Vilhelm (William), konungar af England.
1. V. I Eröfraren (William the conqueror), hertig af Normandie, var naturlig son till hertig Robert II (R. le diable) af Normandie och garfvaredottern Herleva (Herlotte, Arletta) i Falaise samt föddes omkr. 1027. I sitt sjunde år blef han legitimerad af fadern, då denne drog ut på pilgrimsfärd. År 1035 dog fadern, och då började V:s regering såsom hertig af Normandie, under anarki och förvirring och stämplingar mot barnets lif, som den gången skyddades af förmyndaren och länsherren konung Henrik af Frankrike. I ständiga fejder med sina trotsiga baroner mognade V. tidigt till man; och då olydnaden år 1047 bröt ut i öppen strid, tryggade han sitt välde genom segern vid Val-ès-dunes, vunnen med franskt bistånd. Redan flögo hans planer vida, i det han år 1051 vid ett besök i England skaffade sig konung Edvard Bekännarens (hans faders kusin) löfte om tronföljden i England. V:s växande rykte väckte den franske konungens farhågor. Denne sällade sig till fienderna, men fick vid Morterner 1054 och Varaville 1058 dela de normandiske vasallernas öde, och V. stod starkare än någonsin. I det inre värnade han strängt ordning och rätt, så att röfvarehoparna utrotades, fred och välstånd återkommo. Efter förvärfvandet af Maine, 1062, sträckte sig hans hertigdömes södra gräns bort emot Loire. På denna botten mognade de engelska planerna, och slumpen syntes gynna dem genom att år 1064 föra i V:s våld jarl Harold, Englands främste ädling. Denne lär med löftet om sitt understöd hafva måst köpa sin frihet. Men ett par år derefter, då Edvard Bekännaren dog, besteg Harold sjelf Englands tron. Då svor V. »löftesbrytaren» hämd. Ögonblicket var gynsamt, i det att såväl Frankrike som Tyskland hade minderåriga konungar och England samtidigt anfölls af norske konungen Harald Hårdråde. Af frändskapen med Edvard, af dennes första testamente (senare ändradt till Harolds förmån), af Harolds föregifna edsbrott (jfr England, sp. 540) flätade V. samman en rättsgrund, på hvilken han skaffade sig påfvens insegel och kejsarens, Frankrikes och Northumberjarlen Tostigs understöd eller gillande. Sjelf ställde han (högst) 60,000 man på benen, byggde en flotta, landade i slutet af Sept. 1066 på kusten af Sussex, och d. 14 Okt. på aftonen planterade han såsom segrare påfvens vigda fana på slagfältet vid Senlac (Hastings). Allt motstånd syntes med ens brutet; redan på juldagen sattes kronan på hans hufvud. Den vunna makten begagnade han strängt, men utan våldsamhet. Han gaf kronans ämbeten och de slagnes gods åt normander, men dref i början ingen engelsman från hans egendom. Annorlunda blef det efter de upprepade oroligheter, som till förmån för Edgar af den gamla konungastammen störde de första årens lugn. Farligast var ställningen 1068, då folkuppror rasade i norden, medan Malcolm af Skotland bröt in från sin gräns och Asbjörn, de danska anspråkens målsman, låg härjande vid Humber-mynningen. Men V:s kraft och slughet voro faran vuxna. Han köpte danskarnas aftåg, kastade Malcolm tillbaka in bland hans berg och lade Northumbriens olydiga landsände i vida sträckor öde. Elys fall år 1071 betecknar eröfringens fullbordan. Men då var också V:s ställning förändrad: till det lagliga valets rätt hade han fått eröfringens. Nu begynner ock ett strängare regemente; det nationella rättsväsendet, språket, kyrkoförfattningen komma i fara, engelsmäns gods konfiskeras i massa till normandernas förmån, kyrkan rensas från infödda prelater, och sjelfva Stigand på Canterburys ärkestol måste lemna rum åt Lanfranc. Under dessa åren lade V. grundvalarna till en förvaltningsbyggnad, som gjorde kronan lika stark emot den underkufvade folkstammen som emot sina egna vasaller och hjelpare (se England, sp. 542), och i Salisbury skaffade han sig år 1086 de församlade stores stadfästelse derpå. Under denna jernhårda statskonst blefvo angelsachserna lydiga undersåtar. Och äfven vasallerna, som 1074 gåfvo sig i en första konflikt med tronen, förmådde intet emot det nät, som »Eröfrarens» snille spunnit omkring dem. Sina sista år kunde han derför åter egna mera åt kontinentens angelägenheter. Der mötte honom nya fiender: sonen Robert i Normandie och konung Filip i Frankrike. Med föga hvila och vexlande lycka hade striden länge pågått, då V. år 1087 tågade under grymma härjningar rakt på Paris; men på vägen gjorde han vid en ridt öfver det eröfrade Mantes' rykande ruiner ett fall från hästen, som medförde döden, i Rouen, d. 7 Sept. 1087. Eröfrarens ben lades i den af honom sjelf uppförda katedralen i Caen. -- V. är den siste och störste af de store nordiske statsgrundläggaraa vid Medeltidens början. Man har sagt, att sjöröfvaren och statsmannen brottades i hans själ. Om vikingen erinrade den bistra uppsynen, de jättelika kroppskrafterna, den obändiga vreden, det blinda modet i strid. Men på samma gång vittna beräkningen i hans planer och kraften att genomföra dem om den fulländade politikern och fältherren. Dock var han, liksom Gustaf Vasa, mindre lagstiftare än administratör. Under årens strider hårdnade och mörknade alltmer Eröfrarens lynne. Tyst och sluten gick han sin bana, hälst i skogarnas ensamhet, lika okänslig för menniskors kärlek och hat. Den mörka bilden upplyses dock genom spridda drag af humanitet; och privatmannens dygder -- sonlig vördnad, äktenskaplig trohet -- trifdes hos honom väl tillsammans med regentens hänsynslösa hårdhet. V. var gift med Matilda (se denna), dotter till Balduin af Flandern, och hade med henne många barn, af hvilka Robert efterträdde honom i Normandie, Vilhelm och Henrik efter hvarandra i England. Den förnämsta källan till V:s historia är måhända »Gesta Wilhelmi» i Duchesne's »Historia norm. script.». Bland nyare arbeten märkas Freeman: »History of the norman conquest» (IV, V, 1876--77), Cobbe: »History of the norman kings of England» (I, 1869), Planché: »The Conqueror and his companions» (1874), Green: »The conquest of England» (1884). Kj.
2. V. II den röde (Lat. Rufus), den föregåendes tredje son, född 1056, stod under fejden emellan brodern Robert och fadern på den senares sida. I enlighet med faderns förordnande blef han efter honom konung i England, 1087, och Roberts försök att med vasallernas hjelp rycka kronan ur hans händer misslyckades, derigenom att V. emot dem kallade det engelska folket till bistånd. Sedan dess var hans lif liksom faderns en enda beständig fejd, med brodern i Normandie, ända tills han 1096 fick öfvertaga hans län, med de upproriske vasallerna ännu en gång 1095, med Skotlands konung 1091, med waleserna 1096 och 1097 samt med Frankrikes konung 1091, 1094, 1097 o. följ. år. Dessemellan tvistade han med sitt presterskap, hvars gäll han brukade lemna obesatta för att sjelf skörda annaterna, och 1097 måste sjelfve Anselm af Canterbury lemna landet undan hans vrede. Samma hänsynslösa snikenhet och despotism ledde hans regeringshandlingar, då han utbildade de feodala tillbehören till ett helt system af utpressningar, kastade utarmande bördor på landtbruket, tillämpade sin faders jagtlagar med skoningslös stränghet o. s. v. Faderns våldsamma och mörka lynne hade på denne son gått i arf, på samma gång som hans energiska kraft och djerfva beslutsamhet. Deremot fanns hos honom intet af Eröfrarens moraliska storhet. Han var utan tro och skam, lika lastbar i sitt privatlif som tyrannisk i det offentliga, hånande löften och förpligtelser, så snart de ej gingo in på den chevalereska hederns helgade mark. V. den röde fanns en dag, d. 2 Aug. 1100, död i New Forest med en jagtpil i sitt bröst. Man vet ej om der förelåg mord eller olyckshändelse. Han var ogift. Jfr Freeman: »The reign of W. Rufus» (1882). KJ.
3. V. III, prins af Oranien, ståthållare i Nederländerna, konung af Storbritannien och Irland, var son af ståthållaren prins Vilhelm II och dennes gemål Maria af England, konung Karl I:s dotter, samt föddes i Haag d. 14 Nov. 1650, några dagar sedan hans fader gått ur tiden. Moderlös redan vid 11 års ålder, uppfostrades V. under generalstaternas kontroll af sin farmor, Amalia af Solms, men växte upp nästan som en fånge under svåra yttre förhållanden, städse föremål för misstro af det republikansk-aristokratiska partiet, som efter faderns död kommit till makten inom den holländska republiken. Han lärde sig under dessa pröfvoår klokhet, försigtighet och sjelfbeherskning samt det tålamod, som vet att bida sin tid. I tanke som i vilja mognade han tidigt till man. Ludvig XIV:s anfall på Holland 1672 och den deraf följande revolutionen i Amsterdam, som störtade det aristokratiska partiet och kostade Johan De Witt lifvet, förde V. till makten och gjorde honom med ens till en vigtig historisk personlighet. Han utnämndes till ståthållare i Holland och Zeeland samt högste befälhafvare öfver republikens krigsmakt. Under det följande kriget med Frankrike visade han sig, trots flere motgångar, vara en tapper och skicklig fältherre, men framförallt en öfverlägsen statsman med klart utstakadt mål, stora vyer och en utomordentlig förmåga att begagna menniskor och omständigheter till befordrande af sina politiska planer. Han var under kriget på 1670-talet själen i alliansen mot Ludvig XIV, och han var efter freden i Nijmegen (1678) den öppne eller hemlige ledaren af alla förbindelser mot den franske sjelfherskaren. I sjelfva verket var V. från början af sitt politiska uppträdande och ända till sin lefnads slut först och främst Ludvig XIV:s motståndare och sökte med en beundransvärd seghet och mycken slughet att tillintetgöra den franske monarkens planer på en verldsdiktatur, upprätthålla den politiska jämnvigten och rädda Europas frihet. Såsom statsman är han under sitt tidehvarf af ingen öfverträffad och torde i denna egenskap få anses vara en af de störste för alla tider. Hans önskan att för sin politik vinna England, föranledde att han (Nov. 1677) gifte sig med sin kusin Maria, äldre dotter af hertigen af York (sedermera konung Jakob II) och presumtiv arftagerska till Englands krona. Samma hänsyn gjorde honom till den hemlige ledaren af oppositionen mot Jakob II och förmådde honom slutligen att på kallelse af en samling män tillhörande skilda engelska partier och med Hollands hjelp störta sin svärfader från tronen. Med en stor örlogsflotta, som förde en utvald här af 15,000 man, landsteg V. (d. 5 Nov. 1688) vid Torbay i sydvestra England, af så godt som hela Englands folk mottagen som en befriare. Jakob flydde, öfvergifven af alla, äfven af sina närmaste, till Frankrike (Dec. 1688). V. och Maria förklarades (d. 13 Febr. 1689) af ett parlamentskonvent såsom regerande konung och drottning af England, hvarvid V. skulle i bägges namn utöfva den verkställande makten. De godkände derjämte den »rättighetsförklaring» (declaration of rights), i hvilken för all framtid fastslogos det engelska folkets fri- och rättigheter. Äfven Skotland proklamerade V. och Maria, men Irland gjorde den landsflyktige Jakobs sak till sin, understöddes af franska vapen och underkastade sig den nya ordningen, först sedan nederlagen vid Boyneströmmen (Juli 1690) och Aghrim (Juli 1691) ådagalagt fruktlösheten af hvarje motstånd. Under det att V. var sysselsatt att befästa sin tron och ordna de engelska förhållandena, förde han England in i 1689 års stora allians mot Ludvig XIV och öfvergick slutligen sjelf till Nederländerna, der han fick mäta sina krafter med en af den franske herskarens yppersta generaler, den berömde Luxembourg. Af honom blef han likväl slagen vid Steenkerke (Aug. 1692) och Neerwinden (Juli 1693), men visade sig efter hvarje nederlag såsom en fruktansvärd motståndare, alltid färdig att återupptaga striden med sina fiender. I konsten att beröfva segraren frukterna af hans segrar var V. den erkände mästaren. Efter freden i Rijswijk (1697) afsåg V:s yttre politik ordnandet af den spanska arfsfrågan i syfte både att förekomma ett allmänt krig och att upprätthålla den europeiska jämnvigten. Till följd deraf ingick han med Ludvig XIV tvänne s. k. delningsfördrag, det ena d. 11 Okt. 1698, det andra d. 25 Mars 1700. Men då Ludvig efter Karl II:s i Spanien död icke höll fast vid det med sjömakterna (England och Nederländerna) slutna delningsfördraget, utan i stället antog det testamente, som gjorde hans sonson Filip af Anjou till arftagare af hela den spanska monarkien, då uppbjöd V. å nyo hela sin förmåga att i jämnvigtens intresse förena de europeiska staterna i en offensiv politik mot det farliga Frankrike. Det gick visserligen endast med mycken svårighet, men det gick. I Sept. 1701 bildades den s. k. stora alliansen mellan sjömakterna och kejsaren, och sedan Ludvig XIV, efter Jakob II:s samtidigt inträffade död, begått den stora oklokheten att erkänna hans son såsom konung i England, förstod V. att så begagna sig af den förbittring, som till följd deraf uppstod bland engelsmännen, att parlamentet beviljade de medel, som erfordrades för Englands aktiva uppträdande i kriget. I detta krig fick han emellertid icke sjelf taga någon del. Han afled, barnlös, redan d. 19 Mars (n. st.) 1702, lemnande åt andra att fullborda hans verk. Döden kom icke oväntad. Sjuklig alltifrån barndomen, hade han lefvat ett lif i ständig kamp med kroppsliga plågor, som likväl aldrig förmått grumla hans tanke eller försvaga hans viljekraft. Om hans verldshistoriska betydelse är förut taladt. Såsom Ludvig XIV:s oförsonlige fiende blef han tillika den främste kämpen för politisk och religiös frihet under sitt tidehvarf. I England räddade han genom revolutionen och befäste sedermera det parlamentariska styrelsesättet genom att från 1693, enligt Sunderlands råd, bilda ett homogent kabinett af dugande män, som åtnjöto förtroende af underhusets majoritet. Han återgaf åt sitt rike dess stormaktsställning från Elisabets dagar och tillsåg, att det gick framåt uti inre utveckling under den lagbundna frihetens tryggande hägn. För sådana förtjenster lönades han med otack af Englands folk. Hans popularitet försvann lika hastigt som den kom. Orsaken dertill låg i viss mån hos honom sjelf. Till sitt sinnelag och sina vanor blef han aldrig annat än holländare. Han bjöd aldrig till att assimilera sig med engelsmännen, utan stötte dem tillbaka genom sitt kalla väsende, genom sitt indragna lif på Hampden-Court och Kensington samt genom sin öppet visade förkärlek för sina landsmän. Tories hatade honom, emedan han ej var deras konung och emedan hans religiös-kyrkliga åskådning var en helt annan än deras; whigs, som skulle vara hans vänner, trakasserade honom, så snart det blef klart, att han ej i allt ville foga sig efter dem. Sjelf blef han trött vid alltsammans, och han skulle hafva nedlagt sin engelska krona, om ej hans stora politiska planer tvungit honom att hålla ut. En annan tid har kommit med andra åsigter. Englands folk räknar honom nu med stolthet såsom sin och ser i honom med full rätt en af de allra störste bland sina herskare. I sjelfva verket var hans storhet europeisk och hans lifsgerning af det slag, att framstegsmännen i alla land kunna hylla honom såsom en mensklighetens befriare. Hjr.
4. V. IV Henrik, konung af Storbritannien och Irland samt Hannover, tredje son till konung Georg III och Charlotta af Mecklenburg, föddes i Windsor d. 21 Aug. 1765, bestämdes för marinen och stred under Rodney vid S:t Vincent 1780, blef 1786 såsom kapten stationerad i Vestindien, men vände snart hem för att 1789 mottaga konteramirals rang och titeln hertig af Clarence. Då man nekade honom befäl i kriget mot franska revolutionen, slöt han sig till oppositionen i öfverhuset, men lefde för öfrigt mest i tillbakadragenhet tillsammans med en irländsk skådespelerska Doris Bland (miss Jordan), hvilken under ett 20-årigt samlif födde honom 10 barn (hvilka buro namnet Fitz-Clarence). Prinsessan Charlottas död 1817 bragte V. i tronföljdens främsta linie. Han bröt då med sin älskarinna och ingick d. 11 Juli 1818 ett lagligt äktenskap med Adelheid af Sachsen-Hildburgshausen, en qvinna, hvars starka själ snart alldeles beherskade honom. 1827 utnämndes V. till storamiral, men utnämningen återtogs af Wellington redan följ. år i anledning af den obevisade beskyllningen att V. skulle genom sina hemliga instruktioner till Codrington hafva framkallat Navarinoslaget. Sedan hertigens af York död 1827 stod V. närmast kronan. Den 26 Juni 1830 helsade folkets jubel »sjömanskungen» på Englands tron; kröningen skedde först d. 8 Sept. 1831. Stora saker skedde under V:s regering: parlamentsreformen 1832 i England, grundlagstiftningen i Hannover 1833. Till parlamentsreformbillens genomförande medverkade V. personligen; men efter det misslyckade försöket att trots underhuset göra Peel till premierminister i Melbournes ställe år 1834 ingrep han knappast vidare i de politiska bestyren, för hvilka han hade föga förstånd eller intresse. Tanklös och obeslutsam, utan högre begåfning vare sig på hufvudets eller karakterens vägnar, åtnjöt konung V. likväl städse mycken popularitet på grund af sina enkla, rättframma vanor och sitt glada och välvilliga väsende. Hans död, natten till d. 20 Juni 1837, var en vigtig tilldragelse i Englands historia, emedan derigenom upplöstes den sedan 1714 bestående personalunionen emellan England och Hannover. De barn han hade med sin gemål dogo i vaggan. Kj.