Stuart, Stewart l. Steuart, gammal skotsk slägt, af hvilken en gren blef regerande först i Skotland, sedan äfven i England. Slägten härstammar från en normannisk baron Alan, hvars son Walter i 12:te årh. kom till Skotland. Ättens namn uppkom deraf att värdigheten af »steward», rikshofmästare, blef ärftlig bland dess medlemmar. Alexander S., slägtens fjerde steward, bekant som segervinnare vid Largs 1263 öfver den norske konungen Hakon, efterlemnade tvänne söner, James och John S. Den äldres son, Walter S., död 1326, äktade Mariora, Robert Bruces dotter, och erhöll derigenom för sina afkomlingar arfsrätt till Skotlands krona vid den kungliga mansstammens utslocknande. Då konung David II afled 1371 utan manliga arfvingar, blef derför Walter S:s son konung under namn af Robert II och stamfader för den i historien tragiskt ryktbara stuartska dynastien (se Skotland sp. 1322). Genom Jakob IV:s (1488--1513) gifte med Henrik VII:s af England dotter Margareta erhöll denna dynasti äfven anspråk på den engelska kronan. Dess siste manlige ättling i rätt nedstigande led, Jakob V, efterträddes vid sin död (1542) af dottern Maria. Genom sina anspråk på den engelska kronan, sin katolska politik och sitt giftermål med Henry Darnley, hufvudman för en andra gren af slägten S., störtade hon riket i djup förvirring samt förlorade krona och frihet. Hennes son Jakob VI blef vid drottning Elisabets död 1603 såsom närmaste arfvinge, under namnet Jakob I, äfven konung af England, der sedan huset Stuarts manliga linie, med undantag af tiden 1645--60, regerade, till 1688 (se England sp. 552--557). År 1689 öfverflyttades kronan till den qvinliga liniens närmaste representanter, Maria, den fördrifne Jakob II:s äldsta dotter, och hennes gemål Vilhelm af Oranien. Den senare följdes 1702 af den förras syster Anna, och efter hennes död 1714 bestegs tronen af Georg I, en dotterson af Jakob I:s dotter Elisabet och stamfader för det ännu regerande huset Hannover. Försök att återvinna makten gjordes, ehuru förgäfves, af den manliga liniens ättlingar, nämligen 1715 af Jakob Edvard, Jakob II:s son, kallad den äldre pretendenten, och 1745 af dennes son Karl Edvard, hertig af Albany, den s. k. yngre pretendenten. Linien utslocknade 1807 med Karl Edvards yngre broder Henrik Benedikt, vanligen benämnd kardinalen af York.
Ättlingar på sidolinien voro bl. a. Karl II:s naturlige söner, hertigarna af Monmouth och Grafton, samt hertigen af Berwick, naturlig son af Jakob II.
En annan i historien bekant gren af slägten S. var den, som härstammade från den ofvannämnde Alexander S:s yngre son John S. Dennes söner blefvo stamfäder för husen Lennox, Galloway och Buchan. Till det första af dessa hörde Maria S:s gemål Henry Darnley, såsom dotterdottersson af Henrik VII af England äfven arfsberättigad till engelska kronan. Hans brorsdotter, den sköna Arabella S., sattes 1611 i Tower, emedan hon i hemlighet förmält sig med William Seymour, af huset Tudors Suffolkgren, och derigenom stärkt sina egna anspråk på Englands krona, hvilka redan förut, ehuru henne omedvetet, gifvit anledning till en komplott med afsigt att upphöja, henne på tronen. Hon dog vansinnig i fängelset 1615.