Sida 104
Egentligt värme
de svenska dialekterna öster om Bottniska viken) ega qvar fornspråkets qvantitetsförhållanden, näml. kort sjelfljud framför både kort och långt medljud samt äfvenledes långt sjelfljud ej allenast (såsom i högsvenskan) framför kort medljud, utan äfven framför långt ("dubbelt"). Likaså hafva de bevarat de forna tveljuden ei, öi och öu, hvartill i Pargas kommer den oäkta diftongen ou, såsom ersättning för det långa slutna o-ljudet. Fornt a qvarstår i många ord, der nysvenskan har å, t. ex. ga, gå, hard, hård, halda, hålla, sta, stå. Kort ursprungligt i har ännu icke, såsom i nysvenskan, försvagats till e, t. ex. vita, veta, millan, mellan. I Korpo och Pargas bibehålla g och k sitt egentliga (hårda) uttal äfven framför mjuka vokaler; uddljudande t motsvarar öfverallt gammalt þ i vissa pronomina och pronominala adverb, der högsvenskan har d; uddljudande h framför v har i Houtskär öfvergått till k, t. ex. kva, hvad, kviter, hvit; b inskjutes allestädes, liksom i fornsvenskan, mellan m och r eller l, äfven när efter m följer ett tonlöst e eller ä; gammalt ld bibehålles utan assimilation; af supradentala konsonantljud förekommer åtminstone det s. k. tjocka l allmänt i Korpo samt Houtskär och kanske äfven i andra socknar. På formlärans område gör sig samma sträfvan till förenkling gällande som i Finlands öfriga svenska landsmål. De starka verben öfvergå allt mer till svaga. Infinitivändelsen a bortkastas esomoftast. Första svaga konjugationen stympar i praeteritum indicativi, supinum och praet. participii ändelserna, så att de alla blifva lika, nämligen endast a. Andra svaga konjugationens vokalförvandlande verb äro vida färre än i högsvenskan, ehuru icke alla gemensamma för denna och allmogemålet. Passivet ändas i presens ind. och inf. på -s, liksom i högsvenskan, men i praeteritum och supinum på -st (äfven detta ett gemensamt drag hos alla de svenska dialekterna i Finland och Estland). Anmärkningsvärdt är, att i Houtskär, hvars innevånare påstå sig härstamma från Dalarna, infinitiven ändas på kort öppet o i alla verb med kort stamstafvelse, alldeles som i Dalmålet, t. ex. bjäro, bära, komo, komma, vävo, väfva, bako, baka. I första svaga konjugationen finnes detta mot högsvenskans a svarande o äfven i andra ändelser än infinitivens, t. ex. bakor, bako, bako, bakar, bakade, bakat. Substantiv med fordom svag böjning visa i alla dessa socknemål samma egenhet som t. ex. i nyländskan, nämligen att fornspråkets ändelser för de oblika kasus i sing. -- a hos maskulina och u (o) hos feminina -- bibehållits såsom nominativändelser i sing., t. ex. hana, hane, stuvu l. styvu, stuga; pluraländelserna äro för mask. -ar och för svaga fem. -or; genitivändelsen är -s. Adjektiven hafva endast två ändelser i sing.: en gemensam för maskulinum och femininum och en för neutrum; komparativen ändas på -are i de flesta socknarna, men på -an i Korpo och Houtskär, t. ex. vackran, vackrare (så äfven vanligen i Vasa län); af den starka komparativändelsen -er finnas blott få spår, och superlativen ändas vanligen på -ast, i vissa fall på -st. Bland pronomina finnas några, som hafva olika former i maskulinum och femininum, t. ex.
(Houtskär) tolin, i fem. tolen, sådan; (Korpo och Nagu) aron, fem. af annar, annan; (Houtskär) anin, fem. anen. Ordbildningen försiggår på samma sätt som i högsvenskan, och äfven ordfogningen är lik sistnämnda språks, men naturligtvis så enkel och tvånglös som möjligt. Ordförrådet deremot uppvisar åtskilligt egendomligt och för skriftsvenskan främmande samt tyckes i olika socknar vara delvis olika. Jfr L. V. Fagerlund, "Anteckningar om Korpo och Houtskärs socknar" (i 28:de häftet af Finska vetenskapssocietetens "Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk", 1878), och S. Elmgren, "Beskrifning öfver Pargas socken" (i tidskriften "Suomi" för 1847). M. G. S. F.
Egentligt bråk, mat. Se Bråk.
Egentligt värme, Specifikt värme l. Värmekapacitet, fys., det antal värmeenheter (se d. o.), som måste meddelas hvarje vigtsenhet af ett ämne, för att dettas temperatur skall stiga en grad. För att bestämma denna qvantitet har man användt hufvudsakligen tre metoder: 1) blandningsmetoden, 2) issmältningsmetoden och 3) afkylningsmetoden. Vid användning af den förstnämnda upphettas eller afkyles den kropp, som skall undersökas, till en bestämd temperatur och införes derpå i vatten, hvars vigt och temperatur äro kända. Om den införda kroppen är varmare än vattnet, afkyles den och afgifver dervid lika mycket värme, som vattnet mottager. Är kroppens vigt p, dess begynnelsetemperatur t, dess egentliga värme s och slut- eller blandningstemperaturen O, så afgifver kroppen p (t-O)s värmeenheter till vattnet. Är dettas begynnelsetemperatur T och vigten P, så mottager det vid upphettningen från T till O ett antal värmeenheter P(O-T) = p (t-O)s, hvaraf P(O-T) s = ------ p(t-O) Denna metod förutsätter iakttagande af åtskilliga forsigtighetsmått och korrektioners anbringande för blandningskärlets uppvärmning m. m.
Issmältningsmetoden, som först begagnades af Lavoisier och Laplace, grundar sig derpå att det till smältning af en vigtsenhet is åtgår 79 värmeenheter. Lavoisier hade för detta experiment konstruerat en särskild kalorimeter (se d. o.), hvaruti den upphettade kroppen infördes. Der afgaf den sitt värme till isen, som under hela experimentet var vid 0° och afkyldes till den sistnämnda temperaturen. Det afgifna värmet är, med bibehållande af förut antagna beteckningar, p t s, hvilket måste vara lika med isens smältningsvärme, 79 P, der P bestämdes genom vägning af det vid smältningen utrunna vattnet. 79 P Deraf erhålles s = ---- pt
Afkylningsmetoden bragtes först till användning af Dulong och Petit. Den grundar sig på följande lag. Om två lika stora massor af olika ämnen, under för öfrigt lika förhållanden, behöfva olika lång tid för att afkylas ett lika antal grader, så är förhållandet mellan dessa ämnens egentliga värme detsamma som förhållandet mellan afkylningstiderna, eller, om man observerar det antal grader, som två ämnen under lika
Källa: Project Runeberg ·
