Sida 578
4. Ferdinand II, konung af Bägge Sicilierna
gaf dem åt Wallenstein. Sedan Kristian IV:s af Danmark intervention till protestanternas förmån misslyckats, och han tvungits att sluta fred (1629), utfärdade F. restitutionsediktet och skred genast till dess verkställande. Genom Gustaf II Adolfs uppträdande (1630) omintetgjordes F:s sträfvanden att bringa habsburgska huset och katolska kyrkan till oinskränkt herravälde i Tyskland. Död d. 15 Febr. 1637. -- F. var en välmenande, redlig furste, oförvitlig i sitt enskilda lif och energisk i det offentliga. Men hans förståndsgåfvor voro medelmåttiga, och han hade obetingadt underkastat sitt förnuft den romerska kyrkans lydnad. -- 3. Ferdinand III, den föregåendes och Maria Annas af Bajern son, född d. 13 Juli 1608, kröntes d. 8 Dec. 1626 till konung af Ungern och d. 21 Nov. 1627 till konung af Böhmen. Efter Wallensteins död (1634) fick han öfverbefälet öfver kejserliga hären, med generalerna Gallas och Piccolomini såsom biträden, eröfrade Donauwörth och Regensburg, besegrade svenskarna vid Nördlingen (Aug. 1634) och fördref dem ur södra Tyskland. Den 12 Dec. 1636 valdes F. till romersk kejsare och efterträdde d. 15 Febr. 1637 sin fader i denna egenskap. Kommen till makten arbetade han på fred, hvilken 1648 afslöts i Osnabrück och Münster. På riksdagen i Regensburg (1653) genomdref han sin son F:s val till romersk konung. (Se nedan). F. deltog såsom Polens bundsförvandt i detta lands krig mot Karl X Gustaf. Död d. 2 April 1657. -- F. följde i sin styrelse samma grundsatser som fadern, men var något mera fördragsam än denne. I alla kyrkliga frågor inhemtade han sin biktfaders, sitt "samvetsråds" och sina teologers yttrande. F. egde stora insigter i alla på hans tid idkade vetenskaper, i synnerhet filosofien, var en varm vän af de sköna konsterna, i synnerhet musiken (han komponerade med smak), samt berömmes för ett oerhördt minne och en ovanlig menniskokännedom. -- 4. Ferdinand IV, den föregåendes son, valdes d. 24 Maj 1653 till sin faders efterträdare såsom romersk konung, men afled redan d. 9 Juli 1654.
Ferdinand (Ferdinando, Ferrando), konungar af Neapel och af Bägge Sicilierna: 1. Ferdinand I, konung af Neapel, f. 1423, naturlig son af Alfons V af Aragonien, hvilken tillika innehade Neapels tron, blef efter sin faders död, 1458, af påfven erkänd som konung i sistnämnda rike. Han måste dock ända till 1465 kämpa om kronan med hertig Johan af Kalabrien, Renés af Anjou son. Död 1494. F. var en statsklok och energisk furste, som sökte förstärka konungamakten genom att försvaga adelsväldet. Han främjade äfven industri och vetenskap. -- 2. Ferdinand II, konung af Neapel, Alfons II:s son och den föregåendes sonson, f. 1469, efterträdde 1495 sin fader, men måste s. å. fly till Ischia för franske konungen Karl VIII, som, understödd af den neapolitanska adeln, tog landet i besittning och lät kröna sig såsom konung. Redan 1496 återtog dock F. sitt rike, med tillhjelp af den berömde spanske fältherren Gonsalvo de Cordova, Död 1496. --
3. Ferdinand I, konung af Bägge Sicilierna, (såsom konung af Neapel F. IV), konung Karl III:s son, född d. 12 Jan. 1751, efterträdde 1759 sin fader i Neapel, då denne blef konung i Spanien. Under hans minderårighet fördes styrelsen af ett regentskap under markis Tanucci, hvilken, äfven sedan F. sjelf öfvertagit regeringen (1767), bibehöll statsärendenas ledning. Efter 1777 blef konungens gemål, Maria Karolina, den egentligen styrande, men hon lemnade snart (1784) statens ledning åt sin gunstling, engelsmannen Acton. Denne skilde Neapel från den spanska politiken och förband det med England och Österrike, hvarigenom det indrogs i krigen mot den franska republiken. I slutet af 1798 besattes Neapel af franska trupper, hvarvid hofvet flydde till Palermo. Under fransmännens skydd proklamerades i Neapel den "Parthenopeiska republiken" (d. 23 Jan. 1799), men efter fransmännens aftåg besattes hufvudstaden i Juni s. å. af en kunglig armé under kardinal Ruffo, och en blodig reaktion följde. 1800 återkom hofvet till Neapel. I freden med Frankrike (Mars 1801) måste Ferdinand afträda Stato degli presidii och i ett 1805 slutet neutralitetsfördrag med samma makt förbinda sig att icke tillåta med Frankrike krigförande makters trupper landstiga i Neapel. Då drottningen likväl 1805 låtit en rysk-engelsk flotta lägga till i Neapel, besatte fransmännen åter landet (Jan. 1806), och F. flydde ännu en gång till Sicilien. Napoleon förklarade bourbonska dynastien derstädes afsatt och insatte såsom konungar i Neapel först sin broder Josef och sedermera sin svåger Joakim Murat. F. bibehöll sig med engelsk hjelp på Sicilien. Genom Wienkongressen återfick F. alla sina stater, återvände till Neapel (Juni 1815) och förenade genom ett dekret af d. 8 Dec. 1816 Neapel och Sicilien till ett rike under namn af konungariket Bägge Sicilierna samt kallade sig F. I. Till följd af en af carbonari förberedd och ledd militärrevolution, 1820, måste F. antaga den liberala spanska författningen af 1812, men 1821 undertrycktes revolutionen af en österrikisk armé, och enväldet återställdes. Under de få återstående åren af sin regering sökte F. genom spioneri- och skräcksystem undertrycka alla politiska frihetssträfvanden. Deremot sökte han upphjelpa landets ställning genom ett kraftigt uppträdande mot jesuiterna, genom upphäfvande af en del kloster och genom, reformer i statshushållningen. -- Efter drottning Karolinas död, 1814, förmälde han sig s. å. med enkefurstinnan af Partana, som 1815 fick titeln hertiginna af Floridia, -- Död d. 4 Jan. 1825. -- 4. Ferdinand II, konung af Bägge Sicilierna, den föregåendes sonson, Frans I:s och Maria Isabellas af Spanien son, föddes d. 12 Januari 1810 och efterträdde sin fader på tronen d. 8 Nov. 1830. Landets tillstånd vid hans tronbestigning var bedröfligt, men F. sökte afhjelpa det genom åtskilliga förbättringar i förvaltning, lagskipning och finansväsende, hvarjämte han amnestierade politiska förbrytare. Med tillhjelp af en stark militärmakt och ett skickligt organiseradt spioneri- och polissystem ville
Källa: Project Runeberg ·
