Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen

hofråd 1665 och till kansliråd 1671. Jämte Per Sparre och Klas Tott afgick han 1673 som e. o. ambassadör till England och Holland för att medla mellan dessa stridande makter, men återvände 1675 med oförrättadt ärende. E. hade 1674 blifvit utnämnd till hofkansler, och 1680 befordrades han till president i Wismarska tribunalet, men öfvertog ej sistnämnda befattning. På riksdagarna verkade han för enväldets införande och för genomdrifvandet af stränga reduktionsåtgärder. 1683 blef han kungligt råd och kansliråd. Som sådan tillhörde han det österrikiska partiet. Död i Stockholm d. 30 Juli 1686. E. författade bl. a. Responsio ad duo scripta danica (1657), Sambtaal . . . uthöfver närvarande conjuncturers tillstånd och Bevis emot adelens rättighet öfver skattegods (1769). A. B. B.

Ehrenstrahl, David Klöcker, historiemålare, föddes i Hamburg d. 23 Sept. 1629 och hette då samt skref sig äfven senare Klöker. Redan i sin barndom röjde han stor håg för teckning. 1646 ingick han i svenska kansliet (emedan han lärt sig skrifva en förträfflig stil) och var närvarande vid afslutandet af westfaliska freden (1648). I Osnabrück sysselsatte han sig, när tillfälle unnades honom, med ritning och tog slutligen några veckors undervisning i måleri af en ämbetsmålare derstädes. För att söka verklig underbyggnad i konsten begaf han sig, efter fredsslutet, till Amsterdam, der han i sin landsman djurmålaren Juriaen Jacobsz (f. 1610, d. 1664) för en kort tid fann en välvillig och ganska skicklig lärare. Efter hvad det uppgifves, blef han dock redan 1651 af någon hög herre kallad till Sverige. Visst är, att en tafla, framställande lekande barn, samt Karl Gustaf Wrangels stora ryttarebild, båda på Sko, bära hans namn jämte årtalen 1651 och 1652. Dessa bilder äro de äldsta man känner af hans hand. I den senare visar sig E. (Klöker) såsom en tämligen god tecknare, om ock i hästen ännu råder en viss stelhet. Koloriten är deremot, så vidt den kan bedömas efter taflornas nuvarande skick, tämligen tung och mörk, mest stötande i brunt. Wrangels bild stacks i koppar af den berömde Jer. Falck 1655, hvilket bevisar, att den då ansågs såsom ett värdefullt arbete. E. hade också den lyckan att genast finna en gynnarinna i den konstälskande drottning Maria Eleonora, som tog honom i sin tjenst, till en början på ett år (1653), och för hennes räkning fick han göra flere resor i Sverige. Enligt uppgift var det likaledes hon, som bekostade den studieresa E. vid denna tid (troligen redan 1654) företog till Tyskland och Italien. Han begaf sig först till Venezia, der han i två år fråssade i studiet af den venezianska skolans härliga kolorit, och sedan till Rom, hvarest hans första arbeten blefvo så väl anskrifna, att en kardinal lät E. vistas i hans hus under de fem år han uppehöll sig der. Under ledning af den då mycket berömde, ehuru ma-nierade, Pietro Berettini (da Cortona) gjorde E. snabba framsteg och studerade bevisligen jämväl andra mästares arbeten samt använde öfver hufvud sin tid väl. Hans anseende steg så högt, att Karl X Gustaf redan i Dec. 1659 genom en skrifvelse uppmanade honom att skyndsamt

återvända till Sverige för att der mottaga en förmånlig anställning vid hofstaten. Förmodligen var det konungens snart derpå inträffade död, som gaf E. anledning att förlänga sin vistelse i Rom, der just vid denna tid hans färgkonst och sammansättningsgåfva nådde sin fulländning.

På kallelse af förmyndarestyrelsen och efter att hafva besökt Frankrikes samt Englands hof, hvarest hans konst vann allmänt bifall, kom E. ändtligen under senare delen af år 1661 hem till Sverige och fann der det gynsammaste tillfälle att utveckla sitt snilles rikedom. Den korta blomstring på alla konstområden, som utmärkte de sista åren af Kristinas regering, hade alltför snart försvunnit med drottningen sjelf, och de konstnärer, hvilka af henne inkallats, hade nästan genast efter hennes tronafsägelse åter lemnat landet. Inom det högre måleriet fans ingen, som kunde göra E. främsta rummet stridigt. De qvarlefvor af tysk konterfejarekonst, som då för tiden funnos, veko som skuggor för hans kraftiga, bländande pensel, och ett par holländska konstnärer, hvilka ännu voro qvar, synas ej häller hafva egt så stort anseende, att det i någon mån kunde bestå mot E:s snille. Dertill kom, att de svenske stormännens begär efter prakt och deras förmåga att utveckla denna gått framåt med jättesteg sedan trettioåriga krigets dagar. E. var rätte mannen att ställa dessa fordringar till freds genom sin på samma gång storståtliga och fruktbara konstnärlighet. Också steg han hastigt i anseende och samhällsställning. Han kallades till konungens "hofkonterfejare" d. 17 Dec. 1661 och ingick ett par år derefter ett rikt gifte med brukspatronen Velam Mommas dotter Maria, genom hvilken förbindelse hans betydliga förmögenhet grundlades. Enkedrottning Hedvig Eleonora, sin tids förnämsta mecenat, sysselsatte honom särdeles flitigt, i synnerhet med porträtt, och rikets store täflade om att låta sina anletsdrag förevigas af hans hand eller att pryda sina nya palats med plafonder från hans atelier. Också är antalet af hans verk otroligt stort. Sin bana såsom allegorisk historiemålare började han egentligen med den stora plafondmålningen i Riddarhusets samlingssal, om hvars utförande kontrakt slöts 1669 och som var färdig 1674. Enligt E:s egen förklaring framställer kompositionen ett rådslag af alla dygderna inför Sveas tron. Den är hållen i den då gängse stilen, men af stor effekt i sin helhet och i alla hänseenden ett arbete, hvartill man dittills i Sverige ej sett ens en tillstymmelse. Med detta stycke vann E. så stort rykte, att han kom på tanken att genom kopparstick mångfaldiga sina bästa verk, och för detta ändamål anhöll han om kungligt uteslutande privilegium på allt hvad han kunde på detta sätt sprida. Genom k. brefvet af d. 7 Dec. 1671 beviljades honom denna förmån. Hvad densamma innebar inser man, då man lär känna de blad och verk, hvilka på grund deraf utgåfvos. Det första var "Disas historia" (se nedan). De 8 kopparsticken utfördes omkr. 1672--74 af G. C. Eimmart i Nürnberg och försågos med inledning af E. samt verser af P. Lagerlöf. Samme gravör utförde (1674--86) både riddarhusmålningen (i tre stora blad) och