Sida 517
Farao-katten l. Ichneumon
hans vän och efterföljare Tyndall ("Faraday as a discoverer", 1868) "var den störste experimentelle vetenskapsman, som verlden hittills skådat, och min tanke är, att fortskridandet af framtida undersökningar skall, långt ifrån att skymma eller förminska, endast skänka ära åt och upphöja värdet af denne store forskares arbeten". S. J-n.
Faradisation l. Faradism, med., den särskilda metod för elektricitetens användning till botande af sjukdomar, hvilken för detta ändamål begagnar induktionsströmmar (afbruten ström), i motsats till galvanisationen, eller användandet af konstant ström. Metoden fick sitt namn af fransmannen Duchenne de Boulogne, som uppkallade densamma efter den engelske naturforskaren M. Faraday, hvilken 1831 upptäckte induktions-elektriciteten. Faradisationen användes med stor framgång mot en mängd muskel- och nervlidanden, i synnerhet lamhet, men det fordras en läkares kunskap och urskilning, för att ej detta kraftiga medel skall göra mer skada än gagn, och det bör derför ej lemnas i qvacksalvares händer. F. B.
Faraglioni [-raljåni]. Se Aci Reale.
Farallones de los Frayles [-raljå-], en grupp af tre klippöar i Stilla oceanen, vid vestra kusten af nord-amerikanska staten Kalifornien, omkr. 50 km. v. om inloppet till San Franciscoviken. Fyrtorn.
Farandole (Farandoula), en i Provence bruklig dans af hurtig och glad karakter, vanligen i 6/8:dels takt.
Farao, ett slags hasardspel med kort, spelas af flere personer, af hvilka en, "bankören", ensam spelar, "håller banken", mot alla de öfriga.
Farao (af Egypt. pera, "det stora huset"), i G. Test. benämning på Egyptens konungar. I G. Test. omtalas följande faraoner: 1) den, under hvilken Abraham kom till Egypten (1 Moseb. 12 kap. 10--20 v. v.); 2) den, som upphöjde Josef till sin förste ämbetsman och under hvilken Jakobs hus bosatte sig i Egypten (1 Moseb. 39--50 kap.); 3) den, som "icke visste af Josef" och pålade israeliterna slafarbete (2 Moseb. 1 kap. 8--14 v. v.); 4) den, under hvilken Moses upptogs och uppfostrades vid egyptiska hofvet (2 Moseb. 2 kap.); 5) den farao (enl. Lieblein var det Amonhotep III), under hvilken israeliternas utvandring ur Egypten egde rum och som drunknade i Röda hafvet (2 Moseb. 5--14 kap.); 6) den, som lefde på Davids tid (1 Konungab. 11 kap. 18--22 v. v.); 7) den, med hvilkens dotter Salomo var förmäld (1 Konungab. 3 kap. 1 v.); 8) F. Necho, som besegrade Josias vid Megiddo (2 Konungab. 23 kap. 29 v.); 9) F. Hofra (grekernas Apries), med hvilken judarnas konung Zedekia ingick förbund mot Nebukadnesar (Jeremias 37 kap. 1--5 v. v., 47 kap. 1 v. och 44 kap. 30 v.). Jfr Egypten, sp. 223.
Farao-katten l. Ichneumon, Herpestes ichneumon, zool., hör till mangusternas slägte (Herpestes) och skunkdjurens familj (Viverrida) bland rofdjuren (se fig.). Han är ett tämligen smärt och långsträckt djur med långa ben och omkr. 1 m. i längd, hvaraf mer än en
tredjedel kommer på svansen, hvilken vid roten är långhårig, så att den tyckes småningom öfvergå i sjelfva bålen. För öfrigt har han små, eldiga ögon, korta, afrundade öron och tårna vid roten
förenade genom en skinnflik. Pelsen består af en tjock rostgul bottenull, blandad med långa stickelhår, hvilka äro svarta med gula ringar och smutsgula spetsar. Djurets färg eger sålunda en viss likhet med marken på de ställen, der det uppehåller sig. Faraokatten förekommer i hela norra Afrika, i synnerhet Egypten, äfvensom i största delen af de östra och södra delarna af samma verldsdel och träffas alltid på lågländta trakter, der han bäst trifves bland rör och vassar invid flodstränder och utmed sidländta sädesfält. I närheten af dessa tillreder han sig ett djupt, men föga rymligt bo. Till lynne och lefnadssätt öfverensstämmer han i hög grad med mården; han utvecklar lika mycken list, tjufaktighet och mordlust som denne. Han utmärker sig äfven genom sitt tålamod, hvilket ådagalägges genom den ihärdighet, hvarmed han lurar vid rotthålen. Då han är ute på ströftåg efter föda, smyger han sig långsamt och med den största varsamhet fram, hvarvid det ser ut som glede han fram längs jordytan utan att röra en lem. När han kommit sitt offer tillräckligt nära, kastar han sig med ett eller ett par väldiga språng öfver detsamma. Stundom finner man hela familjen ute på vandring. Hanen går då främst, derefter följer honan, och sist komma ungarna, den ene tätt efter den andre, hvarigenom hela raden får utseende af att vara ett enda djur, snarlikt en lång orm. Tid efter annan stannar ledaren, höjer hufvudet och vädrar, för att försäkra sig om att ingen fara hotar. Visar sig intet farligt tecken, fortsättes åter färden. Hela sällskapet följer i allt anförarens exempel, nosar t. ex. liksom han i hvarje rotthål o. s. v. Sina ungar inöfvar faraokatten till fångst på samma sätt som huskatten, nämligen genom att föra till dem lefvande möss o. d., för att lära dem att sjelfva jaga. Faraokatten var ett af egypternas heliga djur, om hvilket redan Herodotus har åtskilligt att berätta, men hvilket i synnerhet Plinius gjort till föremål för de underbaraste sagor. Så förtäljer sistnämnde författare, att sedan krokodilen ätit sig mätt och med utspärradt gap lagt sig till hvila på en sandbank, vågar ichneumon, ensam bland alla lefvande varelser närma sig odjuret, i hvars svalg han med ett par djerfva språng kastar sig, hvarefter han gräfver sig ned till krokodilens hjerta, som han söndersliter, och slutligen äter sig ut genom ett
Källa: Project Runeberg ·
