Sida 610
Ficus L., bot.
(1869), Geschichte, organisirung und statistik des österreichischen unterrichtswesens (1873). 1870--72 utgaf han "Jahresberichte des unterrichtsministeriums".
Ficker, Julius, tysk rättshistoriker, f. 1826, blef 1852 kallad till professor i historia vid universitetet i Innsbruck och erhöll 1863 en professur i juridiska fakulteten derstädes. Hans mest betydande arbete är Forschunyen zur reichs- und rechtsgeschichte Italiens (1868--74). Dessutom har han skrifvit Vom reichsfürstenstand (1861), Das deutsche kaiserreich in seinen universalen und nationalen beziehungen (s. å.), Deutsches königthum und kaiserthum (1862), Beiträge zur urkundenlehre (1876) m. m.
Fick-kronometer. Se Kronometer.
Ficoroniska cistan. Se Cister.
Ficquelmont [fickelmång], Karl Ludvig, grefve, österrikisk statsman och general, född 1777 i Frankrike, ingick 1793 i österrikisk krigstjenst, blef 1809 öfverste och generalstabschef i ärkehertig Ferdinands armé samt förde 1811--12 tre rytteriregementen mot fransmännen i Spanien. 1813 utnämndes han till generalmajor, åvägabragte 1815 kapitulationen i Lyon och sändes s. å. som utomordentligt sändebud till Stockholm. 1829 blef han sändebud i Petersburg, hvarest han var en verksam förmedlare af den metternichska politikens inflytande på tsaren; 1840 blef han stats- och konferens-minister samt chef för krigsafdelningen i utrikesministeriet och öfvertog 1848 utrikes-portföljen i ministèren Kolowrat. Såsom en anhängare af det metternichska partiet och en vän till Ryssland, måste han emellertid redan efter några veckor nedlägga nämnda portfölj. På den militära banan avancerade han 1830 till fältmarskalk-löjtnant och 1843 till kavallerigeneral. Död 1857. F. utgaf bl. a. Aufklärungen über die zeit vom 20 März bis zum 4 Mai 1848 (2:dra uppl. 1850), Deutschland, Oesterreich und Preussen (1851), Lord Palmerston, England und der continent (1852), Russlands politik und die Donaufürstenthümer (1854) och Zum künftigen frieden. Eine gewissenfrage (1856).
Ficus L., bot., växtslägte af nat. fam. Urticaceae, kl. Monaecia L., ordn. Triandria, i synnerhet utmärkt genom sin egendomliga blomställning. Dennas axel är nämligen urholkad, med på insidan sittande blommor (se figuren); upptill finnes en smal, af skärmfjäll sluten öppning. En sådan bildning kallas fikon. Blommorna blifva sålunda aldrig synliga utvändigt; också förde Linné slägtet i början till Cryptogamia. Vanligen äro blommorna enkönade, med han- och honblommor inom samma "fikon". Äfven stiplernas beskaffenhet är egendomlig. I början bilda de kring knoppens yngre delar en hylsa, som affaller, när det nästa egentliga bladet utvecklas. Arterna (mer än 600) äro mjölksaftförande buskar eller träd, ibland af betydande storlek, många med luftrötter af understundom mycket egendomlig art. Några äro lianer. Arterna förekomma i varma land öfver hela jorden, talrikast på Malajiska arkipelagens och Stilla hafvets öar. -- Den mest kända är F. Carica L., vanliga fikonträdet, som för
sina ätliga fikon sedan urminnes tider odlas i Medelhafslanden, der det också är allmänt förvildadt. Fikonträdet anses härstamma från södra Asien. Trädet (i vildt tillstånd är växten ofta en buske) når ända till 10 m. höjd och har handnerviga, vanligen hjertlika, hela eller flikiga blad. Fikonen äro vid mognaden, som inträffar 2--3 gånger på året, vanligen päronformiga; deras axeldel samt blomhyllets blad äro köttigt
uppsvällda och mycket sockerhaltiga. I mognadt tillstånd innesluta de en mängd små frukter (nötter). Till färgen äro de ljusa (gröna, gula etc.) eller mörka (bruna, svarta etc.). En mängd varieteter förekomma (smyrnafikon, kransfikon, dalmatiska fikon m. fl.). -- Fikonen ätas vid mognaden antingen råa eller på olika sätt tillagade, antingen färska eller (vanligast) torkade, och de utgöra i sydliga land ett hufvudnäringsmedel för menniskor och djur. Torkade fikon äro föremål för en icke obetydlig handel och äro jämte russin Europas vigtigaste sydfrukter. Fikon voro, jämte säd, oliver och vindrufvor, Palestinas värdefullaste alster. De gamle grekerna drefvo en betydande handel med fikon. I Attika förbjöds utförsel af dem, när skörden ej utfallit väl; förbudet öfvervakades af särskilda väktare, sykofanter (af Grek. sykon, fikon). Staden Athen hade ett fikon i sitt vapen. -- Frömjölets öfverförande till märkena sker genom en liten galläpplestekel (Cynips Psenes L.), som lägger sina ägg i fikonen och dervid förer omkring frömjölet. Redan i forntiden hängde man vilda fikon, som voro angripna af denna insekt, på grenarna af de odlade träden, för att insekterna skulle krypa in i dessas fikon
Källa: Project Runeberg ·
