Teoderik, kallad den store, östgoternas konung, folkvandringarnas, den germanska hjelteålderns mest storslagna personlighet, tillhörde Amalernas urgamla konungaslägt och var son af Teodemir, som jämte sina bröder Valamer och Videmir stod i spetsen för östgoterna vid den tiden, då T. föddes, omkr. 454. Östgoterna voro då bosatta i Pannonien (Ungern) såsom östromerska rikets bundsförvandter (foederati). Vid 8 års ålder sändes T. såsom gisslan till kejsarehofvet i Konstantinopel, der han vistades till sitt 18:de år och antagligen insöp den beundran för den antika kulturen, som kastat ett ideelt skimmer öfver hans mannaålder. Då Teodemir, som efter Valamers död blifvit konung, afled, omkr. 474, hyllades den 20-årige, redan genom krigiska bedrifter utmärkte T. såsom hans efterträdare. Mellan honom och Östromerska riket uppstod nu en liflig beröring, i det T. än hotade detsamma, än gjorde det tjenster, för hvilka han belönades med konsulsvärdigheten, triumf och en staty i Konstantinopel samt nya bostäder för sitt folk i Mesien (Bulgarien). För att befria sig från denna farliga granne och bundsförvandt uppmanade kejsar Zeno slutligen T. att taga Italien från Odoacer (se denne). T. lät sig så mycket lättare öfvertala, som han var uppretad på Odoacer, emedan denne besegrat hans slägting, rugiernas konung i Noricum. 488 bröt han upp mot Italien i spetsen för hela sitt folk, till hvilket äfven en mängd rugier slöt sig. Genom segern vid Isonzo d. 30 Aug. 489 tillkämpade han sig tillträde till Italien, besegrade 4 veckor derefter Odoacer å nyo vid Verona, och sedan han erhållit understöd af de stambeslägtade vestgoterna, tvang han honom genom segern vid Adda d. 11 Aug. 490 att söka sin tillflykt i det svårtillgängliga Ravenna, som först d. 27 Febr. 493 kapitulerade på det vilkor att Odoacer tillförsäkrades lif, frihet och konunganamn. Kort derpå dödade dock T. honom med egen hand. I denna handling röjer sig den germanska vildheten, och trots vistelsen i Konstantinopel var T. så fullständigt en germansk »barbar», att han aldrig kunde skrifva sitt namn. Men den antika kulturen imponerade på T. Herre öfver Italien, gjorde han derför till sitt mål att låta den gotiska kraften hägna den romerska bildningen. Till sin förste minister tog han den förnäme och lärde romaren Cassiodorius, hvilken undervisade honom i forntidens vishet och fick uppsätta hans regeringsdekret. Gent emot den romerska befolkningen gjorde han gällande det af kejsaren gifna uppdraget, men, stödd på sina goter, uppträdde han dock såsom sjelfständig herskare öfver Italien, och sedan han 498 från Konstantinopel erhållit det Vesterländska kejsaredömets insignier, synes han hafva betraktat sig såsom dettas arfvinge. Den romerska befolkningen uti Italien underkastades ej någon ny jorddelning, utan hvad goterna erhöllo var den tredjedel af Italiens jord, som Odoacer tilldelat sina krigare (sortes herulorum), och som genom hans fall blifvit ledig. Romarna fingo dömas efter den romerska lagen och af de romerska domstolarna, som T. bibehöll. Senaten hölls i ära, konsuler tillsattes, och de höga romerska hofämbetena bibehöllos, ehuru ombildade till värdigheter i hans hird. För goterna åter skipade gotiska hertigar och grefvar rätt efter gotisk lag, men från både romerska och gotiska domstolar vädjades till hans hofrätt. Och så kraftfullt upprätthöll han lag och rätt, att Italien under denne »barbariske» herskare åtnjöt en rättssäkerhet, som bildar en slående kontrast mot förtrycket och rättslösheten under kejsaredömets sista tider. Tack vare denna på en gång kraftiga och milda styrelse hemtade sig det olyckliga landet efter sina lidanden under det Vesterländska kejsaredömets upplösning, och den antika kulturen syntes der ännu en gång vilja lefva upp. Sjelf verkade T. i dess anda genom storartade byggnader, t. ex. i Rom, Ravenna och sin älsklingsstad, Verona. (Den tysk-skandinaviska folksagan kallade honom också, med förvrängning af både hans och stadens namn, Didrik af Bern. Jfr Didrikssagan.) Sin egentliga maktställning grundade dock T. ej på sitt välde öfver den förvekligade romerska befolkningen, utan på sin egenskap af gotisk folkkonung. Goterna ensamma voro krigstjenstskyldiga, och blott de fingo utbilda sig till krigare, under det romarna skulle egna sig åt de fredliga yrkena. Ja T. ville ej ens, att hans landsmän skulle besöka skolorna, af fruktan att de skulle förvekligas genom den romerska kulturen. Goterna bildade sålunda en krigarekast samt erhöllo till lön ej blott den dem tilldelade jorden, utan också riklig sold. De intogo derigenom samma ställning som de germanska skaror, hvilka under Vestromerska rikets sista tider bildat dess härar, men i olikhet med dessa voro de på samma gång bofasta medborgare, och T. hoppades, att den fara, som legotruppsystemet inneburit för det romerska samhället, på detta sätt skulle försvinna, då de germanske krigarna nu voro den gemensamma herskarens eget folk. Romarnas och goternas olika ställning hindrade emellertid deras sammansmältning. Goterna kommo aldrig att känna sig rätt hemma uti Italien, och de föraktade romarna såsom veklingar, under det att desse åter hatade goterna såsom barbariska inkräktare. Dessutom vidgades klyftan genom religionen, ty T. och goterna voro arianer, och att T. beviljade romarna fullständig religionsfrihet kunde ej i längden blidka den ortodoxa ofördragsamheten. Då en strängt ortodox kejsare, Justinus I, 518 uppstigit på tronen i Konstantinopel, började derför åtskilliga romerska senatorer inlåta sig i förrädiska stämplingar med honom. Å andra sidan retades T. öfver den förföljelse, som Justinus lät öfvergå arianerna i Östromerska riket. Då den romerske biskopen Johannes åt desse ej kunde utverka religionsfrihet, kastades han af T. i fängelse, och då den berömde filosofen senatorn Boëtius, som T. öfverhopat med ynnestbevis, öppet tog parti för en om förräderi öfverbevisad senator, Albinus, lät T. döma honom till döden och sedermera afrätta både honom och hans svärfader Symmachus, händelser, som i hög grad fördystrade T:s lefnadsafton.
Öfver hela den germanska verlden spred sig T:s hjelte- och herskarerykte, och på de öfriga nya germanska rikena utöfvade han ett direkt inflytande genom beskickningar och giftermålsförbindelser med deras konungahus, ja gjorde i kraft af sin kejserliga maktställning anspråk på ett slags öfverhöghet öfver dem, sålunda förebildande Karl den stores germanska kejsaredöme. Men den ideelt anlagda gotiska stammen »hade ej lycka med sig i historien». Det var de mera realistiskt anlagda frankerna, som först skulle verkligt genomföra hvad som föresväfvat T. liksom förut vestgotafurstarna Alarik och Ataulf, och genom frankerna rubbades redan nu i väsentlig mån T:s på ett slags jämnvigtssystem grundade hegemoni. Under Klodvigs befäl besegrade nämligen frankerna alemannerna, och endast en del af dessa (på högra Rhenstranden) räddade sig undan det frankiska väldet genom att underkasta sig T. Ännu betänkligare var, att Klodvig oaktadt T:s föreställningar 507 angrep vestgoterna, hvilkas konung Alarik II, T:s måg, stupade i striden. Då sände T. mot frankerna en här och hindrade dem derigenom att bemäktiga sig vestgoternas besittningar i sydligaste Gallien. En del af dessa, Provence, införlifvade T. med sitt eget rike, som derigenom utom Italien kom att omfatta alla Alplanden mellan Donau, Rhen och Rhône. De öfriga vestgotabesittningarna förvaltade han åter för Alariks omyndige son, sin dotterson Amalarik. Trots denna maktutvidgning, var dock T:s politiska system väsentligen undergräfdt, i det yttre genom de frankiska eröfringarna och i det inre genom den oförsonliga motsatsen mellan romare och goter, då han afled 526. Han begrofs i Ravenna i en storartad mausolé (nu kyrkan S. Maria della Rotonda), som han sjelf låtit bygga sig. Han efterträddes af sin dotter Amalasuntas son Atalarik, S. B.