Vilhelm (Wilhelm), tyska kejsare, konungar och andra furstar:
a) V., tyska kejsare och konungar af Preussen: 1. V. I. Fredrik Ludvig, född d. 22 Mars 1797 i Berlin, var näst äldste son till konung Fredrik Vilhelm III och hans gemål, drottning Luise. Hans uppfostran var enkel och hufvudsakligen militärisk. Redan 1803 erhöll han sin första militära anställning. Efter nederlaget vid Jena 1806 fördes han jämte sina syskon såsom flykting först till Schwedt, sedan till Königsberg. Befordrad till sekundlöjtnant 1807, åtföljde han sin fader på dennes återresa till Berlin 1809. Der fick han nu till lärare professor Reimann och general v. Reiche. Under kriget 1813 fick han till en början, på grund af svag helsa, icke deltaga i krigshändelserna, men i Nov. tilläts honom sluta sig till armén, i hvilken han då var kapten. Han följde nu med vid inmarschen i Frankrike och deltog i slaget vid Bar-sur-Aube, der han förvärfvade sig jernkorset. Efter Paris' intagande följde han sin fader till England. Derpå företog han en resa till Schweiz och blef vid hemkomsten konfirmerad (d. 8 Juni 1815). Napoleons återkomst från Elba s. å. kallade snart prinsen till aktiv tjenstgöring: han deltog väl ej i slaget vid Waterloo, men följde för andra gången armén till Paris. Under de derpå följande fredsåren 1815--48 var prins V. ifrigt sysselsatt med sina militära åligganden, för hvilka han städse hyste det största intresse. Han utbildade icke blott sig sjelf till en utmärkt officer, utan bidrog äfven kraftigt till den preussiska krigsmaktens utveckling och utarbetade en mängd betänkanden i dithörande ämnen. Vintern 1827--28 vistades han i Ryssland. Hemkommen, blef han d. 16 Febr. 1829 förlofvad med prinsessan Augusta, storhertig Karl Fredriks af Sachsen-Weimar dotter, med hvilken han d. 11 Juni s. å. förmäldes i Berlin. Efter sin broder Fredrik Vilhelm I V: s regeringstillträde 1840 antog V. titeln prins af Preussen, enär konungens äktenskap var barnlöst och han sålunda var den presumtive tronföljaren. Han utnämndes s. å. till ståthållare i Pommern och general af infanteriet. När i Febr. 1848 revolutionen utbröt i Frankrike och derifrån hotade Tyskland, satte Fredrik Vilhelm sin broder till gränsvakt vid Rhen såsom generalguvernör öfver Rhenprovinsen och Westfalen. Redan innan han lemnat Berlin, utbröt revolutionen der och riktades delvis mot honom, enär han ansågs såsom fiende till »friheten», derför att han var känd såsom ifrig soldat. Man ville t. o. m. bränna hans palats vid Unter den Linden. Den 19 Febr. måste prinsen lemna staden och begifva sig till Spandau, men fick då konungens befallning att på någon tid lemna landet, hvarpå han begaf sig till London. Redan i Juni s. å. fick han dock återvända. Det sydtyska upproret följande år öppnade ett nytt verkningsfält för honom. Den 8 Juni 1849 utnämndes han till öfverbefälhafvare öfver operationsarmén i Baden och Pfalz och kufvade resningen genom fäktningarna vid Upstadt, Durlach, Bischweyer och Kuppenheim. Derefter bodde han några år i Koblenz såsom generalguvernör öfver de båda provinserna vid Rhen. 1857 blef Fredrik Vilhelm sjuk, och prinsen förordnades till regent först för några månader, derefter, d. 7 Okt. 1858, med full kunglig myndighet på obestämd tid. Det var först d. 2 Jan. 1861, som han genom sin broders död besteg tronen. Ett halft år senare, i Juli, var han utsatt för ett mordförsök i Baden-Baden. Den 18 Okt. 1861 lät han kröna sig i Königsberg. -- Konung V:s verksamhet som regent är skildrad på andra ställen i detta verk (se Preussen, sp. 233 ff., och Tyskland, sp. 1177 ff.). Han hade visserligen lyckats att vid sin sida ega några af 19:de århundradets förnämsta män, hvilkas förtjenster till en del undanskymt hans egna, men det bör ihågkommas, att det är han sjelf, som framdragit desse män och möjliggjort deras verksamhet. Detta gäller om alla de tre, som mest bidrogo till Preussens storhet under hans regeringstid, nämligen v. Roon, Moltke och Bismarck. Det var äfven konungens fasthet och karaktersstyrka, som gjorde armé-reformen möjlig, hvilken kan betecknas såsom vändpunkten i Preussens historia. Med outtröttlig arbetsamhet deltog han för öfrigt i sina tjenares arbete, och när frukterna deraf mognat, och Tyskland stod såsom Europas första stat, var det med rätta han af Tysklands folk helsades såsom fäderneslandets upprättare. Det var vidare nästan uteslutande hans personlighet, som åstadkom försoningen mellan Nord- och Syd-Tyskland efter kriget 1866. Efter kriget med Frankrike 1870--71, hvarunder han, som bekant, i Versailles d. 18 Jan. 1871 lät utropa sig till tysk kejsare, var han fredens upprätthållare, och hans sträfvanden derför fingo ett uttryck bl. a. i de många besök, som den gamle monarken mottog af Europas andra suveräner. Det sociala missnöje, som besjälar en stor del af de lägre samhällsklasserna i våra dagar och som framkallat så många våldsgerningar i nästan alla land, föranledde 1878 två attentat mot kejsaren, ett af Hödel d. 11 Maj och ett af Nobiling d. 2 Juni, af hvilka det senare svårt skadade honom. Men med undantag deraf var det blott kärlek och vördnad, som visades honom under sista delen af hans lefnad. Uppriktig var också sorgen, när han afled, i Berlin, d. 9 Mars 1888. Hans stoft bisattes i Charlottenburgs Mausoleum, der hans föräldrar hvila. I Berlin forberedes ett storartadt monument öfver honom, och många tyska städer hafva rest statyer till hans minne. I sitt äktenskap hade kejsar V. två barn: Fredrik Vilhelm (född d. 18 Okt. 1831, död d. 15 Juni 1888), som efterträdde honom på tronen, och Lovisa (född d. 3 Dec. 1838), förmäld d. 20 Sept. 1856 med storhertigen af Baden och moder till kronprinsessan Viktoria af Sverige-Norge. -- 2. V. II (Fredrik Vilhelm Viktor Albert), den föregåendes sonson, son till kejsar Fredrik III och hans gemål, Viktoria af Storbritannien och Irland, föddes i Berlin d. 27 Jan. 1859. Han erhöll en mycket vårdad uppfostran, hvilken så till vida skilde sig från den vanliga, att han jämte sin yngre broder, Henrik, fick genomgå några klasser af gymnasiet i Kassel, hvarest han d. 25 Jan. 1877 aflade studentexamen. Prinsarnas handledande privatlärare var d:r Hinzpeter, hvilken anses hafva utöfvat ett vigtigt inflytande på sin lärjunge, äfven sedan denne blef kejsare. I Febr. 1877 inträdde V. som löjtnant i 1:sta gardesinfanteriregementet och avancerade raskt till generalmajor (1888). Samtidigt studerade han landets civila förvaltning under ledning af Gneist och flere ministerialråd. V., som uppväxt under glansen af de märkliga händelser, hvilka skapat det nya Tyskland, hyste stor beundran för både sin farfader och dennes ypperste tjenare, Bismarck. Förhållandet till fadern, som i mycket hyste en annan uppfattning än den store ministern, synes deremot icke hafva varit fullt förtroligt; och när Fredrik besteg tronen och Bismarcks inflytande hotades, ansågs kronprinsen såsom dennes vän och skall jämte Bismarck hafva drifvit en mer eller mindre öppen opposition mot sin fader. Redan d. 15 Juni 1888 besteg V. efter Fredriks död kejsare- och konungatronen, och förhållandet mellan honom och Bismarck var nu i högsta grad intimt. Dennes äldre son, Herbert Bismarck, delade sin faders gunst och betraktades såsom hans efterträdare samt utnämndes till statsminister. Mot sina politiska motståndare begagnade Bismarck våldsammare än förr både den s. k. reptilpressen och juridiska vapen. Så fängslades professor Geffcken. som utgifvit ett utdrag ur kejsar Fredriks dagbok; husundersökningar och hätska anfall af regeringspressen drabbade andra. Det goda förhållandet mellan kejsaren och rikskansleren blef dock ej långvarigt. År 1889 utbröt en stor strejk bland Westfalens grufarbetare, och denna väckte kejsarens intresse för den sociala frågan. Han trodde sig kallad att lösa detta vår tids vigtigaste politiska spörsmål på ett annat sätt än Bismarck försökt. Den 4 Febr. 1890 underrättade han rikskansleren om att han beslutit »räcka handen till en förbättring af arbetarnas ställning», och samtidigt fick Bismarck i uppdrag att inbjuda »alla regeringars kabinett, som hafva lika andel i arbetarefrågan», till en konferens i Berlin, der förslag till omfattande skyddsåtgärder skulle framläggas. Konferensen kom till stånd i Mars s. å., ehuru Bismarck ej mycket trodde på dess nytta, och då samtidigt socialisternas antal i riksdagen ökades, säges Bismarck hafva gjort kejsaren skarpa föreställningar och förklarat, att dennes nya socialpolitik gifvit socialismen vind i seglen. Dessa händelser voro början till brytningen. Kejsaren, som var handlingskraftig och ärelysten, och som ansåg sig bättre uppfatta tidens kraf än den gamle rikskansleren, började vid flere tillfällen gå honom förbi och konferera med de särskilde ministrarna omedelbart. Bismarck hotade att begära sitt afsked, om denna nya sed fortsattes, och -- afskedet gafs d. 20 Mars 1890. Denna oväntade händelse väckte jubel hos kanslerens många fiender, men lika mycken sorg hos andra, som trodde, att endast Bismarcks kraftiga hand var i stånd att styra statsskeppet. Också var han föremål för mångas hyllning på sin hemresa till Friedrichsruh, och äfven kejsaren sökte lindra den gamles förbittring genom att göra honom till hertig af Lauenburg. Rikskansler blef nu general Caprivi, hvars program för den yttre politiken blef upprätthållandet af Bismarcks vigtiga verk, trippelalliansen. Såväl den preussiska landtdagen som den tyska riksdagen mottogo välvilligt den nye rikskansleren, som lyckades få regeringens militära förslag antagna. Men då han på sommaren 1890 med den engelska regeringen aftalade ett byte mellan Helgoland och vissa tyska besittningar i Öst-Afrika, framkallade detta ett ganska allmänt missnöje, som underblåstes af Bismarcks organ inom pressen. Detta minskades ej derigenom att Bismarcks vänner inom förvaltningen efter hand aflägsnades. Det blef snart tydligt, att det icke var rikskansleren, som vidare bestämde politikens gång, utan kejsaren sjelf, som ej häller tvekade att på ett mycket i ögonen fallande sätt framhålla detta i sina många offentliga tal, hvilkas innehåll ibland torde hafva inneburit öfverraskningar äfven för rikskansleren. På hösten 1890 aflägsnades den bekante antisemiten Stöcker från sin hofpredikantbefattning, hvilken åtgärd väckte mycket uppseende. Icke långt derefter sammankallades en skolkonferens i Berlin, vid hvilken kejsaren i ett längre tal utvecklade sina pedagogiska åsigter, af hvilka några voro ganska originella. Under tiden hade Bismarck allt tydligare uppträdt såsom motståndare till »den nya kursen», och från kejsarens och regeringens sida dröjde man icke att besvara anfallen. På våren 1891 uppställdes Bismarck som kandidat vid riksdagsmannavalen i en krets i Hannover och blef äfven vald, trots all motagitation, men har ännu (1893) icke intagit sin plats i riksdagen. Han uttalade sig emellertid ofta i politiska frågor och väckte derigenom allt större förbittring i regeringskretsarna, men blef allt populärare bland folket. På sommaren 1891 förnyades trippelalliansen, men stämningen mot Frankrike förbittrades, sedan kejsarens moder förolämpats vid ett besök i Paris. Handels- och tullfördrag ingingos med Österrike-Ungern, Italien och Belgien, af hvilka i synnerhet de första väckte missnöje bland de strängare tullskyddsvännerna, men å andra sidan förskaffade Caprivi grefve-titeln. Så ökades klyftan mellan en stor del af folket och regeringen, och deraf fortfor Bismarck att begagna sig. Hur stämningen slagit om till hans fördel visade sig allra tydligast, när han sommaren 1892 reste till Wien på sin äldre sons bröllop samt derifrån genom Bajern (Kissingen) och mellersta Tyskland. Tusental strömmade till för att bringa honom sin hyllning, universitet och städer täflade om att fira honom, under det att regeringen började hota att inleda rättsligt åtal mot den store mannen. Man kan således icke säga, att det lyckats V. att vinna sitt folks odelade förtroende. Snarare synes hans på nyheter af alla slag riktade, hersklystna och något oberäkneliga sinne vara egnadt att väcka farhågor för framtiden. Deremot måste man prisa hans arbetsamhet och lifliga intresse för regeringens alla grenar, men äfven detta intresse kan hos en monark blifva för stort och hinderligt för den lugna utvecklingen, såsom historien ofta visat. V. har företagit vidsträckta resor, bl. a. till Petersburg, Stockholm (1888), längs Norges vestkust (somrarna 1890--92, till Nordkap 1891), till England (1890 och 1892), till Rom (1893). Han är sedan 1888 flaggman i svenska flottan och sedan 1890 amiral i den norska. Den 27 Febr. 1881 förmäldes han med prinsessan Augusta Viktoria af Slesvig-Holstein (född d. 22 Okt. 1858) och har med henne 6 söner: Vilhelm (f. 1882), Eitel Fredrik (f. 1883), Adalbert (f. 1884), August Vilhelm (f. 1887), Oskar (f. 1888, under kejsarens besök i Stockholm) och Joakim (f. 1890), samt en dotter: Viktoria Lovisa (f. 1892). J. Fr. N.
b) V., tysk konung 1247--56. Se Vilhelm, grefvar af Holland 2.
c) Prinsar af Baden. 1. V. Ludvig August, markgrefve af Baden, förut grefve af Hochberg, son af storhertig Karl Fredrik och grefvinnan Hochberg (se d. o.), f. 1792, d. 1859, var Massénas adjutant i kriget emot Österrike 1809, förde såsom generalmajor den badenska brigaden af marskalk Victors kår under tåget mot Ryssland 1812--13 och kommenderade såsom generallöjtnant den badenska kåren af franska armén i Sachsen 1813. Efter slaget vid Leipzig kapitulerade han för de allierade och förde 1814--15 befälet öfver 8:de tyska kåren. 1825--48 hade han kommandot öfver Badens trupper och var sedan 1819 en tid president i Första kammaren. Han förmälde sig 1830 med prinsessan Elisabet af Würtemberg. -- 2. Ludvig V. August, den föregåendes brorson, son af storhertig Leopold och prinsessan Sofia Vilhelmina, Gustaf IV Adolfs dotter, född i Karlsruhe d. 18 Dec. 1829, lemnade 1863 såsom generalmajor Preussens tjenst och förde i 1866 års fälttåg befälet öfver den badenska divisionen under prins Alexanders af Hessen kommando. Hans militära operationer i träffningarna vid Hundheim, Werbach och Gerchsheim (Juli 1866) ansågos ej utförda med nog kraft emot preussarna (jfr »Aktenmässige interessante enthüllungen über den badischen verrat», 1866). I 1870--71 års krig förde han 1:sta badenska infanteribrigaden under general Werder och blef vid Nuits svårt sårad. 1871 blef V. preussisk general af infanteriet och valdes s. å. till ledamot af tyska riksdagen. Han är sedan 1863 förmäld med Maria af Leuchtenberg (f. 1841, dotter af hertig Max af Leuchtenberg) och har med henne en dotter, Maria (f. 1865, 1889 förmäld med arfprinsen Fredrik af Anhalt), och en son, Maximilian, f. 1867, löjtnant i preussisk tjenst.
d) V. August Ludvig Maximilian Fredrik, hertig af Braunschweig, född d. 25 April 1806, andre son till den 1815 vid Quatrebras fallne hertig Fredrik Vilhelm, studerade 1822 i Göttingen och inträdde 1823 såsom major i ett preussiskt kyrassierregemente. Hans broder, hertig Karl af Braunschweig, afträdde 1826 till honom furstendömet Oels i Schlesien. Då denne blifvit fördrifven genom resningen d. 7 Sept. 1830, öfvertog V. d. 28 Sept. provisoriskt landets regering och, sedan en familjeakt i Febr. 1831 förklarat hertig Karl fullkomligt oduglig att regera, d. 20 April 1831 definitivt. V. regerade mestadels i orubbad öfverensstämmelse med ständerna och öfverlemnade ledningen af statens angelägenheter alltmer åt sina ministrar, medan han tillbragte en stor del af året utom landet, i synnerhet i Oels. 1866 slöt han sig icke till Preussens motståndare, utan ingick i Nordtyska förbundet, men vägrade hårdnackadt att afsluta en militärkonvention med Preussen (se vidare Braunschweig, sp. 1075--1076). Då V. icke var förmäld, önskade han öfverlemna tronföljden åt huset Hannover, hvilket emellertid hvarken stämde öfverens med Preussens eller befolkningens önskningar. V. dog d. 18 Okt. 1884 på sitt slott Sibyllenort, i Schlesien, och med honom utslocknade huset Braunschweig-Wolfenbüttel på svärdssidan. Hertig Ernst August af Cumberland blef genom ett utslag af förbundsrådet 1885 utestängd från tronföljden, och prins Albrekt af Preussen valdes af den braunschweigska landtdagen d. 21 Okt. 1885 till regent. A. B. B.
e) Furstar af Hessen. 1. V. IV, den vise, landtgrefve af Hessen-Kassel, född 1532, son af landtgrefven Filip den ädelmodige, uppfostrades i Strassburg under Johann Sturm, deltog som anförare för de hessiska trupperna i Morits' af Sachsen krig 1552 mot kejsar Karl V, hvarvid det bl. a. gällde att befria V:s fångne fader, hvilket lyckades. Vid faderns död, 1567, fick V. som andel af arfvet efter honom Nieder-Hessen med Kassel, som han med omtanke styrde till sin död, 1592. V. var en stor vän och idkare af astronomiska studier. En del af hans astronomiska iakttagelser utgafs 1618 af Snellius under titeln Coeli et siderum observationes; det öfriga förvaras i handskrift i Kassels bibliotek. -- 2. V. IX, landtgrefve, sedermera kurfurste (såsom sådan V. I) af Hessen-Kassel, son af landtgrefve Fredrik II, född i Kassel d. 3 Jan. 1743, deltog 1778 såsom preussisk generalmajor i det bajerska arfföljdskriget och efterträdde 1785 sin fader i regeringen af Hessen-Kassel. Han förvaltade styrelsen samvetsgrant, afskaffade många missbruk, uppförde vackra byggnader och gjorde mycket för förbättringen af kyrko- och skolväsendet, men betungade också landet i många afseenden, i synnerhet efter den franska revolutionens utbrott genom hårdhet, girighet och sin förkärlek för militären, som han till stor del uthyrde åt England. I franska revolutionskriget ställde han sig på Preussens sida, återtog 1792 Frankfurt a. M. och lät 1793 sina trupper, 12,000 man starka, i engelsk sold strida i Flandern mot fransmännen. För det ringa område på den venstra Rhenstranden, som han förlorade i freden i Basel 1795, fick han 1803 ersättning genom flere kurmainzska amt och riksstaden Gelnhausen, hvarjämte han s. å. erhöll värdigheten af kurfurste. Då han 1806 slöt sig till Preussen, besatte fransmännen efter slaget vid Jena hans land, som 1807 förenades med konungariket Westfalen. Efter slaget vid Leipzig (1813) återfick V. sina land och deltog i striden mot Napoleon med jämförelsevis betydliga stridskrafter både 1813--14 och 1815, men fick också vid Wienkongressen riklig ersättning. Han lade 1816 till sin förra titel titeln storhertig af Fulda. V. återställde efter sin restauration alla gamla inrättningar (bl. a. dagsverken och för soldaterna puder och stångpiska), fördref alla icke-hessare från deras tjenster, reducerade statsskulden till en tredjedel och fråntog alla dem, som under vestfaliska tiden köpt statsdomäner, dessa utan ersättning. Sitt löfte att gifva sitt land en författning bröt V., men oktrojerade d. 4 Mars 1817 en hus- och statslag. Han dog d. 27 Febr. 1821. Sedan 1764 var han förmäld med danske konungen Fredrik V:s dotter Vilhelmina Karolina. -- 3. V. II, kurfurste, den föregåendes son, född d. 28 Juli 1777, kämpade i preussiska hären under striden vid Leipzig 1813 och öfvertog i Mars 1814 befälet öfver de trupper, som inneslöto fästningarna Metz, Thionville, Luxemburg och Saarlouis. Efter sin tronbestigning, 1821, gjorde han flere tidsenliga reformer i förvaltningen, men svek sina undersåtars förhoppning om en ny, tidsenlig författning, som han dock efter en uppresning d. 6 Sept. 1830 måste bevilja, och som utfärdades redan d. 5 Jan. 1831. Till följd af vissa oroligheter, som uppstodo med anledning af V:s förbindelse med Emilie Ortlöpp, ett fruntimmer från Berlin, som han 1821 upphöjt till grefvinna af Reichenbach, senare af Lessonitz. bosatte V. sig i Hanau och uppdrog d. 30 Sept, 1831 regentskapet åt kurprinsen Fredrik Vilhelm. V. lefde sedan omvexlande i Hanau, Baden och Frankfurt a. M., der han dog d. 20 Nov. 1847. Han var sedan 1797 förmäld med Fredrik Vilhelm II:s af Preussen dotter Augusta, som lemnade hofvet till följd af hans skandalösa förbindelse med grefvinnan Lessonitz, med hvilken V. efter sin gemåls död, i Febr. 1841, trädde i morganatiskt äktenskap i Juli s. å. Efter hennes död, i Febr. 1843, gifte han sig i Aug. s. å. morganatiskt med baronessan Karoline von Bergen, född von Berlepsch. A. B. B.
f) V., hertig af Nassau. Se Nassau, sp. 826.
g) V., konungar af Preussen. Se ofvan, a).
h) V., grefve af Schaumburg-Lippe, född i London d. 9 Jan. 1724, kämpade under sin fader, som då var general i holländsk tjenst, i striden vid Dettingen (1743) och gjorde såsom frivillig i kejserliga hären fälttåget 1745 i Italien. 1748 kallades V. genom faderns död till styrelsen öfver sitt lilla land, der han införde allmän värnpligt och för öfrigt egnade sig mycket åt militärväsendet. Vid sjuåriga krigets utbrott slöt V. sig till Preussen och erhöll 1759 befälet öfver hela artilleriet i den förbundna hären. Efter Frankrikes och Spaniens angrepp på Portugal 1761 anförtrodde honom ministern Pombal befälet öfver de förenade engelska och portugisiska trupperna. I Portugal, der han stannade till 1764, inrättade han en krigs- och artilleriskola, anlade fästningen vid Elvas och företog en organisation af militärväsendet. V. dog i Bergleben d. 16 Sept. 1777. A. B. B.
i) V., konungar af Würtemberg: 1. V. I, född d. 27 Sept. 1781 i Lüben, i Schlesien, der hans fader, såsom preussisk generalmajor, låg i garnison. Fadern blef 1797 hertig och d. 1 Jan. 1806 konung (såsom sådan Fredrik I) af Würtemberg. Hans despotiska lynne förbittrade lifvet hemma för V., och denne sökte sig bort. 1800 kämpade han som frivillig i österrikiska hären vid Hohenlinden, var 1803--06 på resor i Frankrike och Italien samt lefde efter hemkomsten i tillbakadragenhet. Under Napoleons tåg mot Ryssland 1812 förde han befälet öfver den würtembergska hjelpkåren, men insjuknade farligt och måste stanna i Vilna. Då hans fader efter slaget vid Leipzig hade öfvergått till de förbundna makterna, öfvertog V. befälet öfver 7:de armékåren, ådagalade i kampanjen i Frankrike 1814 god förmåga såsom fältherre, bidrog kraftigt till segern vid La Rothière, men blef tillbakaslagen vid Montereau. Efter faderns död, d. 30 Okt. 1816, besteg V. tronen med öppen förklaring att främja sitt lands väl, hvartill han under sin regering sträfvade. Han lättade folkets bördor, inskränkte framförallt hofvets utgifter och gaf 1819 landet en författning. I början liberal, visade han sig sedermera mycket mån om sina suveräna rättigheter, i synnerhet gent emot Preussen 1849--50. V. dog d. 25 Juni 1864 på Rosensteins slott. Han förmälde sig 1) 1808 med Karolina Augusta af Bajern, från hvilken han skildes 1814, 2) 1816 med enkehertiginnan af Oldenburg Katarina Pavlovna (d. 1819), som skänkte honom två döttrar, af hvilka Sofia blef gift med konung Vilhelm III af Nederländerna, och 3) 1820 med sin kusin Paulina af Würtemberg (d. 1873), moder till tre barn, bland hvilka må nämnas soneri Karl, som efterträdde honom på tronen, och dottern Katarina (f. 1821), 1845 förmäld med hans brorson prins Fredrik af Würtemberg och moder till konung V. II (se nedan). -- 2. V. II Karl Paul Henrik Fredrik, den föregåendes dotterson, född i Stuttgart d. 25 Febr. 1848, ingick efter afslutade universitetsstudier i preussisk krigstjenst och bevistade kriget 1870--71 i konungens af Preussen hufvudqvarter. Han inträdde derefter i würtembergsk krigstjenst och utnämndes till generalmajor. Under sin morbroder konung Karls frånvaro i utlandet förestod V. flere gånger såsom närmaste agnat regeringen och efterträdde honom på tronen d. 6 Okt. 1891. V. förmälde sig 1) 1877 med prinsessan Maria af Waldeck (f. 1857, d. 1882), moder till prinsessan Paulina (f. 1877), och 2) 1886 med prinsessan Charlotta af Schaumburg-Lippe (f. 1864). A. B. B.