Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen

Choron, uppträdde 1837--49 med glänsande framgång i Paris och blef 1842 professor i solosång vid konservatoriet derstädes, men lemnade 1850 denna plats och grundade en privat sångskola, med hvilken han under kriget 1870 flyttade till Bruxelles. Som lärare har D. varit mycket eftersökt, företrädesvis dock af personer med kraftiga röster, enär hans metod är för ansträngande för svagare stämmor. Som sångare utmärkte han sig for dramatisk styrka, ren intonation, uttrycksfull och fint musikalisk deklamation, men i synnerhet för en ovanlig lätthet i öfvergången från bröströst till hufvudröst. Hans brösttoner gingo upp till c², falsetten till e². D. har utgifvit en god sångskola, L'art du chant (1845), samt komponerat sånger, ett oratorium och flere operor. -- Hans dotter Caroline, f. 1832, d. 1875, var en mycket firad operasångerska i Paris. A. L.

Du Puget [dy pysje], Rosalie, fransk skrift ställarinna, f. 1795, d. 1875, var dotter till en förnäm dam, som under den franska revolutionens stormar emigrerat till Sverige. Modern skaffade sig och sina tvänne små barn utkomst genom att hålla skola, först i Helsingborg och sedan i Ystad. Den unga fröken D. fick svensk uppfostran och fattade mycken kärlek till sitt nya fosterland och dess literatur. Sedan familjen efter restaurationen (1815) återvändt till Frankrike, egnade sig fröken D. åt öfversättande af skandinavisk, i synnerhet svensk, literatur, och "med visshet kan sägas", yttrar en biograf, "att ingen arbetat så mycket för den svenska literaturens bekantgörande i Frankrike som hon". Många i Paris sig uppehållande svenskar, bl. a. Jenny Lind, hade i henne en god vän. År 1855 besökte hon Sverige. Fröken D. var medlem af vetenskapsakademien i Caen. Hon utgaf åtskilliga skrifter för ungdom, bl. a. "Bibliothéque de la jeunesse" (1830--38), i 47 delar, samt en mängd öfversättningar: "Chefs d'oeuvre de théâtre suédois" (1823), "Les eddas, traduites de l'ancien idiome scandinave" (1844; 2:dra uppl. 1865), "Fleurs scandinaves, choix de poésies, traduites du suédois" (2 upplagor 1859; ny uppl. 1871) samt arbeten af Agardh, Fr. Bremer, E. Carlén, A. Fryxell (Gustaf II Adolfs historia, i två upplagor), S. von Knorring, Onkel Adam, M. S. Schwartz, Tegnér ("Oeuvres d'Isaïe Tegnér, traduites du suédois") och Topelius. 1876 restes åt henne, efter sammanskott bland svenskar, en grafvård på kyrkogården Père Lachaise i Paris. J. Th. W.

Dupuis [dypui], Charles François, fransk vetenskapsman, f. 1742, d. 1809, blef 1787 professor i romersk vältalighet vid Collége de France, valdes efter revolutionen till medlem af nationalkonventet och "de femhundrades råd" samt var några år president i lagstiftande församlingen. På föranstaltande af cordelier-klubben utkom hans arbete Origine de tous les cultes, ou la religion universelle (1794), som utöfvade ett stort inflytande på riktningen af studierna rörande religionernas uppkomst. Hans sista arbete, Mémoire explicatif du zodiaque chronologique et mythologique (1806), är ett försök att ådagalägga enheten af alla de gamla folkens astronomiska och religiösa myter. D. lär (1778) hafva uppfunnit den optiska telegrafen.

Du Puy [dy pui], Jean Baptiste Edouard Louis Camille, sångare och tonsättare, föddes i byn Corselles, nära Neufchâtel, sannolikt 1773, undervisades i Paris af violinisten Chabran och pianisten Dussek samt blef vid sexton års ålder konsertmästare hos prins Henrik af Preussen, hvarefter han i Berlin fortsatte sina musikstudier för Fasch. 1793 gaf han såsom violinspelare konserter i Tyskland och Polen samt Sverige, hvarest han s. å. fick anställning som violinist och andre konsertmästare i hofkapellet och 1799 jämväl som operasångare. Sistnämnda år måste han på konungens befallning lemna Sverige, emedan han vid en till Napoleons hyllning anställd fest föredragit republikanska visor. Han begaf sig då till Köpenhamn, der han blef konsertmästare och operasångare vid k. teatern. För sin tapperhet under engelsmännens bombardement 1807 valdes han enstämmigt till löjtnant vid Lifjägarekåren. Bl. a. hade han gifvit och infriat det löftet att nedskjuta den förste engelsman, som satte sin fot på stadens grund. År 1809 förvisades han dock äfven från Danmark, antagligen i anledning af något intimt förhållande till ett mycket förnämt fruntimmer (enligt ett gängse rykte prinsessan Charlotta Fredrika af Mecklenburg-Schwerin, Fredrik VII:s moder, hvilken sedan blef skild från sin gemål, prins Kristian Fredrik, sedermera Kristian VIII). Efter ett kort besök i Paris återvände D. till Sverige, der han nu (efter revolutionen) mottogs med öppna armar, fästes vid k. operan, både som kapellmästare och skådespelare (1812) samt erhöll professors titel (1814). Han afled i Stockholm d. 3 April 1822. Enstämmiga intyg af en mängd samtida vittna, att D. var ett verkligt snille, en mångsidigt begåfvad konstnär, en älskvärd och tjusande personlighet. Det har sagts, att han var den utmärktaste af alla kungliga kapellmästare i Stockholm. Svenska hofkapellet ansågs under hans tid för det till rangen tredje i Europa. Som violinspelare utmärkte han sig i den briljanta stilen, genom färdighet, smak och förträfflig intonation. Som sångare var han oöfverträfflig i den lätta genren. Hans sångmetod var helt och hållet fransk, och hans röst, en hög bariton, ganska behaglig samt i stånd att utföra både tenor- och baspartier. D:s tonsättningar röja bildning och melodirikedom. I operetten Ungdom og galskab (Köpenhamn 1806, "Ungdom och dårskap", Stockholm 1814), hvilken skrefs till samma text som Méhul's "Une folie" ("Målaren och modellerna"), förstod han förena en viss nordisk nationalform med den mest sprittande franska prydlighet. I tillfällighetspjesen Föreningen (1815) upptog han nordiska folkvisor. Hans öfriga musikpjeser äro: den populära sångtrion Agander och Pagander (1818), Björn Jernsidal (fragment), Balder (1819), Felicie eller Den romaneska flickan (komisk opera, 1821) samt melodramer och balletter. Dessutom skref han en mängd sånger, militärmarscher, stycken för olika instrument samt kyrkmusik vid Karl XIII:s, Sofia Magdalenas och Hedvig Elisabet Charlottas begrafningar äfvensom vid kronprinsen