarje lagtima riksdags konstitutionsutskott att för granskning äska de förut icke granskade protokollen; i ministeriella mål och kommandomål må dock protokoll kunna fordras endast i det, som rör allmänt kända och af utskottet uppgifna händelser. På grund af granskningen kan juridisk ansvarighet göras gällande, i det att utskottet ställer statsrådsledamot till åtal inför riksrätt (se d. o.), om han befinnes hafva brustit i iakttagande af grundlag eller allmän lag; riksrätten skall döma efter den särskildt stiftade ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter af d. 10 Febr. 1810. Skulle statsrådsledamot befinnas i sina rådslag om allmänna mått och steg icke hafva iakttagit rikets sannskyldiga nytta eller såsom föredragande icke med oveld, nit, skicklighet och drift utöfvat sitt förtroendeämbete, kan riksdagen, efter framställning af utskottet, hos konungen begära den nämnde statsrådsledamotens entledigande (politisk ansvarighet). Vid sådan anhållan må dock konungen fästa det afseende honom för godt synes (R. F. §§ 15 och 105--107).
Angående norska statsrådet bestämmer väl grundlagen, att det skall bestå af två statsministrar och minst sju andra ledamöter, men den förbehåller åt konungen att gifva närmare föreskrifter om sammansättningen. Detta statsråd utgör ett enda kollegium emellertid endast då konungen vistas i Norge; eljest är det deladt på två afdelningar: »den norske regjering» i Kristiania och den statsrådsafdelning, som vistas hos konungen. Den ene statsministern skall alltid vara ledamot af regeringen i Kristiania och den andre stå i spetsen för statsrådsafdelningen hos konungen, hvilken afdelning dessutom består af två ledamöter, som årligen ombytas. Åt den norska regeringen i Kristiania öfverlemnas under konungens frånvaro sjelfständig beslutanderätt i rikets inre angelägenheter i den utsträckning, som konungen bestämmer. Då konungen sjelf afgör ärenden, skall beslut fattas i närvaro af den honom åtföljande statsrådsafdelningen och efter inhemtande af norska regeringens betänkande, så snart icke vigtiga hinder förbjuda detta. De norska statsråden äro för sina rådslag ansvariga inför odelstinget, så att detta kan åtala dem inför riksrätt, om de granskade statsrådsprotokollen utvisa, att de icke kraftigt talat och reserverat sig mot sådana konungens beslut, som de funnit stridande mot statsformen eller rikets lagar eller ögonskenligen vara för riket skadliga. Till följd af unionen mellan Sverige och Norge finnas åtskilliga ärenden, som angå unionen eller båda de förenade rikena. Bland dylika ärenden skola de, som angå krig och fred, handläggas i utomordentligt statsråd, som består af hela det svenska statsrådet och den norska statsrådsafdelning, som vistas hos konungen (R. A. § 4). Öfriga ärenden, som angå unionen eller båda rikena, skola äfven handläggas och afgöras af unionskonungen i närvaro af rådgifvare från båda rikena, i s. k. sammansatt statsråd, som antingen utgöres af det svenska statsrådet med minst fyra ledamöter och den konungen följande norska statsrådsafdelningens tre ledamöter: svenskt-norskt statsråd, eller bildas af det norska statsrådet jämte tre svenska statsrådsledamöter: norskt-svenskt statsråd (R. A. § 5, R. F. §§ 8 o. 39, N. G. § 38). I det sammansatta statsrådet föredragas de diplomatiska ärendena af den svenske utrikesministern, hvaremot öfriga ärenden i svenskt-norskt statsråd af vederbörande svenske departementschef och i norskt-svenskt statsråd af vederbörande norsk statsrådsledamot.
Det danska statsrådet skall utgöras af ministrarna och tronföljaren, om han är myndig, men konungen eger bestämma ministrarnas antal. I statsrådet, der konungen presiderar, måste endast lagstiftningsfrågor och vigtiga regeringsärenden handläggas. Och äfven sådant ärende kan, då konungen i särskilda fall är förhindrad, behandlas i ministerråd under konseljpresidentens ordförandeskap, hvarefter ministerrådets beslut underställes konungen till stadfästelse. I andra ärenden fattar konungen beslut efter framställning af den enskilde ministern, som äfven på egen hand kan afgöra många angelägenheter. Ansvarigheten inför representationen göres gällande af folketinget (se Danmark, sp. 849) medelst åtal inför riksrätt, men någon granskning af statsrådsprotokoll förekommer ej. Jfr Ministeransvarighet, Ministerråd och Riksråd. K. H. B.