Sida 53
Dödsstraff
sjuklighet samt temporär minskning i giftermålens och de föddes antal. Jfr Dödlighet och Dödfödda. E. Ö-n. J. H.
Dödsstraff, jur. Detta straff är oaktadt de angrepp, för hvilka det under det sista århundradet varit föremål, ännu i de flesta lands strafflagar bibehållet såsom den svåraste af lagens straffarter. Dess användning är dock numera en helt annan än förr. Under medeltiden och långt in i den nyare tiden förekom detta straff allmänt i fråga om alla svårare förbrytelser. Det träffade äfven sådana brott som gudsförsmädelse, tvegifte, blodskam, förfalskning, flere slags egendomsbrott o. s. v. Afrättningar voro följaktligen den tiden ytterst vanliga tilldragelser. Vid stadsportarna och på torgen samt på fritt och högt belägna platser å landsbygden stodo alltid galgar eller schavotter uppresta, till skräck och varnagel för illasinnade menniskor. I fråga om sättet för dödsstraffets verkställande var man synnerligen uppfinningsrik. Utom de enkla dödsstraffen, till hvilka halshuggning och hängning hörde, hade man ett rikt urval af s. k. qvalificerade (skärpta) dödsstraff, såsom rådbråkning, bränning på bål, fyrdelning o. s. v. I samma mån som sederna mildrades, blef visserligen detta slösande med menniskolif något minskadt; men dödsstraffet var och förblef dock ett af de mest använda straffmedlen, och dess berättigande såsom ett sådant sattes icke på länge i fråga. År 1764 angrep emellertid Beccaria (se d. o.), i sitt ryktbara arbete "Dei delitti e delle pene", tidens grymma strafflagstiftning, och vid samma tid lyckades det Voltaire få lagdt i dagen det juridiska mord, som blifvit begånget på den olycklige Calas (se d. o.). Derigenom gafs uppslaget till den numera öfverallt utbredda rörelsen för dödsstraffets afskaffande. Sedan dess har år från år literaturen i detta ämne vuxit. Såväl filosofer som rättslärde och statsmän hafva behandlat detsamma. Bland dem, som kämpat för dödsstraffets upphäfvande, märkas från senare tider fransmannen C. Lucas, italienaren Ellero, tyskarna Mittermaier och v. Holtzendorff samt svensken Olivecrona. I flere land hafva särskilda sällskap bildats i ändamål att verka för detta mål, och uti Italien har under en följd af år en särskild tidskrift arbetat i samma syfte. Så godt som öfverallt har frågan om dödsstraffets afskaffande upprepade gånger varit föremål för öfverläggning inom de lagstiftande församlingarna. Allt detta oaktadt stå dock fortfarande stridiga meningar emot hvarandra. Emot dödsstraffet har hufvudsakligen anförts: att staten icke har någon makt öfver menniskans sinliga tillvaro, hvilken ej är henne gifven genom staten, hvarför denne, då han beröfvar en brottsling lifvet, går utöfver sin befogenhet; att straffets ändamål att förbättra brottslingen alldeles åsidosättes; att dödsstraffet visat sig verka demoraliserande på massan af folket; att det emellan dödsstraffet och det straff, som kommer detta närmast, är ett språng, som ej finnes emellan de olika graderna af brottslighet; samt att dödsstraffet lider af det felet att, om, såsom dess värre ofta förekommit, detta straff drabbar en oskyldig, hvarje upprättelse är en omöjlighet. Å
andra sidan har man påpekat: att staten, hvilken för sitt bestånd tager i anspråk sina bästa medborgares lif, otvifvelaktigt också är befogad att, om dess ändamål så fordrar, beröfva missdådare lifvet; att brottslingens förbättring ej är straffets egentliga syfte och att för öfrigt en dödsdom mer än någonting annat har förmåga att väcka en förhärdad brottsling till ånger och bättring;, att den demoraliserande inverkan, som dödsstraffet möjligen utöfvat, måste hafva berott derpå att sättet för dess verkställande varit olämpligt (se nedan), samt att de brister, som i öfrigt anmärkts hos dödsstraffet, i större eller mindre mån förekomma hos de flesta andra straffmedel. På sista tiden hafva de olika åsigterna så till vida närmat sig hvarandra, att dödsstraffets motståndare börjat medgifva, att staten, såsom en personlighet af högre ordning än individen, måste ega rätt att taga förbrytares lif, om detta verkligen är behöfligt för statsändamålet, under det att dödsstraffets försvarare ej längre förfäkta detta straffs begreppsenliga nödvändighet eller genom citat ur bibeln söka ställa det under den gudomliga uppenbarelsens skydd, utan erkänna, att dödsstraffets rättfärdigande måste sökas i dess nödvändighet för rättsordningens upprätthållande. Frågan om dödsstraffets rättmätighet har alltså öfvergått till en fråga om dess oumbärlighet, på hvilken fråga naturligtvis svaret kan utfalla olika i olika land och på olika tider. Inom den vetenskapliga literaturen, liksom inom pressen i allmänhet, äro f. n. dödsstraffets motståndare afgjordt öfvervägande, men inom regeringarna och de lagstiftande församlingarna är i de flesta land förhållandet omvändt. Till följd deraf hafva sträfvandena för dödsstraffets afskaffande hittills icke i synnerligen hög grad förmått göra sig gällande inom lagstiftningarna. De qvalificerade dödsstraffen hafva visserligen öfverallt blifvit afskaffade, med hvarje ny strafflag har också dödsstraffet inskränkts till allt färre förbrytelser, och flerstädes stadgas det numera endast alternativt med andra straff; men de lagstiftningar, hvilka ansett sig kunna alldeles undvara detsamma, hafva likväl hittills ej varit många. Der dödsstraffet afskaffats, har detta för öfrigt skett endast med afseende på den allmänna strafflagen. För brott emot krigslagarna, särskildt under krig (vanligen äfven för sjörättsliga förbrytelser), har det blifvit bibehållet. Många författare, som bekämpa dödsstraffet, äro ock af den åsigten, att det undantagsvis bör bibehållas för dessa fall. På flere ställen, der dödsstraffet afskaffats, har det åter blifvit upptaget -- dock ej på grund af den erfarenhet man haft under den tid man saknat detsamma, utan till följd af en meningsförändring hos de maktegande, hvilken ej sällan sammanhängt med någon vexling i de politiska förhållandena. I Toscana upphäfdes dödsstraffet 1786, men återinfördes redan 1790, afskaffades för andra gången 1847, men upptogs å nyo 1852 och afskaffades 1860 för tredje gången. I det nyaste förslaget till strafflag för Italien (1877) är det icke upptaget. I Österrike afskaffades dödsstraffet 1787, men upptogs åter 1795. I Nord-Amerika har det efter hand blifvit upphäfdt i enskilda unionsstater. I Portugal, der
Källa: Project Runeberg ·
