England

England är den största delen af det förenade konungariket Storbritannien och Irland. Ordet tages än i vidsträcktare, än i inskränktare betydelse, näml. dels 1) såsom hela det britiska riket l. the British empire, d. v. s. Storbritannien och Irland jämte alla europeiska och utomeuropeiska besittningar och kolonier, dels 2) såsom britiska riket i Europa, d. v. s. Storbritannien och Irland, dels och vanligast 3) såsom södra delen af ön Storbritannien, hvilken noggrannare betecknas med namnet "E. och Wales", och dels slutligen 4) såsom det egentliga E., d. v. s. södra delen af ön Storbritannien, med undantag af Wales.

Läge, storlek och folkmängd. Det egentliga E:s sydligaste punkt ligger 49° 48' och nordligaste 55° 45' n. br., dess östligaste 1° 45' ö. l. och vestligaste 5° 44' v. l. (från Greenwich). Det gränsar i n. till Skotland, i v. till Wales och till de delar af Atlantiska hafvet, som benämnas Irländska sjön och S:t Georgs-kanalen; i s. sköljes det äfven af Atlantiska hafvet, näml. den del deraf, som kallas Engelska kanalen, och i ö. af Nordsjön. Ytinnehållet är 131,884 qvkm. 1871 var innevånareantalet 21,495,131. -- E. och Wales, eller hvad man vanligen menar med England, hafva ett ytinnehåll af 151,020 qvkm.; 1871 var folkmängden 22,712,266 och beräknades 1880 till 25,480,161 personer.

För E:s naturbeskaffenhet, författning och förvaltning, befolkningsförhållanden, materiella kultur m. m. äfvensom för E:s historia efter 1707,

d. v. s. efter real-unionen mellan E. och Skotland, redogöres under art. Storbritannien. Här meddelas en öfversigt af E:s historia för den tid, under hvilken detta land bildade en afslutad politisk enhet för sig, d. v. s. af

E:s historia till 1707.

Namnet E., d. v. s. englernas l. anglernas land, har, på grund af vissa historiska tilldragelser, fästs vid en del af det gamla Britannien, och E:s historia börjar följaktligen, strängt taget, först med dessa historiska tilldragelser, d. v. s. med den angliska bosättningen i Britannien under 400- och 500-talen. För sammanhangets skull meddelas likväl här en öfversigt af landets historia äfven före nämnda tidpunkt.

E. i äldsta tider. E:s äldsta kända innevånare voro britterna, ett folk af keltisk stam och den gren af keltiska stammen, som kallas den kymriska. Några forskare antaga, att landet var bebodt före kelternas tid,och att ur-innevånarna tillhörde en annan folkgren än den indo-europeiska, som kelterna tillhöra. Desse forskare betrakta åtskilliga af de fasta fornlemningarna i E. såsom minnesmärken af denna för-keltiska, befolkning och söka af fysiologiska skäl göra troligt, att denna befolkning utgör ett märkbart element i E:s nuvarande folkstock. Under måhända ett helt årtusende före Kristi födelse var E. bekant för fenicier och kartager, som hemtade sitt tenn från E., näml. från de efter denna metall uppkallade Kassiteriderna l. Tennöarna, med hvilket namn de gamle antagligen betecknade Cornwall och Scilly-öarna. Herodotus (omkr. 450 f. Kr.) är den förste skriftställare, som omnämner dessa Tennöar. Aristoteles (d. 322 f. Kr.) är den äldste kände författare, som använder ordet britisk. "I oceanen", säger han, "ligga två mycket stora öar, de s. k. britiska, nämligen Albion och Ierne". Med Albion menade han E. (och Skotland). Äfven romarna kallade E. i äldsta tider Albion. De gjorde sin första bekantskap med landet, när Caesar i sammanhang med sin strid mot Galliens kelter -- "i nästan alla galliska krig hade våra fiender fått hjelp från Britannien", säger Caesar -- företog sina två expeditioner (55 och 54 f. Kr.) till ön och der gjorde eröfringar. Caesar är den förste, som använder namnet Britannia om endast den större af de gamles "britiska öar" eller Albion, och som har meddelat en närmare beskrifning öfver ön och dess folk ("Comment. de Bello Gallico" 4:de b., 20:de--36:te kap., 5:te b., 5:te--25:te kap.). C:s benämning blef bestående, men hans eröfringar gingo snart förlorade.

E. romersk provins (43--410). Ett århundrade efter Caesar grepo romarna sig åter och på allvar an med eröfringen af Britannien, som 43 e. Kr. blef romersk provins. I synnerhet den ädle Agricola, som 77--84 var provinsens ståthållare, utbredde der romarnas välde och kultur. Han lyckades bl. a. förmå briterna att antaga romersk drägt och romerskt lefnadssätt. "Det der kallade de (briterna) i sin okunnighet civilisation", säger Tacitus ironiskt, "ehuru det endast var en del af deras träldom." Militäriskt och politiskt gjorde sig romerskt inflytande gällande lika fullständigt i E. som i någon annan af kejsaredömets provinser, men trots detta och trots druidismens undertryckande samt kristendomens införande blefvo E:s kelter icke på långt när så "romaniserade" som t. ex. Galliens, och dertill bidrog främst E:s insulära läge. Romarna eröfrade aldrig hela ön. I norra delen lefde okufvade stammar, de keltiske pikterna och skoterna, mot hvilka provinsen måste skyddas genom storartade försvarslinier (den vigtigaste, den s. k. Hadriani vall, gick öfver landets hela bredd, från Solway till Tynes mynning). Under ständiga strider mot pikter och skoter, hvilka t. ex. 396 öfversvämmade hela E. så långt söderut som till London, och mot ärelystna provincialer (t. ex. Carausius och Maximus), som upphäfde sig till motkejsare, behöllo romarne väldet öfver E. i nära fyrahundra år. Sedan 200-talets slut fingo de derjämte bestå en ganska allvarsam kamp mot de germanske krigareflockar, som från den motliggande Nordsjö-kusten gång på gång gjorde strandhugg i E. År 410 uppgåfvo romarna frivilligt besittningen af E., vare sig derför att de fruktade ett angrepp mot provinsen och insågo sin oförmåga att afvärja faran, eller emedan de behöfde sina legioner i andra delar af kejsarriket, der striden mot den germanska invasionen redan brann.

E. under angelsachserna och danskarna (449 --1066). Öfvergifne af romarna, som tagit deras frihet, men värjt deras land, återfingo briterna nu visserligen sitt oberoende, men kunde icke försvara det. De germanske stammarna, hvilkas angrepp från midten af 400-talet -- den första bosättningen uppgifves hafva egt rum i Kent, år 449 -- blefvo allt våldsammare, satte sig fast på skilda delar af E:s kust och ryckte under en omkr. etthundrasextioårig strid landet från briterna (449--607). Historien sprider ingen klarhet öfver enskildheterna i denna steg för steg, under blodiga fejder fortgående eröfring, genom sina följder "en af de vigtigaste händelser i Europas, i verldens historia". Endast den hel. Prosper af Aquitanien (d. omkr. 465) och Gildas, den äldste britiske krönikeskrifvaren (d. 570), meddela med eröfringen samtida, men knapphändiga och orediga upplysningar. Britiska sagor och fornengelska krönikor hafva deremot åtskilligt att förtälja om den germanska invandringen: om hennes i början vänskapliga karakter, då briternas "hertig", Vortigern, till hjelp mot pikter och skoter 449 kallade germanhöfdingarna Hengist samt Horsa samt till dem afstod Thanet (då en ö, nu en del af Kent); om hennes sedan fientliga art, då briterna på lif och död bestredo de påträngande germanerna rum (jfr t. ex. Artursagan). Briterna, hvilka af inkräktarna benämndes Welsh, d. ä. främlingar, trängdes undan åt vester och norr: i Wales' och Skotlands berg funno de till sist en tillflykt. I E. utrotades den britiska nationaliteten -- dock icke så i grund, att ej ett britiskt element ännu finnes qvar hos det engelska folket, äfven i de mest germaniserade delarna af ön; det britiska språket undertrycktes -- t. o. m. de gamla ortnamnen blefvo, med få undantag, ersatta med nya; kristendomen, som var allmänt antagen i den romerska provinsen, dukade under för

eröfrarnas hedniska tro, ja, sjelfva de kristna kyrkorna sopades bort från marken. Den germanska eröfringen var, kort sagdt, liktydig med tillintetgörelsen af förutvarande förhållanden i E. Inkräktarna tillhörde flere stammar; i historien om eröfringen omtalas i synnerhet tre: jutar, hvilkas namn och ursprung äro outredda, sachsare och angler l. engler. Briterna kallade eröfrarna med ett gemensamt namn sachsare, emedan de först kommo i beröring med denna stam. Eröfrarna sjelfve gåfvo sig som ett folk namnet engler, engelsmän (Forneng. angelcyn, engle,) antagligen emedan denna stam utbredde sig öfver ett större område än de öfriga; detta namn, såsom beteckning på hela folket, kom bland detsamma i allmänt bruk säkerligen icke långt efter bosättningen och blef beståndande. Benämningen angelsachser (jfr d. o.) nyttjades äfven i E., men blef der aldrig allmän; den har deremot upptagits af icke-engelska skriftställare och tillhör företrädesvis nyare tiden. -- Eröfringen var icke resultatet af ett enda stort gemensamt folkanlopp, utan företogs vid olika tidpunkter, från skilda håll af E:s hela östra och södra kust, af spridda flockar, som hade föga eller intet gemensamt. Följden deraf blef att en mängd af hvarandra oberoende småriken uppstod på de från briterna eröfrade områdena. Bland dessa intogo omsider sju eller åtta en mer framstående plats i historien, nämligen Kent, Sussex, Wessex, Essex (Forneng. Suthsexe, Westsexe och Eastsexe, d. ä. syd-, vest- och öst-sachsare), Eastanglia (d. ä. öst-englernas rike), Bernicia och Deira, hvilka två, n. om Humber belägna, riken sedermera förenades till ett, Northumberland, samt det mellersta E. omfattande Merce l. Mercien (d. ä. mark- eller gränsmännens land, så kalladt, emedan det låg vid britiska gränsen. Jfr Sv. Markerna, T. Mark). Man har kallat dessa riken med ett gemensamt namn heptarkien (af Grek. hepta, sju, och arche, herradöme). Dessa stater, i synnerhet de mäktigaste af dem, Wessex, Northumberland och Mercien, täflade med hvarandra om herraväldet, och stundom lyckades herskaren i ett af rikena, genom framgångar i krig eller personlig utmärkthet, blifva erkänd af flere eller alla bland de andra rikena såsom öfverherre, Bretwalda, d. ä. briternas beherskare. Wessex utgick segrande ur denna täflan, och dess konungahus, som ledde sina anor från den frejdade landtagaren Cerdic, Wessex' förste konung (omkr. 520), blef det herskande öfver E. Det var Egbert (802--837), som för alltid skaffade Wessex första rummet bland E:s riken. Kent, Sussex och Essex styrdes derefter af lydkonungar ur Cerdics ätt, men Mercien, Northumberland och Ostangeln af inhemska furstar, som erkände sig för Wessex' vasaller. E. har växt upp ur Wessex, liksom inför våra ögon Italien ur Piemont, Tyskland ur Preussen. E. såsom politisk enhet var på väg att bildas; det hade redan blifvit en enhet i kyrkligt afseende. 597 hade Augustinus i Kent börjat sin verksamhet såsom angelsachsernas apostel. Den nya läran utbreddes småningom, icke genom vapnens, utan genom exemplets makt, ty i regeln gaf de angelsachsiske konungarnas dop signalen till deras folks omvändelse. Inom ett århundrades förlopp var kristendomen allmänt antagen i E. Ett varmt religiöst lif vaknade der, och hängifne missionärer utgingo sedermera derifrån, bl. a. till de skandinaviska landen. Det blef E:s svar på den skandinaviska invasion, som ifrån Egberts tid med tilltagande styrka hemsökte angelsachsernas rike och tycktes skola bereda civilisation och kristendom i E. ny undergång. Vikingarna, företrädesvis danskar, upprättade riken i Northumberland, Ostangeln m. fl. trakter och eröfrade sjelfva Wessex (878). Egberts sonson, Alfred den store (871--901), lyckades från Somersetshires kärrtrakter, dit han måst sticka sig undan, väcka sina landsmän till en förtviflad kamp för friheten, och danskarna vräktes undan för folkresningens våg. Genom fördraget i Wedmor (878) inskränktes danskarnes välde till en början till nordöstra E., det sedermera s. k. Danelagen. Alfred ryckte upp sitt rike ur dess djupa förfall genom vis lagstiftning, sträng rikshushållning och omsorg för sitt folks andliga lyftning. Genom kristendomens spridning bland danskarna öppnade han utsigt till en fredligare beröring mellan de båda folken. Alfred återställde slutligen Egberts forna rike: Kent och Sussex införlifvades fullständigt, Mercien bragtes i en beroende ställning, och Wales samt danskarna i norr nödgades, åtminstone till namnet, erkänna Wessex' öfverhöghet. Wessex' makt var i ständigt stigande under hans närmaste efterträdare. Hans son, Edvard den äldre l. den oöfvervinnelige (901--25), gjorde sig till omedelbar herre öfver allt engelskt land s. om Humber och valdes, den förste bland E:s konungar, till "fader och herre" af kelterna i Strathclyde (Cumberland) och af skottarna (924). Alfreds sonsöner, Ethelstan (925--40), som segrade öfver nordmän och skottar i det mångbesjungna slaget vid Brunanborg, Edmund (940--46) och Edred (946--55) fortsatte utvidgningsverket. Med Northumberlands betvingande (under Edred) stod landet s. om Forth och Clyde färdigbildadt såsom en politisk enhet, och denna samlade landmassa kallades först från denna tid af folket sjelft allmänneligen England. Den politiska enheten var efter Edreds död på väg att springa sönder genom stridigheter inom konungafamiljen, men sammanknöts å nyo och stärktes i synnerhet af den vise ärkebiskop Dunstan, som under Edmunds son, Edgar (959--75), var själen i styrelsen. Förra hälften af 900-talet var det angelsachsiska rikets glansperiod; också prunkade dess herskare med sådana titlar som basilevs, imperator, caesar. Men under Edgars son, Ethelred II (979--1016), gick det hastigt utför med den angelsachsiska staten. Denna hade i sjelfva verket aldrig fått någon större inre fasthet, ty de forna smårikena hade icke öfvergifvit sin rivalitet, och fiendskapen mellan engelsmän och i landet bosatte danskar hade icke slocknat. E. saknade derför tillräcklig motståndskraft, när skandinaverna ånyo (sedan 980), under bl. a. Olof Tryggvesson och Sven Tveskägg, företogo anfall. Ethelred sökte hämma deras framfart icke med vapen, utan med guld. Men

den skatt han gång efter annan betalade vikingarna, danagäld, lockade nya skaror. Han grep då till ett olycksaligt medel att befria sig från sina besvärliga gäster: han uppmanade i hemlighet sina landsmän att på en viss dag (det var dagen efter Mårtensmässan 1002) öfverfalla och mörda Sven Tveskäggs vikingar, som, litande på en nyss ingången fred, i spridda flockar sorglöst kamperade i södra E. Detta fruktansvärda danamord kallade Sven till hämd (1003). Med grymt härjade land och en ofantlig danagäld fick Ethelred till en början böta för sin trolöshet, men 1013 måste han fly till Normandie, hvarefter hela hans rike föll i Svens händer. Denne dog redan i Febr. 1014, Ethelred kom tillbaka, och danskarna drogo sin kos. Men 1015 landade de åter i E. under befäl af Svens son, Knut. Denne tilltvang sig efter Ethelreds död, 1016, af dennes son Edmund Jernsida (April--Nov. 1016) rikets norra hälft (Danelagen), och sedan äfven Edmund aflidit, hyllades han såsom "hela Englands konung". Knut den store (1017--35) blef konung jämväl öfver Danmark (1018) och Norge (1028) samt erkändes för öfverherre af Skotland, Wenden och flere land. England hade han vunnit med svärd, men Englands folk vann han sedan genom aktning för angelsachsernas nationalitet, lagar och inrättningar, genom vördnad för kyrkan och genom det lugn hans kraftiga styrelse skänkte landet. "Han hade i sitt folks minne en plats vid Alfreds sida." Vid Knuts död tillföll E. hans son Harald Harfot (1035--40), men Danmark dennes halfbroder, Hardeknut. De båda rikena återförenades, för sista gången, under Hardeknuts regering (1040-- 42). Efter den danska konungaättens utslocknande valdes till konung Ethelred II:s son Edvard Bekännaren (1042--66). Denne, som fått sin uppfostran i Normandie (hans moder, Emma, var dotter af normandiske hertigen Richard I), var till språk och seder mera normand än engelsman, och normander kommo med honom till makt och betydenhet i E. "Hans val", säger Freeman, "var på sätt och vis begynnelsen till den normandiska eröfringen af E." Den mäktige jarl Godwin och dennes son Harald grepo till vapen och satte en dam för främlingarnas inflytande (1052). Harald Godwinsson blef rikets verklige styresman och utsågs efter den barnlöse Edvard af riksförsamlingen, witenagemot, till konung, 1066. En dubbel fara nalkades den nye konungen. I Yorkshire landade en norsk här under Harald Hårdråde, hvilken kom att eröfra E., dertill eggad af den engelske konungens biltoge broder, jarl Toste l. Tostig. Norrmännen blefvo emellertid slagne, vid Stamfordbridge (Stanfordbro), d. 24 Sept. 1066. Tre dagar senare landsteg en ny eröfrare, hertig Vilhelm II af Normandie, med 60,000 utvalde krigare på kusten af Sussex. Han hade af sin mödernefrände Edvard Bekännaren fått löfte (1051) på E:s krona -- betydelselöst, ty E. var ett valrike. Han hade sedermera, så påstod han, blifvit hyllad som Edvards efterträdare af Harald Godwinsson och mottagit löfte om dennes hjelp till kronans vinnande -- osannolikt. Harald hade vidare lofvat äkta Vilhelms dotter -- sant. Omedelbart efter Edvards död framställde Vilhelm sina anspråk på Cerdics tron. De tillbakavisades, och Harald svek sitt äktenskapslöfte. Öfverallt utmålades Harald såsom edsbrytare, och Vilhelm rustade till krig. Påfven Alexander II, som förtörnats öfver att engelsmännen hade afsatt ärkebiskop Robert af Canterbury, en normand till börden, och i stället valt en engelsman, Stigand, gaf Vilhelm en kraftig hjelp, då han slungade bannstrålen mot Harald. Under masken af ett korståg drog Vilhelm till eröfring, liksom Kristiern II år 1520. Harald ilade Vilhelm till mötes med en underlägsen här, men stupade i slaget vid Senlac, nära Hastings, d. 14 Okt. 1066. E. låg nu öppet för en ny invasion, den tredje under loppet af sexhundra år.

Inre förhållanden under den angelsachsiska tiden. Angelsachserna togo med sig till Britannien den gamla germanska demokratien. Hvarje scir (modern eng. shire), motsv. det fornsvenska fylket, landskapet, hade, liksom dess underafdelningar hundreds (hundare, härad), sitt ting, scirgemot, der lag stiftades och skipades och förvaltningsärenden afgjordes. De "ansenligaste" bland de frie männen förde der talan, medan de öfrige med yea- l. nay-rop gåfvo tillkänna sin åsigt om de olika förslagen. I spetsen för scir stod en höfding, ealdorman l. alderman, som, när landskapen sedermera samlades till rike, rice, under en konung, cyning l. king, nedsjönk till betydelse af endast kunglig ämbetsman. Konung valdes; men valet stannade inom samma familj, och kronan fick derigenom utseende af ärftlighet. Rikets gemensamma angelägenheter, t. ex. konungs till- l. afsättande, afgjordes på riksförsamlingen, witenagemot (d. ä. "de vises möte"), der de högste ämbetsmännen och magnaterna hade säte. Inom det angelsachsiska samhället funnos frie män och trälar (thrall). Alla fria män egde icke samma anseende; det fanns bland dem en skilnad mellan eorl (modern eng. earl, Sv. jarl) och ceorl (modern eng. churl, Sv. karl?). Eorlerna bildade ett slags bördsadel. Denna trängdes med tiden i skuggan af en tjenstemanna-adel, thegns, thegnarna (Sv. tignarmännen), som drogo sitt anseende deraf att de voro konungens eller någon hög herres män. Denne herre, som ursprungligen "hade dem i sitt bröd", bar derför ock namnet hlaford (modern eng. lord), d. ä. brödgifvaren. Mot slutet af det angelsachsiska rikets tillvaro inskränktes folkets gamla sjelfstyrelse i landskapen mer och mer, och den stora massan af mindre jordegare led farligt intrång i sin personliga frihet. På den andliga odlingens område intogo angelsachserna efter kristendomens införande en framstående plats bland folken. England var på Caedmons (d. omkr. 680) och Bedas (d. 735) tid lärdomens hemvist i norra Europa, och engelsmännen fingo först bland alla germaner en historisk literatur på modersmålet. -- Rörande skandinaverna i England hänvisas till Worsaaes arbeten "Den danske erobring af England og Normandiet" samt "Minder om de danske og normaendene i England, Skotland og Irland".

E. under de normandiske konungarna (1066 --1154). Vilhelm Eröfraren (the conqueror,

1066--87) vann 1066 endast en tredjedel af E., det sydöstra hörnet. Han lät dock s. å. kröna sig till E:s konung och eröfrade 1068--70 återstoden af landet. Den normandiska eröfringen blef af genomgripande betydelse för E. Detta lands senare medeltidshistoria visar endast den naturliga utvecklingen af de frön, som eröfringen utsådde. E. upphörde att vara "en verld för sig"; det kom i beröring med kontinentens folk. Det var föreningen med Normandie, som invecklade det i den skickelsedigra rivaliteten med Frankrike; det var eröfringen, företagen under påflig legalisation, som bragte E:s kyrka i ett förr okändt beroende af Rom. De normandiske konungarna grundlade med eröfringen en oinskränkt myndighet i sitt rike, på en tid, då konungamakten i det öfriga Europa var en skugga. Deras despotism befordrade sammansmältningen mellan de engelska och normandiska stammarna och framkallade denna nationens strid mot kronan, som genomgick århundraden och ledde till engelska folkets frihet. Den normandiska eröfringen blef icke så tillintetgörande, som den angelsachsiska varit. Sachsarna tyranniserades visserligen i början, och all makt och rikedom föllo normanderna till, men efter icke så lång tid uppslukade den angelsachsiska stammen den normandiska; och franska språket, ehuru ett par århundraden Englands officiella och kulturspråk (jfr Engelska språket), lyckades aldrig uttränga det angelsachsiska, utan måste sjelft gifva vika, dock qvarlemnande spår efter sig. Af dessa föreningar hafva det engelska folket och det engelska språket uppstått. -- Vilhelm Eröfraren indrog till kronan all landets jord (öfver hvilken på hans befallning Domesdaybook upprättades), med undantag af kyrkans, och utdelade deraf sedermera förläningar till sina anhängare. Han öfverförde till E. kontinentens länsväsen, men undvek en af dettas största faror -- statsupplösningen -- derigenom att han tvang E:s alla länsinnehafvare, vare sig de hade land af honom eller hans vasaller, att aflägga trohetsed till konungen. Så länge Vilhelm regerade, suckade angelsachserna under ett omenskligt förtryck, hvilket de genom flere uppror förgäfves sökte lindra. De skänkte likväl sitt understöd åt Eröfrarens son, Vilhelm Rufus (1087--1100), som, sin äldre broder Robert till förfång, ryckt till sig kronan och derför måste kämpa mot normanderna. Dessa sökte skaffa E:s krona åt Robert, som ärft Normandie. Vilhelms utpressningar och grymhet, för hvilka ärkebiskop Anselm af Canterbury rymde landet, framkallade mot styrelsen allmänt hat. För att afvända detta och vinna stöd mot den ofvannämnde Robert, som Henrik I Beauclerc (1100--35), Eröfrarens yngste son, efter sin broders föredöme, trängde från tronen, lofvade Henrik i ett slags konungaförsäkran (charta libertatum, charter) att följa "den gode Edvards (Bekännarens) lagar". Dessa hade under de normandiske jernherskarnas tid för engelsmännen blifvit symbolen af rätt och frihet. Men sedan Henrik genom förlikning lyckats afvärja Roberts anfall på E. (1101) och derpå från denne eröfrat Normandie (1106), blef hans regemente lika strängt som företrädarnes. Henrik hade fått sin dotter Matilda erkänd som sin efterträderska, men hans syster Adelas son, Stefan (1135--54), blef efter Henriks död vald till konung. Matilda, som var gift med grefve Gottfrid af Anjou eller Plantagenet, afstod emellertid ej från sin rätt. Hon landsteg 1139 i E. och valdes 1141 till "lady" (titeln "queen", drottning, användes ej). E. blef rof för ett långvarigt inbördeskrig med deraf härflytande anarki. 1153 slutades striden genom en öfverenskommelse, enligt hvilken Matildas son, Henrik, skulle blifva Stefans efterträdare.

Huset Plantagenet (1154--1485). Efter Stefans död bestegs tronen af den kraftige och regeringsduglige Henrik II Plantagenet (1154--89), som redan förut var herre öfver en ansenlig del, tredjedelen, af Frankrike, nämligen Normandie, Maine, Anjou och Touraine, som han ärft efter sina föräldrar, samt Poitou, Gascogne och Guienne, som han fått genom gifte med Eleonora af Guienne (1152). Han herskade således från Skotlands berg till Pyreneerna och var vida mäktigare än sin länsherre, den franske konungen. Han ökade sitt välde ytterligare med Bretagne och åtminstone till namnet, med Irland (1171). Det blef Henriks första uppgift att höja konungamakten, som sjunkit under anarkiens tid, gent emot länsadelns makt, som stigit, och emot kyrkan, hvars särskilda domsrätt och kanoniska val vid biskopstillsättningar gjorde den verldsliga myndigheten afbräck. Genom de ryktbara 16 konstitutionerna i Clarendon (1164) lyckades Henrik få det engelska presterskapet att medgifva inskränkningar i kyrkans makt i de bägge ofvannämnda fallen. Men när påfven Alexander III förkastade konstitutionerna, framträdde ärkebiskopen af Canterbury, Thomas Becket, Henriks forne vän och minister, såsom försvarare af Roms anspråk mot det engelska nationella konungadömets. Becket mördades (1170), Henrik gjorde skenbara eftergifter åt Rom, men behöll i sjelfva verket en på hans tid ojämförligt stor myndighet i förhållande till kyrkan. Henrik skaffade kronan ett betydande öfvertag öfver vasallerna, då han beviljade dem rätt att, i stället för personlig inställelse till krigstjenst, erlägga en bestämd afgift, scutagium l. escuage. Ty medelst scutagium kunde konungen underhålla legotrupper, och dessa gåfvo honom en snabb och säker hjelp, icke minst mot upproriske vasaller. Genom Assize of arms (1181) infördes en ny förändring i krigsväsendet, i det nationalhären rekryterades genom allmän värnepligt. Rättskipningen förbättrades genom rikets indelning i sex distrikt (circuits), der assiserna (assizes) eller kringresande öfverdomare på bestämda tider höllo ting, och genom förordningarna om edsvurne mäns utslag vid rättegångar lades fröet till den för E. så karakteristiska juryn. Henriks sista regeringstid oroades af krig mot Frankrike och af hans söners uppror. Han efterträddes af sin andre son, Richard I Lejonhjerta (1189--99), folksagornas hjelte. Medan denne kämpade i det heliga landet såsom deltagare i tredje korståget (1189--92), begagnade hans yngre broder Johan tillfället att göra uppror mot den af Richard tillsatte riksföreståndaren, William

Longchamp, och ingick förbindelse med Frankrike samt bemäktigade sig, vid ryktet om Richards död, regeringen. Vid Richards återkomst till E. (1194) -- det var andra och sista gången han besökte denna del af sitt rike -- måste Johan träda tillbaka. Trots sitt lömska beteende fick Johan utan land (1199--1216) sedermera efterträda sin broder på Englands tron, enligt dennes eget förordnande. Men i Anjou, der strängare begrepp om arfsrätt gjort sig gällande, erkändes Artur, son af Johans äldre broder Gottfrid. Af fientlighet mot Johan tog franske konungen Filip August Arturs hyllning för samtliga engelska besittningarna i Frankrike. När Artur mördades (1203), såsom det ovederlagda ryktet förkunnade, genom Johans åtgärd, bemäktigade sig Filip August, stödd på pärernas dom, mördarens franska län, så när som på Aquitanien. Kort derefter råkade Johan i förvecklingar med påfven Innocentius III, hvilka ledde till den engelska konungamaktens djupaste förnedring. Johan vägrade att erkänna den af påfven tillsatte ärkebiskopen i Canterbury, Langton, och förgrep sig derjämte på kyrkans egendom, hvilket hade till följd att Innocentius förklarade Johan afsatt och inbjöd franske konungen till E:s eröfring (1212). Då Filip August redde sig dertill, skyndade Johan att afvärja faran genom att förklara E. och Irland vara den romerska stolens egendom och hylla påfven såsom sin länsherre för dessa länder (1213). I förening med kejsar Otto IV och andra kontinentens furstar angrep Johan sedermera Filip August, men led ett förkrossande nederlag vid Bouvines (1214). Vid hemkomsten möttes han af uppror och tvangs medelst vapenmakt af sina förbittrade undersåtar, mot hvilkas lif, rätt och frihet den fege tyrannen oupphörligt våldfört sig, att den 15 Juni 1215 (på ängen Runingmed l. Runnymede, mellan Windsor och Stan) underteckna Magna charta l. det stora frihetsbrefvet. Detta satte en dam för kungligt godtycke, framför allt genom att stadga alla frie mäns säkerhet till lif, frihet och egendom samt genom att legalisera väpnadt motstånd mot kronan, om hon bröte mot kartans bestämmelser. Magna charta, på hvilken engelsmännen med stolthet peka tillbaka såsom sin frihets grundval, var Johan ett olidligt tvång; han lyckades få henne upphäfd af påfven (s. å.), hvarpå han skoningslöst rasade mot hennes upphofsmän, som blifvit bannlyste. Endast hans död förekom, att Englands krona öfvergick till hans gamle fiende Filip Augusts son, Ludvig, hvilken på de förtviflade engelsmännens begäran landstigit i E. för att bemäktiga sig tronen. Kronan bevarades åt Johans minderårige son Henrik III (1216--72), af grefven af Pembroke, rikets "protektor" (1216--19), som slog Ludvig vid Lincoln (1217). Henriks regeringstid bildar, liksom hans faders, epok i engelska statsförfattningens historia genom följderna af den på nytt uppflammande striden mellan kronan och nationen. Henriks motgångar i krig mot Frankrike (1242--43), den gunst han visade utländingar, de oerhörda utpressningar påfvestolen tillät sig mot sitt "län" E. och slutligen en fruktansvärd hungersnöd (1257) satte folket i jäsning. På en herredag eller, såsom rikets allmänna rådsmöten vid denna tid började kallas, ett parlament i Oxford 1258 ("the mad parliament" l. "det galna parlamentet") beslötos vissa stadgar, Oxfordsprovisionerna, som konungen nödgades med ed bekräfta. Genom Oxfordsprovisionerna lades all makten i baronernas händer. Då Henrik, liksom sin far, lät påfven lösa sig från eden (1261), utbröt ett inbördeskrig. Oppositionens ledare, Simon af Montfort, slog det kungliga partiet vid Lewes (1264) och tog konungen samt dennes broder, Richard af Cornwall, till fånga, men fann ej vapenlyckans stöd tillräckligt, utan sökte hela folkets. Till det parlament, som i Jan. 1265 sammanträdde i London, kallade han nämligen, utom baroner och prelater, hvilka dittills ensamme varit medlemmar af parlamentet, äfven ombud för grefskapen (två riddare för hvarje) och städerna. Derigenom drog han ett demokratiskt element in uti Englands politiska lif, såsom några år förut Magnus Eriksson åsyftat att göra i Sveriges, då han till en herredag (1359) kallade bönder och köpstadsmän, och såsom Engelbrekt verkligen gjorde sjuttio år senare (1435). Simon af Montfort lade genom inkallande af kommunernas representanter (commons) grunden till underhuset (the house of commons), dit tyngdpunkten af parlamentets makt om sider föll. Montfort stupade vid Evesham redan samma år han kallat underhuset till lif; om Oxfordsprovisionerna blef ej vidare tal, men Henrik bekräftade på nytt Magna charta (1265). Underhuset, en revolutionens skapelse, föll för tillfället med revolutionen, men blef, såsom erkänd del af parlamentet, en årligen sammanträdande representation med lagfästa rättigheter redan under Henriks son Edvard I (1272--1307), "en furste, som bland alla regenter i E. sedan Eröfrarens tid ej haft sin like i klokhet, i mandom och i lycka". Edvard tvangs nämligen att i den ryktbara Confirmatio chartarum l. "kartornas bekräftelse" (1297) erkänna parlamentets skattebevillningsrätt. Äfven andra statsakter hafva gjort Edvards regering ryktbar i den engelska lagstiftningens historia, t. ex. statutet De religiosis (1279), som betog kyrkan tillfälle till förvärf af jordagods, och statutet Quia emptores (1290), som förbjöd sub-infeodation. Edvard satte sig till mål att förena hela den britiska ön under sitt välde. Han eröfrade Wales (1282), hvarefter hans der (1284) födde son Edvard 1301 fick titel "prins af Wales", en titel, som sedan dess burits af Englands tronföljare. Han erkändes såsom Skotlands övferherre (1292), men icke nöjd dermed sökte han fullständigt underkufva detta land, hvars folk genom hans angrepp drefs till en förtviflad frihetsstrid. Tvänne gånger tycktes han ock hafva nått sitt mål, nämligen efter sin seger öfver konung John Baliol vid Dunbar (1296) och efter frihetshjelten William Wallaces tillfångatagande och afrättning (1305). Men Robert Bruce den yngre svingade sig (1306) upp till konung i Skotland och tryggade detta lands oberoende genom segern vid Bannockburn (1314) öfver Edvards efterträdare, Edvard II (1307--27). Denne oduglige furste, som öfverlemnade makten åt allmänt hatade gunstlingar (gascognaren Piers Gaveston, de bägge

Despensers, far och son, m. fl.), retade baronerna till flere uppror mot sig. 1310 nödgades han för en längre tid lemna all makten åt tjugoen prelater och baroner, de s. k. ordainers, och 1326 utbröt mot honom en af hans egen gemål, Isabella, börjad revolution, som 1327 ledde till hans högtidliga afsättning af parlamentet. Edvard efterträddes af sin son Edvard III (1327--77). Isabella och hennes gunstling, Roger Mortimer, styrde till 1330, då Edvard tog statsrodret i egna händer. När i Frankrike Filip den skönes ätt utdog på manslinien (1328), framställde Edvard, i egenskap af Filips dotterson, arfsanspråk på franska tronen. De afvisades, och han erkände till en början Filip VI af Valois såsom konung, när han hyllade honom såsom sin länsherre för hertigdömet Guienne (1329). Men då Filip understödde skottarna, med hvilka engelsmännen åter råkat i krig, antog Edvard (1337) titeln Frankrikes konung och öfverföll "usurpatorn" Filip med ett krig, som t. o. m. engelska författare kalla "orättmätigt". Hans angrepp gaf uppslag till det ryktbara "hundraårskriget" (1339--1453) med Frankrike, en fejd, som begyntes för att tillfredsställa ett rent personligt intresse, men som växte ut till ett nationalkrig af snart sagdt exempellöst omfång och för sekler befäste hatet mellan fransmän och engelsmän. Krigets första skede (tiden för Edvards äldste sons, Svarte prinsens, hjeltedater) betecknas af engelsmännens glänsande framgångar -- segrarna vid Sluys (1340), Crécy (1346) och Poitiers (1356) samt Calais' intagande (1347) -- och afslutas genom freden i Bretigny (1360). Edvard nedlade anspråken på franska kronan, men behöll med full suveränitet sina eröfringar i Frankrike, nämligen Guienne, Gascogne, Poitou, Saintonge, Angoumois, Ponthieu och Calais. Då fransmännen förnyade kriget (1368), återtog Edvard titeln konung af Frankrike, men förlorade i kriget alla sina besittningar på kontinenten, utom Calais. De långvariga krigen alstrade ständiga penningebehof och bragte derigenom kronan i allt större beroende af parlamentet, hvilket först under Edvards tid började sammanträda på två kamrar, Öfverhuset och Underhuset (det hade förut öfverlagt på fyra afdelningar). Underhusets rätt att bevilja skatter, att deltaga i lagstiftningen och att ställa kronans ministrar till ansvar -- engelska författningens vigtigaste grundsatser -- vunno under denna tid i stadga. I synnerhet de sista åren af Edvards regering, då konungens tredje son, Johan af Lancaster, var den egentligen styrande, utmärktes af en framgångsrik parlamentsopposition, ledd af ingen mindre än prinsen af Wales, Svarte prinsen. Mot slutet af Edvards regering verkade den, till en del på grund af sitt franskhat, påfvefientlige reformatorn Johan Wicliffe, d. 1384. (Påfvarna stodo på den tiden, "babyloniska fångenskapens" tid, i beroende af Frankrike.) Hans uppträdande bidrog att framkalla det fruktansvärda, åt kommunism syftande uppror, som det förtryckta landtfolket (the villeins) med Wat Tyler i spetsen anställde (1381) under Edvards efterträdare, Richard II (1377--99), Svarte prinsens son. Richards regering fylldes för öfrigt af strider med parlamentet och är "från konstitutionell synpunkt den intressantaste delen af E:s äldre historia". Sedan Richards gunstlingar (en Michael de la Pole, en Robert Vere) störtats (1386), antvardade parlamentet rikets styrelse åt ett råd eller en komité med hertigen af Gloucester, konungens farbroder, i spetsen. 1380 lyckades Richard genom en statskupp återvinna makten och regerade tämligen konstitutionell till 1397, då han störtade Gloucester, bragte en mängd af sina öfriga politiska motståndare om lifvet och började föra ett fullkomligt despotiskt regemente. Hans kusin Henrik Bolingbroke, Johans af Lancaster son, som (1398) landsförvisats och hindrades taga arf efter sin (1399 aflidne) fader, höjde 1399, jämte flere medlemmar af högadeln upprorsfanan, medan Richard var i Irland. Konungen öfvergafs af sitt folk, hvars alla rättigheter han trampat under fötterna, tillfångatogs och tvangs att afsäga sig kronan (Sept. 1399), hvarefter Bolingbroke under namnet Henrik IV (1399--1413) af parlamentet erkändes såsom konung. Med Henriks val, hvarigenom huset Lancaster besteg tronen, lades fröet till det vilda arfföljdskrig, som under 1400-talet skulle skaka E. Genom Henriks val kränktes arfsrätten till kronan, hvilken alltifrån Edvard II:s tid betraktats såsom oinskränkt ärftlig enligt landets allmänna lag. När med Richard II Edvard III:s äldste sons linie gick tronen förlustig, hade alltså närmaste ättling af denne Edvards andre son, Lionel, bort komma i fråga, men ingalunda Henrik, sonen af hans tredje son. Så starkt var föreställningen om arfsrättens nödvändighet utvecklad, att Henrik IV sjelf stödde sin rätt till kronan mindre på parlamentets val än på några grumliga arfsanspråk såsom den äldste i rätt nedstigande linie härstammande ättlingen af "den gode herren, konung Henrik III". Henrik IV hade att bekämpa en mängd uppror, dels af walesarna (som för en tid gjorde sig sjelfständige under Owen Glyndwr, d. 1415), dels af slägten Percy. Han sökte sitt stöd hos presterskapet och anställde på dess begäran grymma förföljelser (de första kättarebålen i E.) mot Lollarderna, Wicliffes anhängare. Hans son Henrik V (1413--22), en af E:s störste statsmän och krigare, återupptog 1415 med energi kampen mot Frankrike, som vid denna tid sönderslets af inbördeskrig (strider mellan det burgundiska och det orleanska partiet). Det tyckes hafva varit Henriks föresats att, om icke alla de områden kunde återvinnas, som Henrik II Plantagenet egt och Bretigny-freden gifvit E., till hvad pris som helst söka återeröfra åtminstone Normandie. Efter engelsmännens intagande af Harfleur och strålande seger vid Azincourt (1415) följde också detta lands fullständiga eröfring (1419). Det burgundiska partiet och Karl VI:s gemål, Isabella, slöto sig derefter till Henrik och erkände honom, genom fördraget i Troyes (1420), i den svagsinte Karl VI:s namn för denne konungs arfvinge till franska kronan. Henrik V dog redan 1422 under kampen mot Frankrikes verklige dauphin l. kronprins, sedan han från denne eröfrat nästan hela Frankrike norr om Loire. Samma år dog äfven Karl VI. Henriks knappt årsgamle son, Henrik VI (1422--61), förenade E:s och Frankrikes kronor

på sitt hufvud, men engelsmännen måste kämpa mot Karl VI:s son, Karl VII, som orleanska partiet utropat till konung. Efter jungfruns af Orléans uppträdande (1429) gick det ohjelpligt bakut för engelsmännen, och till deras motgångar bidrog ytterligare att deras allians med burgundiska partiet upphörde (1435), och att den ene af Henriks förmyndare, den utmärkte hertigen af Bedford, afled (s. å.). När krigslågan slocknade (1453), voro Calais med dess område och de Normandiska öarna allt hvad Henrik, "Frankrikes konung", egde qvar af Frankrike. Snart rycktes äfven E. ur hans händer. Förlusterna i Frankrike och det inflytande Henriks gemål, den till börden franska, maktlystna Margareta utöfvade, gjorde regeringen impopulär. Deraf begagnade sig den duglige och folkkäre hertig Richard af York, som 1454, under konungens sinnessjukdom, varit rikets protektor, för att med vapen göra sina anspråk på kronan gällande. Han härstammade nämligen på mödernet från Edvard III:s andre son. Dessutom ledde han på fädernet sina anor upp till samme konungs fjerde son, Edmund af York. I förbindelse med grefven af Warwick började Richard huset Yorks strid mot huset Lancaster, eller, såsom den vanligen kallas, "Rosornas krig" l. "Krigen mellan Röda och Hvita rosen" (1455--85), emedan den lancasterska slägten förde en röd ros i sitt vapen, den yorkska en hvit. Efter Warwicks seger vid Northampton, 1460, blef Richard af Henrik erkänd för tronarfvinge, men blef s. å. slagen och afrättad vid Wakefield. I Mars 1461 utropade yorkska partiet hans son till konung, Edvard IV (1461--83), och striden fortsattes. Edvard segrade vid Towton (1461) och Hexham (1464) samt tog Henrik till fånga. Edvards giftermål dref Warwick till affall från honom. Denne försonade sig med Röda rosen, landsteg 1470 i E. med en utländsk här och lät utropa Henrik VI till konung. Edvard måste lemna landet, men återkom i Mars 1471, fick London i sina händer, slog "konungamakaren" Warwick vid Barnet (d. 14 April) och lancasterska partiets sista här vid Tewkesbury (d. 4 Maj), der drottning Margareta blef fången, och hennes son, prins Edvard af Wales, mördades. Samma år dog Henrik VI såsom fånge i Towern. Lancasterska huset var nu utgånget på svärdssidan, och dess anhängare föllo offer för en blodig förföljelse. Huset York tycktes tryggadt i sin besittning af makten, och det började rasa mot sig sjelf. Edvards trettonårige son och efterträdare, Edvard V (April--Juni 1483), förklarades af parlamentet för illegitim, och hans misskapade, men högt begåfvade och ärelystne farbroder, Richard af Gloucester, utropades till konung. Richard III (1483--85), som redan förut stått i dåligt rop såsom misstänkt för mord på Edvard af Wales, dennes fader, Henrik VI, och sin egen broder Georg af Clarence (1478),ökade afskyn för sig genom att, såsom allmänt troddes, bringa Edvard V och dennes broder om lifvet. Nationen vände sig ifrån honom, hur duglig han än visade sig som regent, och hur konstitutionelt han än styrde. Både Röda och Hvita rosens anhängare vände sina blickar till den landsflyktige Henrik Tudor, grefve af Richmond, en man, som på fädernet var af en gammal walesisk ätt, men genom sin mor härstammade från en yngre gren af lancasterska huset och betraktades såsom dess hufvudman. Ett giftermål tilltänktes mellan honom och Edvard IV:s dotter, Elisabet af York (som efter sina bröders död hade närmaste rätten till kronan), emedan de bägge liniernas anspråk derigenom skulle förenas hos ett par. Richards planer på Elisabets hand påskyndade Henriks verksamhet. Han landsteg i Wales, samlade en här och mötte med underlägsna krafter Richard vid Bosworth (d. 22 Aug. 1485), der denne genom Stanleys och Northumberlands förräderi förlorade slaget och fann sin död. Han var den siste Plantagenet. Henrik utropades till konung på sjelfva slagfältet, och parlamentet stadgade sedermera kronans ärftlighet bland hans efterkommande. Dermed slutade Rosornas krig. De skördade E:s gamla högadel, men bragte för öfrigt mindre förödelse öfver landet, än deras långvarighet gifver anledning förmoda. Genom högadelns utrotande sjönk öfverhusets inflytande och derigenom äfven nationens förmåga att motstå kronan, ty utom adeln fanns ännu ingen makt i samhället -- om icke kyrkan, men hon föll för Henrik VIII -- nog stark att framgångsrikt kunna bekämpa konungamakten. Också blef denna genom och efter Rosornas krig af en helt annan natur än före dem. Engelsmännen begagna uttrycket the new monarchy (den nya monarkien) för att beteckna arten af det engelska konunga-dömet från Edvard IV:s till Elisabets dagar och förstå dermed en otyglad despotism. -- Vid medeltidens slut hade lifegenskapen genom talrika frigifningar upphört i större delen af E.

Huset Tudor (1485--1603). Med Henrik VII (1485--1509), "den förste britiske konungen af E.", uppsteg på tronen en dynasti af högt begåfvade regenter, som, genom en storartad nationell politik och förmåga att böja eller, i nödfall, böja sig för parlamentet, upprätthöllo en stark regering och lyfte E. till en stormakt. Henriks regering stördes i början genom uppror af föregifna York-ättlingar (Lambert Simnel, Perkin Warbeck) och stridigheter med Frankrike (engelsk landstigning i detta land och belägring af Boulogne, 1492), men var under de sista tio åren fredlig. Henrik skaffade sig genom sträng hushållning, reduktion af kronogods, handelns och industriens främjande o. d. en fylld skattkammare och gjorde sig sålunda oberoende af parlamentet (under Henriks tretton sista år sammankallades parlamentet endast en gång). Genom organiseringen af den ryktbara domstolen Stjernkammaren (Star-chamber) gaf han despotismen medel att förfölja och döda under sken af lag. Hans sons, Henrik VIII:s, regering (1509--47) är märklig framför allt genom E:s lösslitande från påfvestolen och begynnande anslutning till reformationen. I början, då den ärelystne kardinal Thomas Wolsey (1513-- 29) stod i spetsen för ärendena, var styrelsens uppmärksamhet riktad företrädesvis utåt. Henrik VIII:s utrikespolitik var tämligen hållningslös; om i densamma fanns någon ledande tanke, var det den att försvaga Frankrike, der han gjorde anspråk på de gamla engelska besittningarna. I

förening med Ferdinand den katolske, hvars dotter Katarina han äktade (1509), och såsom medlem af Heliga ligan bekrigade han (1512--14) detta land och dess bundsförvandt Skotland (seger öfver fransmännen vid Guinegate, 1513, och öfver skottarna vid Flodden s. å.), men utan resultat. Han vann icke häller någonting på sin allians med Karl V (Katarinas systerson) i dennes första krig mot Frankrike (Henriks infall i Picardie 1522, 1523). Han gjorde deremot stora eröfringar inom sitt eget rike, för sin egen makt. Henrik stod i början på god fot med Rom och fick (1521) t. o. m. af Leo X, för sin ifver att bekämpa den reformatoriska rörelsen, titeln "Trons försvarare" (Defensor fidei). Men då Klemens VII vägrade att upplösa Henriks äktenskap med Katarina, hvilken konungen ville öfvergifva för Anna Boleyn, skedde en fullständig brytning med Rom. Wolsey, som fört de misslyckade underhandlingarna med påfven, störtades (1529), och presterskapet tvangs (1531) att erkänna konungen såsom engelska kyrkans öfverhufvud (supreme head on earth of the church). Äktenskapet med Katarina förklarades (1533) ogiltigt af Canterburys nye ärkebiskop, Thomas Cranmer, hvilken jämte den förskräcklige Thomas Cromwell efter Wolsey ärft platsen såsom Henriks förtrogne. 1534 bekräftade parlamentet högtidligen det kungliga suprematet. Derefter skreds till en reduktion af klostergodsen (som omfattade 1/5 af E:s jord). På grund af parlamentsbeslut indrogos 1536 de mindre klostren -- hvilket i norra E. framkallade ett stort uppror, Pilgrimage of grace -- och sedermera indrogos under hand äfven de större. E. hade fått sin Vesterås recess och sina Vesterås ordinantia. Begynnelsen hade skett till de kyrkoförändringar, hvilka skulle fortgå under en mansålder, och hvilka sammanlagdt bilda den engelska reformationen. Henrik VIII var i ännu mindre grad än Gustaf Vasa en reformator af religiösa skäl. Hans reformer afsågo uteslutande ett politiskt mål. Suprematet frånhändes Rom, men sjelfva bekännelsen, sådan hon fastställdes genom 1536 och 1539 års trosartiklar, afvek i synnerhet i de sistnämnda (de sex s. k. blodsartiklarna) föga från den romersk-katolska läran. Den, som förnekade transsubstantiationen, straffades icke mindre än den, som vägrade aflägga suprematseden. E:s religion hade blifvit en "påfvelära utan påfven" (popery without the pope), förhatlig för både Roms och de store kyrkoreformatorernas anhängare. Protestantismen hade vunnit många vänner i E., bl. a. Cranmer och Cromwell. Den senare hämmade förföljelserna mot protestanterna och sökte att till hjelp mot kejsaren och katolikerna binda konungen vid reformationens sak genom att närma honom till Nord-Tysklands protestantiska furstar. Han trodde detta skola vinnas genom Henriks giftermål med Anna af Cleve, men Henriks missbelåtenhet med den nya bruden störtade Cromwell (1540), liksom en föregående äktenskapsfråga störtat Wolsey. Det katolska elementet fick nu öfvervigt inom styrelsen. Nytt förbund ingicks med kejsaren (1543) mot Frankrike och Skotland. Fransmännen hade understödt sistnämnda land, med hvilket Henrik råkat i krig (1541), och hvilket han efter Jakob V Stuarts död (1542) hoppats kunna fästa vid E. genom ett framtida giftermål mellan sin son, Edvard, och Skotlands späda drottning, Maria Stuart. Kriget mot de bägge makterna fördes icke utan militära framgångar för engelsmännen (Edinburghs eröfring, 1542; Boulognes intagande, 1544). Under Henriks sista år svängde makten mellan ett antiprotestantiskt parti, med biskop Gardiner och hertigen af Norfolk i spetsen, och reformpartiet, ledt af Cranmer och earlen af Hertford. Vid Henriks död (1547) hade det senare öfvervigten. Medlemmar af detta parti förordnades till förmyndare för Henriks son, Edvard VI (1547--53), och genomdrefvo en kyrkoförändring i protestantisk riktning, närmare bestämd genom de af Cranmer utarbetade "Fyrtiotvå artiklarna" (1551). Earlen af Hertford, sedermera hertig af Somerset, var 1547--49 styrelsens ledare, men störtades af den äregirige John Dudley, hertig af Northumberland. Denne förmådde Edvard att, med förbigående af sina halfsystrar Maria och Elisabet, utse till sin efterträderska Jane Grey, Northumberlands sonhustru. Hon blef äfven utropad till drottning ("niodagars-drottningen"), men måste genast vika för Henrik VIII:s och Katarinas dotter Maria (1553--58). Med henne kom en våldsam katolsk reaktion. Den reformerta kulten afskaffades genast, och Henrik VIII:s kyrka återställdes. Det stannade icke dervid. Knappt hade Maria (1554) gift sig med konung Filip af Neapel (efter 1556 Filip II af Spanien), förrän äfven det kungliga suprematet afskaffades, och engelska kyrkan -- enligt ett parlamentsbeslut -- lades under påfvens lydno. Från 1555 till Marias död pågick en fruktansvärd förföljelse mot protestanterna (Ridley, Latimer, Cranmer dödades), hvilken förskaffade Maria namnet "den blodiga". Genom sin gemål indrogs hon i ett krig med Frankrike (1557), under hvilket engelsmännens sista fastlandsbesittning, Calais, gick förlorad (1558). Efter Marias död intogs tronen af hennes halfsyster Elisabet (1558--1603), Anna Boleyns dotter. I katolikernas ögon var Elisabet illegitim och följaktligen oberättigad till kronan, men deremot Maria Stuart af Skotland, såsom Henrik VII:s dottersons dotter, den närmaste tronarfvingen. Maria och hennes dåvarande gemål, Frans (sedermera Frans II af Frankrike), antogo också genast titeln drottning och konung af E. Så framträdde Maria redan från början såsom Elisahets vedersakare. "Vid Frankrikes hof, på Skotlands tron, eller i sitt fängelse var Maria medelpunkten för det romerska partiets alla förhoppningar och konspirationer." För Elisabet återstod ingenting annat än att fast sluta sig till protestantismen. Förbindelsen med Rom bröts genast, suprematet återgick till kronan, och kyrkan ställdes, genom Common prayer och de "Trettionio artiklarna" (1562), på den protestantiska grund, som lagts under Edvard VI:s regering. Denna af parlament och konungamakt skapade statskyrka, Episkopalkyrkan (se d. o.), fick, genom sin calvinska bekännelse, katolikerna och, genom sin mycket katolska liturgi samt monarkiska författning, de rena, i

kyrkoförfattningsväg republikanske calvinisterna l. puritanerna till sina fiender. E:s historia under 1500- och 1600-talen karakteriseras af dessa religiösa fraktioners strid med hvarandra. Katoliker och puritaner sökte hvar på sitt håll komma först till frihet, sedan till herravälde, ty fördragsamhet kände ingen. Episkopalkyrkan sökte häfda sin maktställning och förtryckte dem, som icke ville foga sig i hennes form, non-konformisterna. Hon fick ett verksamt förföljelsemedel i den under Elisabets regering inrättade "Höga kommissionen" (Court of high commission). Det var i synnerhet katolikerna, som vunno martyrkronan. De voro också de farligaste genom sina förbindelser med främmande katolska makter. Sedan Maria blifvit engelsk statsfånge (1569), arbetade de genom öppet uppror (1569) och i flere sammansvärjningar (t. ex. Norfolks 1569, 1572 och Babingtons 1586) på att mörda Elisabet, bereda protestantismens undergång och sätta Maria på tronen. Maria Stuart fick med sitt lif plikta för dessa syften (1587). Religiösa, politiska och personliga skäl drefvo Elisabet till en oförsonlig strid med katolicismen och framför allt mot den katolska fanatismens inkarnation, Filip II af Spanien. E. blef den protestantiska sakens stöd i Europa, det hjelpte Frankrikes hugenotter mot Guiserna och nederländarna i dessas frihetskrig mot Spanien samt besegrade Filips "oöfvervinneliga armada" (1588). På samma gång E., under ledning af sin "stora drottning" och hennes utmärkte ministrar (en Cecil, en Walsingham) intog en bestämd och betydande politisk ställning i Europa, började det äfven grundlägga sin makt på hafvet (genom Drake, Cavendish, Raleigh) och i främmande verldsdelar samt sin verldshandel (kolonien Virginias anläggning; Ostindiska kompaniets uppkomst, 1600). E. närmade sig derjämte det mål flere af dess konungar eftersträfvat: de britiska öarnas enhet. Irland, der Hugh O'Neil framkallat ett farligt uppror, som Elisabets gunstling Essex icke lyckades nedslå (1599), lades af Mountjoy fullkomligt under E:s välde (1603). Och Skotland förenades i personalunion med E., då efter Elisabets död

Huset Stuart (1603--49) med Marias och Darnleys son Jakob I (1603--25) besteg E:s tron. Regenterna af denna ätt pockade mera på makt än Tudorerna, men saknade desses snille och kraft; de läto predika om konungadömets gudomliga ursprung och konungens nåd såsom källan till folkets friheter på en tid, då engelska folket mer än förut var känsligt för rättskränkningar och mer än förut i stånd att hämnas dem. För att enväldigt kunna beherska sina undersåtar tvekade de ej att sälja sig åt utlandet och förspilla E:s stora uppgift i Europa, sådan Elisabet fattat den. De förtryckte non-konformisterna, framför allt de protestantiske, genom statskyrkan (Jakob I, Karl I) och förrådde slutligen statskyrkan åt non-konformisterna, det vill här säga katolikerna (Karl II, Jakob II). Genom allt detta sårade de sitt folks religiösa, politiska och nationella känslor: de lekte med revolutioner och förgingos i dem. -- Jakob, som i början mildrat strafflagarna mot katolikerna, skärpte dem åter efter Krutkonspirationen (1605). Puritanernas begäran om en reform inom kyrkan till deras förmån (1604) ledde till ett motsatt resultat. Jakobs bägge första parlament (1610--11, 1614), som ogillade hans tilltag att egenmäktigt pålägga tullatgifter, vägrade bevillningar och upplöstes. Konungen slöt då (1614) förbindelse med Spanien -- nationens och protestantismens dödsfiende -- för att få sin tomma skattkammare fylld och lemnade i begynnelsen sin måg, Fredrik V af Pfalz, utan hjelp i trettioåriga kriget. När han 1621 af sitt tredje parlament, som angrep monopol- och privilegie-ofoget samt störtade Bacon, begärde medel för att understödja Pfalz, uppfordrades han att skilja sig från Spanien och fick en obetydlig bevillning. Jakob upplöste i vredesmod äfven detta parlament och lät genom sin gunstling, hertigen af Buckingham, föreslå spanska hofvet en äktenskapsförbindelse mellan sin son Karl och en infantinna, i hopp att sålunda vinna Spanien för Pfalz (1623). Planen strandade, styrelsen bröt med Spanien, fick af 1624 års parlament ett ringa anslag och skickade en kår på 2,000 man under Mansfeld till Tyskland. Under Jakobs son, Karl I (1625--49), fortsattes, med stigande förbittring, striden emellan krona och parlament. 1625 och 1626 års parlament upplöstes. Det förra hade fordrat Buckinghams aflägsnande, det senare anklagat honom, och bägge hade vägrat bevilja de anslag, som konungen äskade. Förgäfves sökte regeringen skaffa sig popularitet genom förbindelser med protestantiska makter, genom en expedition mot Cadiz (1625) och en annan, under Buckingham (1627), till ön Oléron för att hjelpa hugenotterna i La Rochelle. Lyckan var icke Karl bevågen i något företag. För att erhålla medel till ett kraftigare bedrifvande af kriget nödgades han sammankalla ett nytt parlament. Det beviljade honom medel mot vilkor att han gåfve sitt bifall till Petition of right (1628), enligt hvilken han måste afstå från godtycklig beskattning och häktning, men det upplöstes 1629 under en häftig konflikt med regeringen rörande skatte- och religionsfrågor. Karl regerade nu i elfva år utan parlament. Han sökte nå oinskränkt politisk makt och åstadkomma bokstafstrogen uniformitet enligt episkopalkyrkans lag. Earlen af Strafford och ärkebiskop Laud blefvo hans bägge armar; Stjernkammaren och Höga kommissionen deras vapen. Utkräfvandet af en olaga gärd, Skeppspenningarna, mot hvars indrifvande John Hampden (1637) inlade en protest, som fann gensvar hos hela nationen, och grymheter mot puritanerna satte engelsmännens sinnen i jäsning. Samtidigt härmed fick Karl skottarna till fiender. Hans okloka försök att påtruga Skotlands presbyterianer episkopalismen framkallade desses förbund (National covenant, Febr. 1638) till religionens försvar. Karl beslöt tvinga dem med vapenmakt, men behöfde penningar dertill och sammankallade derför (April 1640) ett parlament ("korta parlamentet"). Detta fordrade upphäfvande af skeppspenningegärden och en förändring i kyrkoväsendet samt blef derför straxt upplöst. Emellertid ryckte skottarna i Nov. 1640 in i E. Karl måste då sammankalla ett nytt parlament

("långa parlamentet", 1640--53), i hvilket det puritanska elementet var starkt representeradt. Oppositionen, i underhuset ledd af John Pym, fordrade och fick Straffords hufvud; hon genomdref vidare, att Stjernkammaren, Höga kommissionen och andra despotismens verktyg afskaffades, att skeppspenningarna och andra utan parlamentets bifall utskrifna skatter förklarades olagliga, att parlamentet skulle sammanträda hvart tredje år o. s. v. Den i religiöst och politiskt afseende radikala majoriteten i underhuset gick emellertid längre och började angripa episkopalkyrkan samt fordra sådana inskränkningar i konungamakten, som skulle förvandlat den till en skugga. Sedan Karl genom det misslyckade försöket att häkta fem bland de häftigaste oppositionsmännen (Pym, Hampden m. fl., Jan. 1642) gjort försoningen mellan kronan och parlamentets flertal omöjlig, begynte han ett inbördes krig (1642--46). Det kungliga partiet l. Kavaljererna hade i början öfverhand öfver parlamentspartiet l. Rundhufvudena. Men sedan parlamentet slutit förbund med skottarna (Solemn league and covenant, 1643, som åsyftade att göra presbyterianismen till gemensam kyrkoform för de tre rikena) och Oliver Cromwell blifvit ledare af parlamentets här, besegrades kavaljererna (vid Marston Moor, 1644, och Naseby, 1645). Konungen flydde till skottarna (1646), men desse utlemnade honom till parlamentet (1647). Cromwells trosbröder, de republikanske independenterna, som bildade den segrande arméns kärna och, sedan de "rensat" underhuset från rojalistiska element, utgjorde majoritet inom detsamma, läto efter ett slags ransakning och dom afrätta Karl (1649).

E. republik (1649--60). Efter Karls död afskaffades konungadömet och öfverhuset; riksstyrelsen öfverlemnades åt ett af fyratioen underhusledamöter bestående "statsråd", och E. förklarades för republik (Commonwealth of E.). Mot denna sakernas nya ordning reste sig det kungliga partiet i Storbritannien och Irland med oväntad styrka, men Cromwell förödde Irland (1649), eröfrade Skotland (1650) och slog "martyrens" son Karl, som infallit i England, vid Worcester (1651). Cromwell, stödd på hären, var nu i verkligheten, men ej till namnet, E:s herre. Då parlamentet, som genom Navigationsakten (1651) visserligen sökt främja E:s handel, framför allt på Hollands bekostnad, men derigenom invecklat landet i krig med denna republik (1652--1654), satte sig emot önskade samhällsförbättringar och sålunda väckte nationens missnöje, begagnade Cromwell sig deraf och skingrade med våld qvarlefvorna af "långa parlamentet" (1653) samt lät s. å. utropa sig till lord protektor. (Om E. under C:s protektorat, 1653--1658, se den utförliga art. Cromwell. 2). Oliver efterträddes i protektoratet af sin son, Richard Cromwell (September 1658--April 1659). Då denne drog sig tillbaka, sökte Lambert, Fleehvood m. fl. generaler upprätthålla arméns välde öfver E. Men engelsmännen voro nu uttröttade vid militärdespotismen och började längta efter konungadömet. Den i Skotland kommenderande general Monk gaf ett uttryck åt nationens känslor, då han uppträdde mot militärväldet och, efter att hafva besatt London (Febr. 1660), förklarade sig för Karl I:s ofvannämnde son Karl.

Huset Stuart åter regerande (1660--88). En convention l. utomordentlig riksförsamling lät utropa Karl I:s son till konung, Karl II (1660--85). Efter Stuartarnas återuppstigande på tronen l. Restaurationen (the restoration), igensopades revolutionens spår. Episkopalkyrkan återställdes, och hennes prester predikade om olagligheten af motstånd mot konungen (Non-resistance). Restaurationen var ett gemensamt verk af episkopaler och presbyterianer, men de senare belönades med otack. I det parlament, som sammanträdde 1661 ("restaurationens långa parlament", 1661--79) hade episkopalerna majoriteten och uteslöto från municipala tjenster (Corporationact, 1661) och från prestsysslor (Act of unformity, 1662) alla dissenters, såsom non-konformisterna vid denna tid började kallas, samt belade med strängt straff (Conventicle act, 1664) alla dem, som deltogo i firandet af enskild gudstjenst. Karl, som sjelf lutade åt katolicismen, ville, af hänsyn till katolikerna, bereda dissenters vissa lättnader, men påträffade segt motstånd hos högkyrkpartiet, ledt af hans egen förste minister Clarendon (1660 --67). Derföre, då denne gjort sig impopulär genom Dunkerques försäljning till Frankrike (1662) och ett mindre lyckligt krig mot Nederländerna (1665--67), lät Karl honom falla. Parlamentets fortfarande motstånd mot konungens dissenterlagförslag och dess njugghet i beviliningsväg väckte hans längtan att göra sig oberoende af detsamma. Han trodde sig skola vinna detta oberoende genom att stöda sig på Ludvig XIV, hvilken af den tidens engelsmän betraktades med samma känslor som Filip II af 1500-talets. Sedan Karl vunnit en snart flyktande popularitet genom sitt deltagande i den mot Ludvig riktade Trippelalliansen (1668), ingick han med samme Ludvig Dovertraktaten (1670), enligt hvilken han förpligtade sig till anfallsförbund med Frankrike, mottog betydande subsidier och lofvade införa katolicismen i E. Den nya ministéren, Cabalministéren, var honom behjelplig vid uppgörandet af dessa anslag mot nationen. 1672 utfärdade konungen, nästan samtidigt med krigsförklaringen mot Holland, ett toleransedikt (Declaration of indulgence), som upphäfde strafflagarna mot dissenters, men han nödgades 1673 af parlamentet, som högtidligt frånkände konungen rätt till suspension af dylika lagar, att återkalla ediktet samt att s. å. gifva sin bekräftelse åt Testakten, genom hvilken dissenters utestängdes från alla militära och civila ämbeten. Toleransediktet och Karls fortfarande förbindelse med Frankrike väckte hos engelsmännen oro för katolikernas anslag. En panik utbredde sig öfver hela landet, då Titus Oates kom med sin falska berättelse om en papistisk sammansvärjning (the popish plot), som skulle hafva till syfte ett allmänt blodbad på protestanterna (1678). Konungen måste afskeda alla katoliker ur sin tjenst, och parlamentet antog en lag, som för framtiden utestängde katoliker från

riksförsamlingen. Det väcktes fråga om att utesluta konungens broder, Jakob, en uppenbar katolik, från tronföljden. Den frågan gaf anledning till en häftig tvist mellan konung och representation. "Restaurationens långa parlament" upplöstes (1679). I ett nytt parlament (s. å.) framställdes åter en mot Jakob riktad "uteslutningsbill", och man började tänka sig Karls oäkta son, den populäre hertigen af Monmouth, såsom konungens efterträdare. Karl gjorde allt för att rädda sin broder. Han förklarade sig villig att göra betydande eftergifter i sin makt, han undertecknade Habeas corpus-akten (1679), som gaf ytterligare värn åt engelsmännens af regeringen vid flere tillfällen våldförda personliga frihet; han lofvade, när i ett nytt parlament (1680) "uteslutningsbillen" antogs i underhuset, sin medverkan till skyddande åtgärder mot papismen, och han föreslog slutligen det efter nya val sammanträdande Oxford-parlamentet (Mars 1681), att Jakob skulle blifva konung åtminstone till namnet, och att dennes måg, prins Vilhelm af Oranien, skulle utöfva styrelsen. Men motståndarna till tanken på en katolsk konung, Whigs, ville hafva uteslutningsbillen, ingenting annat än uteslutningsbillen. Då gaf sig Karl åter till Ludvig XIV:s pensionär och regerade utan parlament. Förfäktarna af tronföljdens oantastlighet, Tories, slöto sig kring konungen, emedan de ansågo sjelfva tronen i fara för whigpartiets angrepp. Det skedde ett omslag i den allmänna opinionen i landet, och whigpartiet utsattes för våldsamma förföljelser. I sin nöd tänkte whigs gripa till vapen; de mest exalterade bland dem gjorde mordanslag mot konungen (the Rye-house plot, 1683), men sammansvärjningen upptäcktes, och whigpartiet blef tillintetgjordt (Russels, A. Sidneys afrättning; Monmouths landsförvisning). Karls broder, Jakob II (1685--88), förlorade inom kort torypartiets sympatier, hvilka vid Monmouths och Argyles misslyckade upprorsförsök (1685) på nytt lagts i dagen. Jakob -- en jesuiternas lekbåll och Frankrikes understödstagare -- ville till hvarje pris framflytta sin makts gränser och bereda katolicismen rum i E. Han trodde sig först kunna vinna detta senare mål med episkopalernas hjelp. Men då parlamentet uttalade den önskan att han, enligt Testakten, ej måtte använda katoliker i sin tjenst, lät han en slafvisk domarekår tillerkänna sig dispensationsrätt, tog katoliker in i rådet, tillsatte en ny "Hög kommission", hvars egentliga uppgift var att vaka öfver det anglikanska presterskapet, m. m. Slutligen utfärdade han (April 1687) en indulgensförklaring, som befriade non-konformisterna icke blott från alla kyrkliga strafflagar, utan från alla religionseder och förbud för offentlig religionsöfning. Dermed var den anglikanska kyrkan bortdispenserad, och Jakob hoppades vinna de protestantiska non-konformisterna för sina planer. Han arbetade på att få sin indulgensförklaring bifallen af ett non-konformistiskt parlament och utträngde derför genom godtyckliga åtgärder episkopalerna och styrelsens öfriga motståndare från de för parlamentsvalen vigtiga befattningarna inom grefskapsförvaltningen och stadsstyrelserna. Då konungen påbjöd, att indulgensförklaringen skulle uppläsas i rikets samtliga kyrkor, gjorde högkyrkans biskopar konungen en allvarsam föreställning deremot (Maj 1688), men de insattes i Towern. Den genom deras häktande framkallade misstämningen i landet ökades, när födelsen af en kronprins, hvars äkta börd betviflades, tycktes skola förlänga tyranniet och utestänga från tronen Jakobs dotter, Maria, som var gift med den nederländske ståthållaren Vilhelm af Oranien, Ludvig XIV:s och katolicismens förklarade fiende. Biskoparna anklagades inför Kings Bench, men frikändes af juryn (30 Juni 1688). Samma dag afsändes en af sju lorder, både tories och whigs, undertecknad skrifvelse till Vilhelm af Oranien med uppmaning till honom att i spetsen för en armé landstiga i E. för att hämnas nationens kränkta rättigheter och skydda sin makas hotade arfsrätt. Vilhelm, som länge med uppmärksamhet följt händelsernas gång i E., antog inbjudningen och började rusta. Detta undgick icke Jakobs uppmärksamhet, och han sökte genom en plötslig omkastning i sin politik vinna nationens förtroende och korsa Vilhelms planer. Han skilde sig från Frankrike och gjorde närmanden till Generalstaterna, han lofvade upprätthålla uniformitetsakten, han afskaffade "Höga kommissionen" och gaf upprättelse åt de korporationer, mot hvilka han våldfört sig. Men -- dispensationsrätten ville han icke afhända sig. Hans eftergifter voro sålunda icke fullständiga och kommo dessutom för sent.

E. efter 1688 års revolution. I Nov. 1688 landsteg Vilhelm i E., vid Torbay-viken, med 15,000 man, sedan han i en proklamation förkunnat engelsmännen, att han ej vore kommen att eröfra, utan endast för att få ett fritt och lagligt parlament sammankalladt. Folk, här och flotta sällade sig till Oranien; de få, som icke öfvergåfvo Jakob, öfvergafvos af honom, ty sedan Vilhelm d. 18 Dec. 1688 ryckt in i London, flydde Jakob undan till Frankrike. En convention sammanträdde på Vilhelms kallelse i London (Jan. 1689). Hon uppsatte efter skarpa meningsskiljaktigheter mellan whigs och tories Declaration of rights (jfr Bill, 2) l. rättighetsförklaringen, i hvilken tronen förklarades ledig, engelsmännens fri- och rättigheter fastställdes och Vilhelm och Maria (d. 1694) erkändes för konung och drottning af E. (Febr. 1689). Vilhelm skulle i bägges namn utöfva den verkställande makten. I Skotland utvecklade sig händelserna på samma sätt; en convention uppsatte, efter mönstret af Declaration of rights, en Claim of rights, efter hvars erkännande Vilhelm och Maria bestego tronen (Maj 1689). Sådana voro orsakerna till och förloppet af den omstörtning, som engelsmännen kalla the revolution, en konservativ revolution, utförd af de maktegande klasserna till skydd för deras politiska och kyrkliga fri- och rättigheter. Revolutionen var af europeisk betydelse genom den vidtgående verkan, som protestantismens och frihetens seger i E. sedermera utöfvade på den allmänna europeiska samhällsutvecklingen, samt derigenom att E. genom henne rycktes ifrån vasallförhållandet till Frankrike och kom att intaga sin plats i de makters led, som bekämpade

Frankrikes sträfvan efter öfvervälde i Europa. Under Vilhelm III:s regering (1689--1702) utvecklade sig raskt ett allt friare samhällsskick på den gamla frihetens grundvalar, söm räddades och förstärktes genom 1688 års revolution: religionsförföljelserna togo slut, ministeransvarigheten stadfästes, treåriga parlament infördes, skilnad iakttogs mellan civillista och öfriga statsutgifter, censuren upphäfdes (1694), domarena förklarades afsättliga endast på grund af en adress från parlamentets bägge hus (1694), och en nationalbank (Bank of England) grundlades (1694). Emedan Vilhelm var själen i 1689 års koalition mot Frankrike, understödde Ludvig XIV Jakobs försök att återeröfra sina riken. Jakob landsteg (1689) på Irland i spetsen för 5,000 fransmän och trodde sig med de katolske irländarnas hjelp kunna vinna sitt mål, men efter Vilhelms seger vid Boynefloden (1690) blef Irland fullkomligt underkufvadt, hvarefter striden mellan Vilhelm och Ludvig utkämpades dels till sjös, dels i Nederländerna. Genom freden i Rijswijk (1697) erkände Ludvig Vilhelm för E:s konung, men då han efter Jakob II:s död (1701) förklarade dennes son, Jakob ("den äldre pretendenten"), för rättmätig engelsk konung, voterade parlamentet Vilhelm storartade bevillningar till Ludvigs bekämpande i spanska successionskriget (1701--13). Engelsmännen togo en lysande andel i detta krig under Vilhelm III:s svägerska och efterträderska, Anna (1702--44). Under denna drottnings regering förvandlades personalunionen mellan E. och Skotland, hvilken 1603 inträdt genom en tillfällighet, man kan säga mot folkens vilja, och 1689 förnyats genom folkens eget beslut, till en realunion. något som redan Jakob I eftersträfvade och som förbereddes genom 1689 års händelser. Genom unionsakten af d. 6 Maj 1707 förenades E. och Skotland till ett rike, Storbritannien, med gemensam protestantisk successionsordning (den eng. Act of settlement, 1701) och gemensamt parlament, men Skotland behöll sin särskilda lag, sina särskilda domstolar och sin särskilda kyrkoförfattning. Om E:s historia efter denna tid se art. Storbritannien. J. Th. W.