Sida 632
2. Filip II, spansk konung
Sept. 1347 ett stillestånd. F:s oskickliga krigföring kunde ej annat än uppväcka folkets missnöje, men ännu mera ådrog han sig detta genom sina myntförsämringar och tryckande pålagor, bland hvilka särskildt må nämnas saltskatten (la gabelle). Den enda vinst F:s regering medförde för Frankrike var inköpet af Dauphiné (1349) och Montpellier (1350). Han dog d. 22 Aug. 1350 och efterträddes af sin son Johan, med tillnamnet den gode. Fr. W.
Filip (Philipp) af Schwaben, tysk konung, var yngste sonen af kejsar Fredrik I. Han uppfostrades för det andliga ståndet, men blef 1195 markgrefve af Toscana och 1196 hertig af Schwaben. Efter sin broder kejsar Henrik VI:s död, 1197, sökte han förmå riksfurstarna att erkänna dennes son Fredrik, hvilken redan under faderns lifstid blifvit vald till tronföljare. Då detta ej lyckades honom, sökte han sjelf kronan och blef också på riksdagen i Mühlhausen 1198 vald till konung. Det welfiska partiet valde till motkonung Otto IV af Braunschweig. Påfven Innocentius III erkände denne och krönte honom till romersk kejsare. Ottos anhang ökades hastigt, derigenom att flere af de mest betydande furstarna afföllo till honom, och F. var en tid i svårt trångmål. 1203 blef han af sin motståndare innesluten i Erfurt. Men snart vände sig lyckan. F. vann stora framgångar och försonade sig sedan med påfven. Den 21 Juni 1208 mördades han af pfalzgrefven Otto af Wittelsbach, hvilken han vägrat sin dotters hand. F. var en klok och mild regent samt af ett ridderligt väsende. Han var sedan 1197 förmäld med den grekiska prinsessan Irene, en dotter af kejsar Isaak Angelus.
Filip (Felipe), spanska konungar: 1. F. I, den sköne, konung af Kastilien, son af kejsar Maximilian I och Maria af Burgund, föddes d. 22 Juli 1478. Han ärfde 1482, genom sin moders död, de burgundiska landen, hvilka under hans minderårighet styrdes af hans fader. 1496 förmälde han sig med Johanna af Kastilien, Ferdinands och Isabellas dotter. Efter Isabellas död antog han titeln konung af Kastilien, men råkade derigenom i strid med sin svärfader, som ville öfvertaga styrelsen i den sinnessvaga dotterns namn. Icke dess mindre blef F. erkänd som konung, men väckte sina undersåtars missnöje genom att gynna nederländarna. Han dog d. 25 Sept. 1506. F. var fader till de romersk-tyske kejsarna Karl V och Ferdinand I.
2. F. II, den föregåendes sonson och son till kejsar Karl V och Isabella af Portugal, föddes i Valladolid d. 21 Maj 1527. Han erhöll under Siliceos och Zuñigas ledning en omsorgsfull uppfostran samt hölls framför allt till sträng lydnad under den katolska kyrkans dogmer. Redan vid sexton års ålder förmäldes han med den portugisiska prinsessan Maria och förordnades 1543 att, under faderns vistelse i Tyskland, med Alba vid sin sida, föra styrelsen i Spanien. Då Karl V, som på riksdagen i Augsburg (1550) förgäfves sökt utverka hans val till sin efterträdare såsom romersk-tysk kejsare, tröttnade vid regeringsbördan, afträdde han till F. 1555 Nederländerna och sina italienska besittningar
(Milano, Neapel, Sicilien) samt 1556 Spanien med dess ofantliga kolonier. Eget nog nödgades F., kyrkans hängifne försvarare, börja sin regering med att bekriga påfven, Paul IV, som dock, sedan Alba två gånger ryckt mot Rom, fick fred på billiga vilkor (1557). I förbindelse med England, hvars drottning, den honom svärmiskt hängifna Maria Tudor, han äktat 1554, bekämpade han från år 1556 fransmännen. Dessa, som genom påfvens tillskyndelse brutit sitt nyss ingångna stillestånd med Spanien, besegrades vid S:t Quentin (Aug. 1557), af Filibert af Savoyen, och vid Gravelingen (Juli 1558), af Egmont, samt tvungos till freden i Château-Cambresis (April 1559). I sammanhang med detta fredsslut förmälde sig F. med franske konungen Henrik II:s dotter, Elisabet, sedan han efter Maria Tudors död (1558) förgäfves anhållit om hennes halfsysters, Elisabets, hand. F:s politik antog derefter en allt mer utpräglad karakter af förföljelse mot religiös och borgerlig frihet, hvarhälst den framträdde, inom hans eget rike eller utom dess landamären. I Spanien och de italienska besittningarna utrotade den blodiga inqvisitionen protestantismen i grund, och de skränkor, som möjligen stodo enväldet i vägen, nedbrötos. I Nederländerna stötte dock hans absolutistiska och katolska sträfvanden på ett motstånd, som klädde sig i vapen (1568) och ledde till en del af dessa provinsers fullständiga affall (1581). Hans utrotningskrig mot Andalusiens och Granadas för muhammedanism misstänkte innebyggare, moriskerna, invecklade honom i kamp med turkarna. Ehuru hans halfbroder, Don Juan d'Austria, i förening med flere italienska staters flottor slog de otrogna i den ryktbara drabbningen vid Lepanto (Okt. 1571), fullföljde dock icke F. segern: kristenhetens gemensamma fiender bekymrade honom mindre än fienderna till hans makt och hans kyrka. Han öfverföll och eröfrade Portugal, då detta land efter den der regerande konungaättens utslocknande (1580) icke ville godkänna de anspråk på tronen, hvilka han framställde i egenskap af Emanuel den stores dotterson. Mot tro och lofven kränkte han sedermera portugisernas rättigheter samt beredde deras handel och kolonialvälde en obotlig skada genom att indraga dem i striden mot Nederländerna. Kriget mot dessa fortgick utan afbrott under F:s hela regering. Emedan det protestantiska England, sjelf omhvärfdt af F:s intriger, sände Nederländerna hjelp, och Elisabet låtit dödsdomen gå i fullbordan (1587) öfver Maria Stuart, F:s skyddsling, sökte han rikta ett dråpslag mot protestantism och frihet i såväl England som Nederländerna genom den "oöfvervinneliga armadan" (1588). Det var en kraftansträngning, hvars misslyckande kostade pyreneiska halfön dess öfvervälde till sjös. Holländarna plockade bort de portugisiska besittningarna i Ostindien, och Spaniens kuster hemsöktes af engelsmännen (spanska flottans sänkning i Cadiz' hamn och denna stads förstöring, 1596). Icke häller till lands var lyckan F. bevågen, då han (1585--98) på Guisernas sida gjorde Henrik af Bourbon franska kronan stridig och bekämpade hugenotterna. Ända till det aflägsna
Källa: Project Runeberg ·
