Sida 274
England
pension. Rätten dömde honom, efter en viss tvekan, till döden för högförräderi. Det var kl. 4 på morgonen d. 21 Mars. En half timme derefter blef E. arkebuserad och lagd i en graf, som väntade honom, redan innan domen fallit. Efter restaurationen (1814) flyttades hans stoft till slottskapellet i Vincennes. -- Det är ej till fullo utredt hvarför Bonaparte begick det mot all folkrätt stridande dådet mot E., en handling, om hvilken Fouché lär hafva sagt, att den var "värre än ett brott, ty den var en dumhet". Vanligtvis uppgifves, att Bonaparte trodde sig skola skrämma sina fiender rojalisterna genom att måtta ett hugg mot E., den siste telningen af Condéernas frejdade stam. Bonaparte lär emellertid vara utan skuld dertill att domen verkställdes så hastigt; han skall hafva varit obeslutsam rörande E:s öde, ännu då dödsbudet nådde honom. -- Han kastar i sina "Mémoires" skulden på Talleyrand, och så gör äfven den officer, som ledde exekutionen, Savary, i sin bok "Sur la catastrophe de M. le duc d'E." (1823). Men Talleyrand och krigsrättens ordförande, general Hullin, hafva gjort Savary ansvarig för den öfverilade afrättningen. -- Mordet på E. blef, såsom bekant, af betydelse för Sveriges politik. Gustaf IV Adolf vistades hos sina fränder i Baden, då förgripelsen mot E. skedde, och mottog ett lifligt intryck af densamma. Hans gamla ovilja mot Bonaparte växte då till oförsonligt hat, och han kastade Sverige, 1805, i ett ödesdigert krig mot Frankrike. -- M:me de Rémusat har i "Revue des deux Mondes" (1879) meddelat mycket af intresse rörande förfarandet mot E. J. Th. W.
England är den största delen af det förenade konungariket Storbritannien och Irland. Ordet tages än i vidsträcktare, än i inskränktare betydelse, näml. dels 1) såsom hela det britiska riket l. the British empire, d. v. s. Storbritannien och Irland jämte alla europeiska och utomeuropeiska besittningar och kolonier, dels 2) såsom britiska riket i Europa, d. v. s. Storbritannien och Irland, dels och vanligast 3) såsom södra delen af ön Storbritannien, hvilken noggrannare betecknas med namnet "E. och Wales", och dels slutligen 4) såsom det egentliga E., d. v. s. södra delen af ön Storbritannien, med undantag af Wales.
Läge, storlek och folkmängd. Det egentliga E:s sydligaste punkt ligger 49° 48' och nordligaste 55° 45' n. br., dess östligaste 1° 45' ö. l. och vestligaste 5° 44' v. l. (från Greenwich). Det gränsar i n. till Skotland, i v. till Wales och till de delar af Atlantiska hafvet, som benämnas Irländska sjön och S:t Georgs-kanalen; i s. sköljes det äfven af Atlantiska hafvet, näml. den del deraf, som kallas Engelska kanalen, och i ö. af Nordsjön. Ytinnehållet är 131,884 qvkm. 1871 var innevånareantalet 21,495,131. -- E. och Wales, eller hvad man vanligen menar med England, hafva ett ytinnehåll af 151,020 qvkm.; 1871 var folkmängden 22,712,266 och beräknades 1880 till 25,480,161 personer.
För E:s naturbeskaffenhet, författning och förvaltning, befolkningsförhållanden, materiella kultur m. m. äfvensom för E:s historia efter 1707,
d. v. s. efter real-unionen mellan E. och Skotland, redogöres under art. Storbritannien. Här meddelas en öfversigt af E:s historia för den tid, under hvilken detta land bildade en afslutad politisk enhet för sig, d. v. s. af
E:s historia till 1707.
Namnet E., d. v. s. englernas l. anglernas land, har, på grund af vissa historiska tilldragelser, fästs vid en del af det gamla Britannien, och E:s historia börjar följaktligen, strängt taget, först med dessa historiska tilldragelser, d. v. s. med den angliska bosättningen i Britannien under 400- och 500-talen. För sammanhangets skull meddelas likväl här en öfversigt af landets historia äfven före nämnda tidpunkt.
E. i äldsta tider. E:s äldsta kända innevånare voro britterna, ett folk af keltisk stam och den gren af keltiska stammen, som kallas den kymriska. Några forskare antaga, att landet var bebodt före kelternas tid,och att ur-innevånarna tillhörde en annan folkgren än den indo-europeiska, som kelterna tillhöra. Desse forskare betrakta åtskilliga af de fasta fornlemningarna i E. såsom minnesmärken af denna för-keltiska, befolkning och söka af fysiologiska skäl göra troligt, att denna befolkning utgör ett märkbart element i E:s nuvarande folkstock. Under måhända ett helt årtusende före Kristi födelse var E. bekant för fenicier och kartager, som hemtade sitt tenn från E., näml. från de efter denna metall uppkallade Kassiteriderna l. Tennöarna, med hvilket namn de gamle antagligen betecknade Cornwall och Scilly-öarna. Herodotus (omkr. 450 f. Kr.) är den förste skriftställare, som omnämner dessa Tennöar. Aristoteles (d. 322 f. Kr.) är den äldste kände författare, som använder ordet britisk. "I oceanen", säger han, "ligga två mycket stora öar, de s. k. britiska, nämligen Albion och Ierne". Med Albion menade han E. (och Skotland). Äfven romarna kallade E. i äldsta tider Albion. De gjorde sin första bekantskap med landet, när Caesar i sammanhang med sin strid mot Galliens kelter -- "i nästan alla galliska krig hade våra fiender fått hjelp från Britannien", säger Caesar -- företog sina två expeditioner (55 och 54 f. Kr.) till ön och der gjorde eröfringar. Caesar är den förste, som använder namnet Britannia om endast den större af de gamles "britiska öar" eller Albion, och som har meddelat en närmare beskrifning öfver ön och dess folk ("Comment. de Bello Gallico" 4:de b., 20:de--36:te kap., 5:te b., 5:te--25:te kap.). C:s benämning blef bestående, men hans eröfringar gingo snart förlorade.
E. romersk provins (43--410). Ett århundrade efter Caesar grepo romarna sig åter och på allvar an med eröfringen af Britannien, som 43 e. Kr. blef romersk provins. I synnerhet den ädle Agricola, som 77--84 var provinsens ståthållare, utbredde der romarnas välde och kultur. Han lyckades bl. a. förmå briterna att antaga romersk drägt och romerskt lefnadssätt. "Det der kallade de (briterna) i sin okunnighet civilisation", säger Tacitus ironiskt, "ehuru det endast var en del af deras träldom." Militäriskt och politiskt gjorde sig romerskt inflytande gällande lika fullständigt i E. som i någon annan
Källa: Project Runeberg ·
