Kommunernas historia. I det romerska riket var kommunalförfattningen synnerligen mångskiftande. Inom Italien erhöllo de olika områdena i anseende till medborgarerätt och inre sjelfständighet en mer eller mindre gynnad ställning, utmärkt medelst de betydelsefulla beteckningarna socii populi romani l. foederati, nomen latinum, municipes, coloniae civium romanorum och coloniae latinae. Den egentliga kommunen utgjordes af civitas (jfr d. o.), sedermera benämnd comitatus, och derunder af dels städerna, dels landdistrikten, vici (underafdelningar af pagi), hvilka åtminstone under kejsaretiden utgjorde ett slags religiösa kommuner, sedermera öfvergående till kristna kyrkosocknar. Landsbygdens kommunalförhållanden uppmärksammades jämförelsevis litet, städernas dess mera. För de italienska städerna utfärdades af Caesar den bekanta lex iulia municipalis, hvarefter vid cisalpinska Galliens införlifvande med Italien dess stadsförfattning ordnades genom lex rubria de Gallia cisalpina. Utom Italien hade provinserna sina särskilda författningar. De förblefvo mindre sjelfständiga; dock erhöllo vissa städer privilegierad ställning. Under kejsaretiden fortlefde den sålunda genomförda municipalförfattningen i sina hufvuddrag; men med centralisationen försvagades alltmera kommunernas oberoende, och det allmänna förfallet inom romareväldet drabbade icke minst dem. -- Det är mycket omtvistadt om och i hvad mån den romerska municipalförfattningen legat till grund för stadsförfattningen inom de riken, som reste sig på romareväldets ruiner. Mångenstädes, särskildt uti Italien och Frankrike, mindre i Tyskland, torde romerskt inflytande gjort sig gällande; i öfrigt framgingo i de bägge sistnämnda landen städernas fria författningar ur stadsinnevånarnas frihetskamp mot feodalherrars och biskopars förtryck (se Borgare). -- Frankrikes stadskommuner spelade under medeltiden en ärofull politisk rol i förbund med konungamakten mot feodalaristokratien. Senare blefvo de föremål for konungarnas misstro, och genom den öfverhandtagande centralisationen undergräfdes småningom den lokala sjelfstyrelsen. Landsbygdens områden, socknarna, paroisses, eller communautés d'habitants ("folkgemensamheter") såsom de betecknande kallades, hade aldrig någon nämnvärd sjelfstyrelse. Några försök att väcka kommunerna ur dvalan gjordes, dock utan framgång, kort före 1789 års revolution. Denna bortsopade då ännu qvarlefvande kommunalinstitutioner och genomförde en ny, för hela riket, stad och land, likformig kommunalorganisation, som sedermera till hufvuddragen egt bestånd och städse utmärkts af en särdeles stark centralisation. (Se Frankrike, sp. 206 och 207). Äfven republiken af 1870 har i detta afseende visat ängslig försigtighet, påverkad, som hon varit, af den riktning till decentralisatorisk ytterlighet, som, framträdande i försöket att upplösa hela landet i sjelfständiga kommuner, med Paris såsom förherskande, kännetecknade den s. k. Paris-kommunen (se d. o.). Icke obetydlig lättnad har dock numera genomförts, särskildt genom 1884 års lag om municipalorganisationen. -- Äfven i Tyskland vunno städerna under medeltiden stor betydelse: de växte till i storlek och antal samt blefvo verkliga fristäder eller småstater, som, förenade till förbund, djupt ingrepo i de politiska förhållandena (se Hansa, Hansestäder) och, vid frånvaron af en centraliserande statslagstiftning, länge behöllo sin sjelfständighet. Efter reformationen förföllo dock städerna i hög grad, och med undantag för de s. k. fria riksstäderna underlades de mer eller mindre fullständigt furstarna samt införlifvades med desses besittningar. På landsbygden lämpade sig nog den ursprungliga samhällsförfattningen för utvecklandet af lokal sjelfstyrelse; men då genom godsens oupphörliga tillväxt och godsherrarnas utpressningar det tyska bondeståndet nedsjönk i lifegenskap, blef endast ringa utrymme derför öfrigt, och egentligt kommunallif spåras endast på vissa orter, hälst kyrkosocknen i Tyskland i allmänhet fick föga kommunal betydelse. Bondekrigen medförde ej den åsyftade förbättringen i allmogens sociala ställning, och senare bragte trettioåriga kriget namnlöst elände öfver den lägre landtbefolkningen. Dess höjande var möjligt endast genom en nybildad starkare statsmakts mellankomst, och först efter bondeståndets långsamma frigörelse (jfr Bonde) var utvecklingen af kommunalt lif tänkbar. Efter 1807 har sjelfstyrelse, om än svag och olikformig, åstadkommits på den tyska landsbygden, men de tendenser till starkare utveckling deraf, som tidtals, särskildt efter 1848, framträdt, hafva burit ringa frukt. Samtidigt hafva städerna, först i Preussen och sedermera jämväl i det öfriga Tyskland, å nyo frigjorts från furstarnas välde och fått sin sjelfstyrelse återupplifvad. -- En helt annan bild företer England. Alltifrån äldsta tider framstå der grefskapen (shires) och hundarena (hundreds) såsom vigtiga sjelfstyrelsehärdar (se England sp. 541), och sådana blefvo efter hand äfven de egentliga städerna (jfr Borough). Såsom primärkommuner å landet framträdde till en början hundarets smådelar, decanie ("tioskap"). Decanie-indelningen förföll dock med storgodsens utveckling, men ersattes i viss mån, likasom ock den äfvenledes tillintetgjorda ättförfattningen, i hvad angick den icke vid storgodsen bundna delen
af befolkningen, medelst dennas for inbördes bistånd och inre ordning genomförda gruppering i ett nytt slags "tioskap", tithings, theodings, decennae, hvilka så att säga ställdes vid sidan af storgodsen, så att en hvar måste antingen underkasta sig en godsherre eller ingå i ett "tioskap". Länge voro "tioskapen" de egentliga småkommunerna. Kyrkosocknen (parish), utan nödvändigt samband med den borgerliga kretsen, började först mot medeltidens slut göra sig gällande såsom kommun. Småningom förföllo dock "tioskapen"; och i det dessas forna rol dervid hufvudsakligen öfvergick på socknarna, började dessa med sin kyrkokommunala betydelse förena jämväl borgerlig. Denna senare karakter blef öfvervägande, då den efter reformationen alltmera maktpåliggande fattigvården och snart äfven väghållningen gjordes till föremål för socknarnas omsorg. Sockensjelfstyrelsen växte sedan alltmera. Dock vann den icke en så kraftig och harmonisk utveckling, som begynnelsen syntes förebåda. Redan under 1700-talet visade sig en väsentlig återgång, i det de kommunala angelägenheterna mer och mer öfvergingo från den allmänna sockenstämman (open vestry) till särskilda utskott (select vestries), hvari de förmögnare klassernas inflytande blef öfvervägande. För fattigvårdens lättare handhafvande började ock anordnandet af inbördes föreningar mellan flere socknar (unions of parishes, poor law unions), å hvilka sedermera allt flere af socknarnas öfriga borgerliga befogenheter öfvergått, hvarigenom socknarna äro på väg att åter blifva endast kyrkokommuner. Då i öfrigt ej blott de nya förvaltningskretsar, som efterträdt hundarena, utan äfven militär- och väghållningsdistrikten fått samband med sockenföreningarna, äro dessa nu de egentliga borgerliga landskommunerna. Den vidlyftiga kommunallagstiftningen har kodifierats genom "Municipal Corporation act" af år 1882. -- Englands nyare kommunal-institutioner förete analogi med det forna Islands än i dag fortvarande, i det jämväl der den egentliga kommunen, hreppen, företrädesvis varit fattigvårdskommun, under det den till omfånget mindre kyrkosocknen endast haft kyrklig, numera dock verkligen kyrkokommunal, betydelse. -- Märkliga egendomligheter företer kommunalväsendet i Ryssland. Den egentliga kommunen var der byalaget, mir, som ej blott bibehållit den fordom äfven i andra land vanliga byamännens sameganderätt till byns mark, utan ock utgjort en association mellan alla byns familjer, lydande under byns äldste (starosta), inom hvilken familjefädernas församling bestämmer jordens fördelning och håller mångsidig tillsyn öfver de enskilde. Dessa bykommuner, hvilka omfatta 5/6-delar af hela befolkningen, bilda en skarp motsats till det af centraliserande byråkrati och despotism beherskade tsarrikets öfriga samhällsförhållanden och hafva på senare tider i andra land tillvunnit sig stor uppmärksamhet. Några hafva betraktat dem icke blott såsom den ryska statens "säkerhetsventiler", utan jämväl i dem trott sig finna den praktiska lösningen af många svåra, af vesterns filosofer och statsmän länge förgäfves begrundade samhällsuppgifter.
Skandinavien. Om England med rätta betraktas såsom sjelfstyrelsens hemland, intager Sverige härvid andra rummet. Då det svenska "riket", ursprungligen ett statsförbund af "landen" l. "landskapen", hvilka i sin ordning utgjorde förbund af småstater ("härad", "hundare", "skeppslag"), fått en konung och Sverige blifvit en verklig stat, blefvo de nämnda smärre samhällena med minskad sjelfständighet denna stats "kommuner". I den mån konungen genom sina ämbetsmän utsträckte sitt inflytande och äfven de forna kommunalämbetsmännen öfvergingo till kungliga sådana (se Häradsdomare, Häradshöfding, Lagman), försvagades dock dessa samhällens sjelfstyrelse mer och mer, och redan under medeltidens senare skede förlorade de i sjelfva verket större delen af sina då ännu i lag qvarstående rättigheter. Utvecklingen blef hvarken jämn eller naturlig. Dessa kommuner började mista hvad som för dem utgjorde det lämpliga verksamhetsfältet, nämligen vården om egna angelägenheter, sjelfständig verksamhet för fyllandet af de mindre kretsarnas samhällsbehof. De rättigheter af annan art åter, som kommunerna gjorde anspråk på att qvarhålla, och hvilkas bevarande var ett af ändamålen med deras betydelsefulla insatser i den senare medeltidens politiska lif, voro då en onaturlighet, som derför måste af samhällsutvecklingen småningom utplånas. Gustaf Vasa fick pröfva nog af deras onaturliga lifstecken för att icke undertrycka dem och förebygga deras upprepande. Samhällsutvecklingen gick sedan sin väg framåt öfver kommunallifvets ruiner: demokratien hade öfverväldigats af aristokratien -- om än ej till den grad, att vår bondeklass blef ofri. Statsförvaltning och representation centraliserades; staten tog de nya samhällsbehofven om hand. Starkast framträdde det kommunala förfallet i fråga om landskapen. Landskapsförfattningen utträngdes tidigt af ståndsförfattningen, och landskapet fick derefter blott ringa betydelse (jfr Allmänning, Lagmansting). De gamla landstingen hade längesedan upphört, utom i Norrland (se Landsting). Såsom administrativa indelningar ersattes landskapen, genom 1634 års regeringsform, af länen, hvilka dock först långt senare blefvo kommunala enheter. Väl höllos framdeles s. k. landsting, eller stämmor länsvis, dit landshöfdingen för en eller annan angelägenhet inkallade innevånarna eller deras ombud, men dessa voro tillfälliga sammankomster utan bestämd uppgift eller stadgad verksamhet. Beskattningsärenden förhandlades dock ännu länge stundom på provinsmöten (se Beskattningsrätt). Längre fram uppstod ett slags kommunalt lif i länens berednings- och pröfningskomitéer, enskilda associationer och hushållningssällskap, och länen fingo betydelse för sjukvården. Redan under frihetstiden började bemödandena att bereda länen organ för sjelfstyrelse, och de fingo omsider sitt uttryck i 1862 års förordning om landsting. Landskapet åter utgör efter landsallmänningarnas delning och lagmansrätternas afskaffande endast
ett geografiskt begrepp. I den mån de gamla landskapstingen förföllo, drog sig kommunallifvet i vidsträcktare mening från landskapet till den trängre kretsen, häradet. Dess föreningspunkt var häradstinget, der såväl judiciella som ekonomiska ärenden förhandlades. Häradet hade böteskassa och allmänning, utgjorde tiggeridistrikt och område för många kommunala besvär, svarade för häradsböter och hade politisk betydelse, i ty att det sände deputerade till riksdagar och möten. Äfven dess betydelse sjönk dock mer och mer i mån af bondeståndets försvagande. Häradstingen förmådde ej såsom förr samla allmogen: Häradshöfdingen, med tiden ofta representerad af en underordnad lagläsare, trädde såsom folkledare i bakgrunden för sockenpresten, och häradet såsom organ för kommunallifvet öfverflyglades af de yngre sockenkommunerna (se nedan). Sin sålunda försvagade ställning har dock häradet sedermera behållit tämligen oförändrad, och försöken att åter bereda det en mera omfattande kommunal organisation hafva icke rönt framgång (se vidare Härad). De för äldre tider såsom häradets underafdelningar omtalade tredingar, fjerdingar, attungar och tolfter synas icke hafva utgjort verkliga kommuner. Deremot hade byn en viss kommunal betydelse. För statslifvet blef dock byn snart främmande, men har för egna förvaltningsangelägenheter och privaträttsliga förhållanden bevarat en viss organisation (se By, Byordning). -- Danmarks och Norges forna kommunalförfattning företer den största likhet med Sveriges. Danmarks härad och landskap samt häradsting och landsting motsvara de svenska. I Norge återfinnes häradsförfattningen ; men dess "fylken" voro mindre och flere än de andra landens "landskap", och öfver dem trädde snart såsom de vigtigaste kommunerna fyra "lagdömen" med "lagting", öfverordnade fylkes- och häradstingen. Lagdömena fingo hvar sin lagman och hade menighetskassor (bondafé). Se vidare Fylke, Jarl, Herse. Äfven i dessa land försvagades kommunallifvet snart nog och nedsjönk till följd af centralisationen och, hvad Danmark beträffar, allmogens förtryck af adeln långt mera fullständigt än i Sverige.
De kretsar, som i Sverige bildat grundvalen för ett nytt kommunallif, äro de med kristendomen införda kyrkosocknarna. Kyrkoförsamlingarna i olika land erhöllo i mycket olika grad andel i de kyrkliga och särskildt de kyrklig-ekonomiska angelägenheternas handhafvande; ingenstädes torde denna andel varit större, alltifrån början, än i Sverige. Redan de äldsta källor framhålla socknemännens å landet rätt att med biskopen välja prest, med presten klockare och ensamma sina kyrkvärdar. Socknens förvaltningsmyndighet, presten jämte kyrkvärdarna, hade att i alla vigtigare ärenden inhemta socknemännens bifall och årligen gifva dem redovisning. En viss, dock mycket begränsad, sjelfbeskattningsrätt tillkom socknemännen (se Kommunalbeskattning). Såsom sjelfstyrelseorgan var socknen nästan uteslutande kyrkokommun. Sockentjenstemännen, hvilka ofvan nämndes, voro kyrkliga. Underställningsmål gingo till de kyrkliga myndigheterna: biskopen ingrep djupt i socknens förhållanden. Sockenbeskattningen var nästan uteslutande kyrklig; likaså socknens egendom och kassa. -- I Danmark blef socknarnas ursprungliga ställning ungefär enahanda, men beskattningsrätten var der än obetydligare. I Norge deremot blef biskopsväldet så öfvervägande, att sockensjelfstyrelsen fick ytterst ringa spelrum. -- Sockenindelningen kunde dock icke förblifva främmande för den borgerliga författningen; den inrangerades jämväl i den administrativa och judiciella indelningen. Borgerliga sjelfstyrelse-enheter blefvo socknarna dock i mycket ringa grad, såsom i fråga om uttaxering och fördelning af sockenböter samt förvaltning af sockenallmänningar. Deremot fingo socknemännens sammankomster ur en annan synpunkt tidigt stor betydelse jämväl för det borgerliga lifvet, i det de tjenade att bereda offentlighet, då det gällde "notorietet" eller att sprida en underrättelse genom "lysning" eller att skaffa bevismedel att ett visst rättsförhållande kommit till stånd eller att en viss tillsägelse egt rum. Bland de folkförsamlingar, som derför anlitades, intogo, jämte tingen, socknemännens söndagliga sammankomster vid kyrkan lagligen och i verkligheten framstående rum. Dessa sammankomster benämnas redan i landslagarna och andra medeltidsurkunder "sockenstämma", "kyrkostämma" etc., och motsvarande benämningar anträffas i norska och danska källor. På dessa sammankomster och i öfrigt vid biskopsvisitationerna afhandlades jämväl socknens kyrklig-ekonomiska ärenden. Urkunderna gifva vid handen, att sockensjelfstyrelsen i Sverige under hela medeltiden i allmänhet lemnades oförkränkt. Af de ofvan berörda borgerliga förhandlingarna öfvergingo deremot allt flere till tingen, hvarigenom de söndagliga sammankomsterna fingo mindre betydelse. Häraf låter sig förklaras, att vid nyare tidens början "sockenstämman" i egentligare mening, såsom sjelfstyrelseorgan, började betraktas såsom skild från de vanliga söndagssammankomsterna "på kyrkovallen". Dessa sistnämnda fortforo emellertid såsom forum för tillsägelser och lysningar samt hafva först småningom, genom de förras anordnande på annat sätt och de senares förläggande till predikstolen eller sockenstugan, dött ut, fullständigt dock först i slutet af 1700- eller början af 1800-talet. -- I Norge och Danmark har "kyrkostämman" i sitt ursprungliga skick och sin betydelse fortfarande bibehållit sig, och ända in på 1800-talet har dess tillvaro i nya författningar erkänts. I dessa land gick deremot socknens, likasom de större kommunernas, sjelfstyrelse så godt som helt och hållet förlorad efter reformationen. Några fruktlösa försök gjordes till dess upplifvande i Norge. Först i vårt årh. har kommunal sjelfstyrelse i båda landen återinförts; men de sålunda bildade nya kommunalinstitutionerna ega intet samband med den gamla sockenstämman, utan sakna i alla afseenden historisk grundval.
Helt annorlunda hafva förhållandena utvecklats i Sverige. Visserligen nedsattes äfven der sockensjelfstyrelsen betydligt, då med Gustaf Vasas reduktion af kyrkomedel och kyrkogods socknarna bragtes nära ruin. Men genom "Acta ecclesiastica" af år 1554 bekräftades dock sockenstämmans befogenhet för upprätthållande af "ordning och ett godt tillstånd i socknen". En del af den kontroll öfver sockensjelfstyrelsen, som biskoparna dittills utöfvat, öfvergick till de verldsliga myndigheterna. Vid den åtskilnad mellan kyrkosocknar och jordebokssocknar, som då uppstod, förblefvo de dock en kommun med gemensamt styrelseorgan. Socknens borgerliga betydelse växte snart, då efter reformationen fattigvården allt mera och till en början äfven i viss mån sjukvården blefvo socknens angelägenheter (se t. ex. Fattig). Socknarna sjelfva voro dock så utarmade, att de oupphörligen nödgades "kära till konungen" om bidrag till kyrkobyggnad m. m. Karl IX sökte bringa hjelp i nöden på samma gång som ordning i de kommunala förhållandena, i hvilket hänseende det lagförslag, som bär hans namn, innehöll märkliga bestämmelser, innebärande en genomgripande inskränkning af socknarnas sjelfstyrelse. Förslaget blef ej lag. I praxis var sjelfstyrelsen vid den tiden flerestädes nog helt och hållet förfallen. På sina ställen utöfvades den icke af socknemännen "i gemen", utan af deras förtroendemän; mångenstädes öfverflyglades bönderna af adeln. I det stora hela fortlefde den dock såsom förr. Huru som hälst var dess lagliga grund dåmera särdeles svag, sedan de gamla katolska biskopsstatuten förfallit och äfven kyrkobalken af Karl IX undantagits från landslagens stadfästelse. Yngre föreskrifter rörde mest sockenbeskattningen. En ökad befogenhet erhöllo socknemännen emellertid, i det att från ingången af 1600-talet en väsentlig andel i kyrkotukten började tillerkännas dem. Med särskildt afseende derpå blefvo socknarnas förhållanden i nyare biskopsstadgar föremål för reglering. Vigtigare för sockensjelfstyrelsen blef 23:dje punkten af 1650 års prestprivilegier. Der bekräftas presterskapets "macht til at hålla sochnestemnor" uti sockenstugor och sakristior, "hwarest församlingen antingen i gemeen eller thes fullmechtige kyrckiowerder och sexmän, vthan någon endskyllan, skola effter kyrckioheerdens kallelse komma tilsamman" och, under kyrkoherdens ordförandeskap, "rådslå och bestella om kyrckiones inkomst och rekenskap", så ock "om kyrckiones och prestegårdzens byggning, och hwad meera förefalla kan vthi kyrckiodisciplinen och andra församblingens åliggiande tarfrver och bestelningar". Ett flere gånger upprepadt löfte om en fullständigare sockenstämmoförfattning blef icke uppfyldt, men de redan gifna bestämmelserna, nästan ordagrant förnyade i 1675 års prestprivilegier, fullständigades medelst särskilda resolutioner (de vigtigaste af 1680, 1697 och 1719) samt bekräftades med nya tillägg och vissa modifikationer i 1723 års prestprivilegier. I dessa stadgades, att två årliga ordinarie sockenstämmor skulle hållas och att förfallolöst uteblifvande skulle medföra talans förlust. Stämmans verksamhet inskränktes till ekonomiska mål, hvaremot kyrkotukten öfvergick till kyrkoherden med sexmännen och de förnämste i församlingen. Under tiden hade åtskilliga bestämmelser gifvits om kommunalbeskattningen. Den nya kommunallagstiftningen utvecklades under 1700-talet medelst nya resolutioner, bref och förordningar, särskildt rörande val: 1739 års prestvalsförordning, 1785 och 1794 års resolut. om klockare- och organistval samt bestämmelser i k. försäkran till allmogen d. 4 April och 16 Juni 1789 om utseende af elektorer för val af riksdagsmän i bondeståndet. Enligt den förstnämnda, deri omsider närmare bestämmelser gåfvos om rösträtt och röstgrund, och till hvilken de öfriga i detta afseende anslöto sig, tillkom rösträtt endast egare och brukare af hemman samt egare af bruk och masugnar. Såsom röstgrund bestämdes oförmedlade hemmantalet samt antalet härdar, masugnar etc. i visst förhållande till detta. Andra författningar rörde kommunala besvär, fattigvård, folkundervisning etc.; många mindre väsentliga ärenden förlades ock då till sockenstämman. Om verkställighet af dennas beslut m. m. märkas resol. af 1739 och 1759, den förra i beskattningsmål förutsättande enhälligt beslut, den senare blott röstpluralitet. Inseendet öfver sockensjelfstyrelsen tillkom i borgerliga mål landshöfdingen, i kyrklig-ekonomiska denne och biskopen gemensamt. De mångahanda specialföreskrifterna sammanfattades omsider i 1817 års "förordn. ang. socknestämmor och kyrkoråd". Rösträtt skulle -- dock med förbehåll för fall, der endast vissa fastigheters intresse var i fråga eller der särskilda författningar förbehållit endast vissa medborgare rösträtt -- enligt denna förordn. tillkomma fastighetsegare och andra, som egde rösträtt vid prestval, brukare af enskildes jord, dock blott med egarens fullmakt; röstgrunden skulle vara den nämnda vid prestval gällande. Sockenstämman egde, med iakttagande af de för hvarje ärende särskildt gällande författningar, afhandla "de mål, som rörde kyrkans vård samt socknens hushållning och andra allmännare angelägenheter", af hvilka de vigtigaste uppräknades i 17 punkter, innefattande de äldre befogenheterna med några tillägg. Bland dessa märkas "öfverenskommelser till befordrande af allmän ordning och sedlighet inom församlingen", för hvilkas efterlefvande stämman egde hos vederbörande begära vites utsättande. Besvär fingo i vissa kyrko- och skolärenden anföras hos domkapitlet, eljest hos K. M:ts befallningshafvande. I hvarje församling skulle ett kyrkoråd inrättas för kyrkotuktens, religionens och sedernas vård och för verkställighet af sockenstämmobeslut i dylika mål, hvartill 1828 kom viss tillsyn öfver den allmänna helsovården. -- Kommunalförfattningens ytterligare utveckling påyrkades dock snart: så af 1819--22 års "styrelseverkskomité", 1823 års riksdags särskilda utskott, 1828 års kyrkolagkomité och 1835 års riksdag. Nya författningsförslag framlades 1839 dels af senare kyrkolagkomitén, dels af fattigvårdskomitén, med
anledning af hvilka ett af 1840--41 års riksdagsutskott utarbetade ett nytt förslag, som, af ständerna antaget, ligger till grund för 1843 års tre förordningar "om socknestämmor i riket", "om kyrkoråd" och "om socknenämnder å landet". De sistnämnda blefvo förvaltande och verkställande myndigheter för dels vissa dittills af kyrkorådet handlagda ärenden, i synnerhet allmänna helsovården, dels sockenstämmobeslut för befordrande af ordning och sedlighet, hvarförutom stämman sjelf kunde åt nämnden uppdraga ekonomiska ärenden, som icke tillkommo ämbets- och tjenstemän. Nämndens ledamöter skulle till lämpligt antal rotevis utses, men ordföranden väljas å sockenstämma. För medelförvaltningen skulle nämnden redovisa inför stämman. Den nya sockenstämmoförordningen, i öfrigt hufvudsakligen byggd på den äldres grunder, utsträckte rösträtten till innehafvare af fabrik och andra verk och inrättningar samt till löntagare och handtverksoch näringsidkare, som erlade ett visst minimibelopp af bevillning. Röstgrund blef hemmantalet (efter 1853 det förmedlade) och, der sådant ej fanns, statsbevillningen enligt II Art., så att för ett visst bevillningsbelopp skulle röstas lika som för en viss hemmansdel (proportionen dervidlag ändrades något vid bevillningens nedsättning 1857). Af nya ärenden tillades endast några oväsentliga; deremot utvidgades stämmans beskattningsrätt i ett vigtigt afseende (se Kommunalbeskattning). Samtidigt märkas för kommunerna vigtiga författningar om folkskolan (1842), prestval (1843) samt fattigvården (1847 och 1853). I mån af kommunalinstitutionernas växande betydelse gjorde sig dock behofvet af nya former alltmera känbart. Då de borgerliga ärendenas vigt och mängd togo öfverhand öfver de kyrkliga, befanns sockenstämmans ännu företrädesvis kyrkliga organisation föråldrad. De snäfva gränserna för stämmans befogenhet ansågos ej längre passa för en väl afvägd kommunalfrihet. Kyrkolagkomiténs 1846 framlagda fullständiga betänkande innehöll ock -- i enlighet med en ledamots, prof. Bergfalks, redan vid 1839 års förslag reservationsvis uttalade mening -- särskilda förordningsförslag rörande dels sockenstämma i kyrkliga mål och dels sockenstämma i borgerliga mål. Åsigten att en sådan åtskilnad var nödvändig vann allt större tillslutning, på samma gång som en allmännare kommunalreform, omfattande jämväl städerna och länen, började yrkas såsom vilkor för den efterlängtade representationsreformen. Riksdagsmotioner i ämnet föranledde tillsättandet af en komité, i hvars 1858 afgifna betänkande den borgerliga och den kyrkliga kommunens åtskiljande -- dock med bibehållande af socknen såsom, i regeln, territorielt område för båda -- förordades, dervid för undvikande af förut gemensamma beteckningar föreslogos orden "kommun", "kommunalstämma", "kommunalnämnd" etc. för den borgerliga kommunen samt "kyrkoförsamling", "kyrkostämma", "kyrkoråd" etc. för den kyrkliga. I hufvudsak godkändes dessa förslag af 1859--60 års riksdag och ligga till grund för de nu gällande kommunalförfattningarna af år 1862.
Ännu en art kommuner hade uppstått, nämligen stadskommunerna, som småningom skilde sig från landskommunerna. Motsvarande på en gång häraden och socknarna å landet, blefvo väl de svenska städerna från början öfvervägande borgerliga kommuner med tidigt utvecklad sjelfstyrelse, men utgjorde dock, ensamma eller jämte den kringliggande bygden, likaledes kyrkokommuner, hvilkas kyrklig-ekonomiska sjelfstyrelse i det stora hela öfverensstämde med landssocknarnas. Dervid bör dock uppmärksammas, att den kyrkliga stadssockenstämman icke blef oberoende af stadens borgerliga myndigheter. I hvad mån sockenstämmorna i städerna fortforo är dunkelt. De omtalas icke i 1619 års stadga om städernas administration, enligt hvilken kyrkvärdarna skulle gifva sin årsredovisning inför konungens ståthållare, borgmästare och råd samt "de 12 män", som egde granska "de 7 mäns" räkenskap öfver "alla stadzens upbörder och utgiffter". Sockenstämmostadgandena i 1650 och 1675 års prestprivilegier rörde äfven städerna -- dock göres der förbehåll om särskilda privilegiers gällande kraft --, men förutsatte emellertid borgmästares och råds bifall till sockenstämmans beslut, hvarmed ock en k. resol. af 1678, beträffande förvaltningen af stadskyrkornas inkomster, öfverensstämmer. Åtskilliga resolutioner gifva vid handen, att vid denna tid en långvarig befogenhetsstrid försiggick mellan den borgerliga stadsstyrelsen å ena och den kyrkliga, med kyrkoherden i spetsen, å den andra sidan. 1723 års prestprivilegier stadga: "i städerne, där antingen kyrckio-råd eller socknestämmor hålles, förfares dermed efter wanligheten, eller som förberördt är" (om sockenstämmor), och omtala både kyrkoherdens och magistratens andel i tillsättandet af "kyrkoråd och föreståndare", utan att klart synes, huruvida församlingens mening skulle inhemtas. Åtminstone i en del städer fortforo alltså sockenstämmorna. De forna borgerliga "byamoten" eller "allmänna rådstugorna", hvilka till större delen utträngts af "de äldstes råd" (se Borgare), hade icke häller fullständigt råkat i glömska. Men tvänne k. br. af 1752 och 1758 förbjödo landshöfdingar och magistrater att i "oträngda mål" sammankalla allmänna rådstugor, utan skulle "de äldste" i öfrigt, "draga försorg om sina öfriga medbröders angelägenheter" och å deras vägnar bevista öfverläggningarna med magistraten. 1817 års sockenstämmoförordning bjöd, att sockenstämmor borde fortfarande på lika sätt hållas i stadsförsamlingar, der de varit brukliga, men i Stockholm och andra städer, der de mera sällan hållits, äldre stadganden gälla. Ungefär samma ståndpunkt intogo de nyare förslagen; fattigvårdskomitén yrkade dock upphörandet af stadssockenstämmor. 1843 års förordningar om sockenstämmor och kyrkoråd -- men icke förordningen om socknenämnder, med hvilka analog myndighet, förutom magistraten, redan fanns i "stadens äldste" -- gällde deremot i allt äfven städerna, utom Stockholm, som 1847 fick särskild
sockenstämmoförordning med skiljaktig röstberäkningsmetod och gemensam s. k. sockenstämmonämnd af fullmäktige från de olika församlingarna för sammanjämkande af dessas skiljaktiga beslut i frågor, som rörde hela staden; i Stockholm hade ock enligt särskild fattigvårdsförordning af 1843 införts gemensam fattigvårdsstyrelse, s. k. stadsnämnd, jämte församlingsnämnderna. Stockholm och Göteborg m. fl. städer fingo ock särskilda folkskoleförfattningar; eljest voro ofvannämnda kommunalväsendet rörande författningar gemensamma för stad och land. 1846 års förslag om särskilda sockenstämmor i borgerliga och i kyrkliga mål rörde likaledes städerna, och sådan reform genomfördes, såsom nämnts, äfven för dem år 1862. -- Om nu bestående kommunala institutioner se vidare Härad, Kommun, Köping, Landsting. C. O. M-n.